När det kommer till levande poeter 2024 så finns det inte så många som har just det där lilla extra, men Ingela Strandberg är en av dem.

Strandberg är en poet från Grimeton utanför Varberg i södra Sverige som har gett ut poesi sedan fyra decennier tillbaka och När jag var snö är hennes femtonde i ordningen.

När jag läser När jag var snö kastas jag in i en mörk, men ändå skimrande värld där samspelet mellan människa och natur svetsas samman i en omskakande läsupplevelse. Strandberg skriver om döden som tagit hennes älskade katt Caesar från henne och om hur tiden runt omkring henne även försvinner mer och mer för varje dag som går.

I en av dikterna i När jag var snö beskriver poeten hur hon andas genom rörflöjter i sitt rike som är av vass. Det är sorglig och vacker poesi som träffar mig rakt i hjärtat.

Men någonstans i sorgen finns även ett hopp om ljus. Strandberg skriver i en annan dikt längre fram i boken:

I drömmen talar katten till mig

genom fyrens rop

Han säger att de finns ett ljus

norr om mörkret

När jag fortsätter läsa När jag var snö kan jag känna dofterna av landsvägar och potatisåkrar. Ett sällsamt lugn uppenbarar sig genom dikterna som får mig att vilja gå ut och traska i skog och mark efter att jag är klar med läsningen.

Det finns även en slags uppfriskande svart humor som blänker från och till i När jag var snö som jag uppskattar mycket. Strandberg skriver:

Min nya dyra kappa

fodrad med vitt siden

far ut i vinden där jag går

Jag är högtidsklädd som en likkista

Strandberg visar än en gång att hon tillhör eliten av svenskspråkiga poeter 2024 med sin vemodiga och uppfriskande diktsamling När jag var snö.

Recension: Ingela Strandberg; När jag var snö (2024); Norstedts; 46 s.