Redan då de första ryktena om ett nytt album började sippra ut ur det ökänt hemlighetsfulla Thåström-lägret började spekulationerna gå kring vilken väg 64-åringen skulle välja den här gången. Vissa hoppades på en återgång till det sena 90-talets råa rocksound, andra önskade sig en retur till det tidiga 2000-talets mer välpolerade ljudbild. Kanske rent av någon vistolkning, inspirerat av den gamla punkikonens gästspel i På spåret? När fan blir gammal…

Istället markerar det nya albumet Dom som skiner ytterligare ett musikaliskt skifte, i en karriär där det inkonsekventa fortsätter vara det mest konsekventa. Borta är de senaste albumens industriella rytmer och rostiga, tuggande gitarrer – med dem nästan hela det gamla bandet. Solokarriärens tionde studioalbum vilar istället på en elektronisk ljudmatta, smakfullt ackompanjerad av piano och stråkar, som påminner mer om Thåströms underskattade ambientprojekt Sällskapet än något annat han tidigare har gjort. Det är ett lågintensivt pulserande sound, som andas av det Berlin som har kommit att bli hans andra hem, både fysiskt och musikaliskt. Samtidigt är det också omisskännligt ”Thåströmskt”; leveransen och den oefterhärmliga, såriga rösten går inte att ta fel på. Det håller albumet och den elektriska stämningen levande, också då det går ner i en svacka några sånger in.

Överlag håller musiken sig också i bakgrunden, istället är det texterna som får stå i centrum. Det är inte för intet som Thåström har kallats Sveriges största rockpoet, men här rör han sig snarare mot någon typ av filosofisk diskbänksrealism; står i köket och läser lapparna på kylskåpet, tjuvlyssnar på grannarnas slagsmål och tvåmansfester och går ut med soporna. Samtidigt drar han sig inte för att att gå sig själv och lyssnaren på djupet. Avslutande MAMMA, en av albumets höjdpunkter, är en slags uppföljare till Främling överallt från Skebokvarnsv. 209 (2005) – en vemodigt tuggande uppgörelse med föräldraarvet och de många obesvarade frågorna. På lågmält hypnotiska Södra Korset åberopar han istället Woland, den mystiska främlingen i Bulgakovs Mästaren och Margarita, och svävar fram över hustaken – på väg överallt och ingenstans. I TOLEDO är han strandad på den spanska landsbygden och sjunger om att våga släppa taget, på Stora långa gatan tillbaka på sitt lokalhak och pratar om livet, det som gått och det som komma skall.

Dom som skiner är på många sätt ett album om tillhörighet, om att hitta hem och gå vidare, för att på så sätt kunna hitta hem igen. På sätt och vis är det en fin bild av hela Thåströms karriär. Få andra artister, knappt någon annan i Norden, har väl rotat sig, brutit upp och sedan hittat hem igen lika många gånger som den gamla Ebba Grön-frontmannen.

Sannolikt är det också den erfarenheten som gör att Dom som skiner slutligen landar, trots en viss spretighet. Det musikaliska vägvalet kommer inte att gå hem hos alla, framför allt inte de som hade hoppats på ett hårdare sound. Samtidigt är det just det som gör Thåström till den han är. Viljan att röra på sig och behovet av att gå sin egen väg, som drev honom till perrongen i Stockholmsförorten Rågsved redan på 70-talet, är fortfarande det som gör honom fräsch, när han återigen tar över de svenska vägarna i vår.

Recension: Thåström, Dom som skiner, Razzia Records/Sony 2021.