Claes Olsson har tagit an utmaningen att filmatisera Westös roman med säker hand. Han gör romanen en stor förtjänst genom att ha skapat en så visuellt tilltalande helhet. Just så här ska det se ut när den här romanen görs till film, känns det från första början.

Men Olsson är inte bara regissör utan också manusförfattare tillsammans med Erik Norberg. Om filmen visuellt är ett perfekt komplement till romanen, hur lyckas manusförfattarna med att förmedla tillräckligt mycket av storyn så att det känns att målet har nåtts? Romanen är en komplex och mångbottnad helhet och filmen blir likadan, men som medium passar inte en långfilm lika självklart till att förmedla så mycket stoff som det finns i romanen. Därför är det naturligt att det också görs en TV-serie av det hela, för att det ger berättandet helt andra möjligheter än här har varit fallet.

Om filmens andra beståndsdelar känns rätt från början, hittar berättelsen sin form långsamt. Halvvägs i filmen börjar det kännas att det inte är en massa trådar som hänger löst, utan nu börjar det bli till en fast helhet som både övertygar och gör romanen rättvisa. Den sista halvtimmen är som ett långt utdraget crescendo där precis allt faller på plats och det finns inga som helst svårigheter i att hänga med. Redan nu känns det synd om en eventuell TV-tittare som halvvägs i filmen byter kanal och missar hur filmkonsten verkligen kan trollbinda i sin renaste form.

Berättelsen är en vacker och gripande on/off-kärlekshistoria mellan Frej Östman och Stella Rabell. De unga Frej och Stella spelas av Tom Rejström och Sannah Nedergård. De unga långfilmsdebuterande skådespelarna har en något otacksam uppgift. Frej och Stella är gestalter som mognar långsamt och kommer till självinsikt och når ett djup i medelåldern. Rejström och Nedergård får bara täcka den biten av deras liv där de är relativt ytliga och omogna. De gör det riktigt bra men manuset ger dem inte samma utrymme att utveckla gestalterna som Nicke Lignell och Linda Zilliacus har när de porträtterar dem i medelåldern.

Rejström och Nedergård förtjänar all beröm för hur de handskas med de trots allt stora huvudroller de har tilldelats men den mest gripande skådespelarinsatsen kommer från den erfarna duon Lignell och Zilliacus. Kemin mellan dem är fantastisk. Manuset ger dem större möjligheter att komma på djupet och ändå finns det en känsla att man skulle vilja se mera av dem, vilket förhoppningsvis förverkligas i TV-serien. Det finns ingen automatik i berättelsen att gestalterna mognar och blir djupare i medelåldern. Tvärtom finns det karaktärer som tragiskt går under eller annars bara har upplevt sitt livs zenit redan i ungdomen. Frej och Stella är närmast undantagsindivider i filmens stora sammanhang.

Klassmotsättningen mellan Stella som är överklass men gör uppror mot sin släkt och Frej som inte är överklass är helt central i filmen. I Westös roman är Frej förresten en namnlös berättare, medan Stellas bror Alex har en mer central roll än i filmen. Wilhelm Enckell spelar Alex som ung innan Pekka Strang tar över. Som gestalt är Alex en ytterst osympatisk och känslokall finanshaj som frodas i 1980-talets yuppiemiljö. I Strangs tappning är han något vilsen och utanför det egentliga livet trots att han har nått alla den yttre framgångens tecken. Förutom för finansiellt framgångsrik är han också hatad och utsätts för ett attentat som är av central betydelse för berättelsen som helhet.

Filmfotografen Mikael Gustafsson förtjänar beröm för filmens vällyckade bildspråk. Coronaviruspandemin ställde till med vissa begränsningar gällande var och hur man fick filma, men det märks inte i slutproduktet. Att filmen får ett otroligt lyft under dess andra halva är ingen dålig dramatisk båge för vilken film som helst. Claes Olsson levererar en film om mognad, självinsikt, kärlek på gränsen till besatthet och förstås en film om att vara finlandssvensk vars premiär passar perfekt in på svenska veckan.

Eftersom filmen handlar om en författare som skriver om sitt liv, är också det förrådiska minnet viktigt för helheten. Hände allt så som Frej tror att det har gått till? I sin ungdom rycktes han med i Alex trollkrets och blev en mindre sympatisk person än vad minnet vill tillåta. Nicke Lignell är faktiskt lysande på att gestalta huvudpersonens förvåning när han börjar förstå vem han har varit. Filmen kräver ett visst mått av tålamod av åskådaren men den är mödan värd och belönar rikligt mot slutet. Utmaningen att få romanens berättelse att rymmas i en film är det allra svåraste i sammanhanget. Där får manusförfattarna Norberg och Olsson godkänt i deras riktigt svåra uppdrag. En långfilm får gärna vara som ett långdistanslopp där spänningen på riktigt börjar växa när man har kommit halvvägs i racet.

Recension: Den svavelgula himlen (Solar Films, 2021)

Speltid: 120 min.

Regi: Claes Olsson.

Manus: Erik Norberg, Claes Olsson.

I huvudrollerna: Nicke Lignell, Linda Zilliacus, Tom Rejström, Sannah Nedergård.