Essäsamlingen tar sin början i en liten by i bergsregionen Abruzzerna, i en tid som Ginzburg senare ska kalla den bästa i hennes liv. “Vinter i Abruzzerna” är en melankolisk och känslig vardagsstudie om livet i den lilla bergsbyn, om hemlängtan och ett liv i exil. Paret Ginzburg, Natalia och hennes man Leone, var båda aktiva inom den antifascistiska motståndsrörelsen och blev efter krigsutbrottet flyktingar i sitt eget land. En tid efter händelserna i den inledande essän, då vinter i Abruzzerna blivit höst i Rom, fängslades Leone Ginzburg i det ökända Regina Coeli-fängelset, där han mördades våren 1944.

Krigsårens prövningar och sorgen efter maken, samt den insikt om livets och tillvarons förgänglighet som de gav henne, är återkommande i Ginzburgs essäer.

”Det är meningslöst att tro att vi ska kunna komma över tjugo sådana år som dem vi har genomlevt. De av oss som blev förföljda kommer aldrig mer att finna frid”, konstaterar hon sorgset i “Människans lott”.

Trots det framstår Ginzburg sällan som bitter då hon ser tillbaka på krigsåren. Uppgiven inför sig själv och sin generation kanske, upprörd över den föregående absolut. I grunden präglas många av hennes essäer ändå av ett stort framtidshopp, som i Små dygder ofta får representeras av barnen, den kommande generationen. Barndom, familj och uppväxt är återkommande teman – välbekanta från Ginzburgs mest kända roman Familjelexikon, som återutgavs på svenska nyligen.

I titelessän identifierar och konfronterar hon svagheterna i tidens syn på barnuppfostran, de själviska och materialistiska värderingar som lärts ut från generation till generation.

”När det gäller uppfostran av barn tror jag att man måste lära dem inte små dygder utan stora. Inte sparande utan generositet och likgiltighet inför pengar, inte försiktighet utan mod och förakt för fara, inte slughet utan uppriktighet och sanningskärlek, inte diplomati utan kärlek till sin nästa och försakelse, inte önskan om framgång utan önskan att vara och veta”.

Ginzburgs språk är klart, levande och personligt. Samtidigt riktar hon konstant och medvetet blicken från berättarjaget mot den stora världen, där de filosofiska tankegångarna och livsvisdomarna får en större betydelse. Stundtals skymtar också en kontrast mellan det mycket säkra språket och författarens inre osäkerhet – inte minst i essäerna om hennes senare, självvalda, exil i 60-talets London (“Lovord och klagovisa över England”) och det dysfunktionella andra äktenskapet (“Han och jag“). Här tycks Ginzburg ge ett praktiskt exempel på det som hon själv beskriver i “Mitt yrke”: skrivandet som något djupt personligt, ”en härskare som är i stånd att piska oss blodiga” men också det som ”hjälper oss att övervinna vansinne och vanvett, förtvivlan och feberyra”.

Det har sagts att Små dygder, med sitt personliga grepp och långa tidsspann, är det närmaste Natalia Ginzburg någonsin kom en självbiografi. Mer än så, vill jag hävda, är det en form av testamente från en generation till en annan, där Ginzburg visserligen utgår ifrån sina egna erfarenheter men höjer blicken långt bortom sitt eget liv. Det ger hennes livsvisdomar en allmänmänsklig karaktär, som får dem att resonera genom tiden. Trettio år efter hennes död vägrar Natalia Ginzburg fortfarande vara tyst.

Recension: Natalia Ginzburg, Små dygder (svensk översättning Vibeke Emond, Gunnel Mitelman, Niclas Hval, 2021); Albert Bonniers Förlag; 156 s.