Redan premiären var interaktiv på olika sätt. Hela föreställningen är byggd som en tävling med omröstningar där publiken får bestämma vilka berättelser som går vidare tills det finns bara en berättelse kvar. Publiken fick också föreslå olika ord som sedan kunde användas som byggstenar för berättelserna.

Under premiärkvällen turades fem av skådespelarna om som regissörer, nämligen Max Bremer, Fredrik Bruun, Niklas Häggblom, Åsa Nybo och Valo Sauri. Som MC fungerade Anja Bargum och hon medverkade också i några av kvällens improklipp. Valo Sauri regisserade historien som vann premiärkvällens sista omröstning. Den vinnande historien bytte om spår med överraskande vändningar och Sauri iscensatte sin regissörsroll som just en roll, vissa gånger blev det en central del av spektaklet att den som regisserade råkade i konflikt med dem som skulle regisseras. Publiken var också involverad i byggandet av berättelsen i relativt hög grad.

Varje föreställning är helt ny och därför bjuder en lyckad kväll inga garantier om vad som kommer att hända nästa gång. Att de olika berättelserna av nödtvång blir av ojämn kvalitet ger åskådaren ett stort intresse att rösta på sin favorit. Det är också lärorikt att märka att en berättelse en upplever som suverän kan när som helst falla bort, eftersom andra inte tycker lika. På samma sätt kan det komma som en överraskning att en berättelse man upplever som mindre lockande har fängslat en större del av den övriga publikens gunst.

Det är ett spännande koncept att publiken bär en del av ansvaret för hur lyckad kvällen blir. Självreflektionen ökar, man funderar varför man tilltalades av ett visst skämt, varför ville man att just den historien skulle få en fortsättning och varför blev man besviken för att historien man hade röstat på inte utvecklades i samma riktning som man hoppades på eller inte fick tillräckligt många röster. En sådan här föreställning är det extra givande att se i sällskap av någon annan eller några andra, för att då kan man diskutera varför man har röstat på var sitt sätt.

Topi Korhonen fick improvisera musiken som i vissa historier spelade en mer central roll än i andra. Än skulle det vara hissmusik, än sextiotalsmusik. Eftersom historierna var av varierande slag, blev musiken också varierande. En kväll med improvisationsteater är antagligen teatermässigt som bäst under första akten, eftersom det är lättare att improvisera en kort historia än att hålla berättelsen igång långt in på andra akten. Mot föreställningens slut blir spänningen kring vem som vinner huvudsaken. Det är inte så mycket allvar i tävlingen utan desto mera lek. Stjärnfall visade prov på att kunna bjuda på en avkopplande och underhållande föreställning, oavsett vad som hände i de olika historierna.

Skådespelarna är mångsidiga och kunniga. Improvisationsteater måste som genre vara extra roligt just för dem. För publiken är det en berg- och dalbana, eftersom det finns så många raska byten av röd tråd, mellan historierna och inom en och samma historia. Man kan ändå tänka sig att det är en berg- och dalbana på ett bra sätt. Varje improklipp kan inte bli bra men det är beundransvärt hur skådespelarna sätter sig på spel och bjuder på. Och fast det handlar om improvisation, ger tävlingsformatet föreställningen en fast struktur.

Recension: Improklipp (Stjärnfall)

ARTISTER: Anja Bargum, Max Bremer, Fredrik Bruun, Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Valo Sauri
MUSIK: Topi Korhonen
LJUS: Jyri Suominen
GRAFIKER: Nils Krogell
PRODUKTION: Bianca Lindberg