I huvudrollen som Ruth Wolff glänser Anna Hultin. Med en suverän scennärvaro gör hon en klockren rollprestation som en gammaldags läkare som vägrar att befatta sig med någon annan identitet än läkarens.

Doktor Wolff får ändå klart för sig att i andras ögon är hon också bland annat en vit judisk kvinna och inte bara vilken representant för sitt yrke som helst. Pjäsen synliggör så många aspekter av cancelkultur som det bara går att synliggöra. Ickes text är därför något stel och överdrivet pedagogisk. Den mest problematiska delen av pjäsen är en pratshow där läkaren får försvara sina handlingar inför företrädare för olika religiösa och etniska grupper, vilka angriper henne ur var sitt perspektiv. Där blir tematiken något övertydlig och åskådarens förmåga att förstå den komplexa problematiken underskattas. Hultin lyckas dock med sin starka karisma hålla även stela och förutsägbara replikutbyten levande och intressanta.

Läkaren har en väldigt speciell tillkomsthistoria. Icke har nämligen haft en klassiker från Österrike-Ungerns tid, Professor Bernhardi av Arthur Schnitzler som förlaga. Schnitzlers pjäs fick sin urpremiär i Berlin i Tyskland år 1912 och den handlar om konflikten mellan en manlig judisk läkare och en romersk-katolsk präst som förvägras utföra den sista smörjelsen på en döende patient. Icke har tagit den tråden från Schnitzler och ändrat professor Bernhardi till en kvinna, doktor Wolff. Schnitzlers pjäs uppfattades som samhällskritisk i Österrike-Ungern och där var den förbjuden fram till dubbelmonarkins fall år 1918.

Frågor om katolsk och judisk identitet är överraskande centrala i en pjäs som utspelar sig i England efter millennieskiftet men detta beror på att just de frågorna var brännheta i Österrike-Ungern ett århundrade tidigare, strax före dubbelmonarkins fall. Som centrala frågor har de alltså importerats från Schnitzler. Irrelevanta är de inte heller i dagens England. Doktor Wolff är judisk i den bemärkelsen att hon är uppvuxen i en judisk familj men i likhet med så många andra i dagens England oavsett religiös bakgrund är hon ateist. Abortfrågan är fortfarande känslig för den katolska kyrkan och den spelar en viss roll i pjäsen.

Läkaren är inte bara en pjäs om identitetspolitik, cancelkultur och woke. Pjäsen handlar om medicinsk etik där viktiga aktuella frågor som abort och eutanasi lyfts fram. Doktor Wolff är chef för ett institut där alzheimerpatienter vårdas. Behandlingen av patienter med alzheimer i slutskedet kommer också fram mot pjäsens slut, men det mest centrala fallet i pjäsen handlar om en ung flicka från en katolsk familj som dör utan att få sista smörjelsen. Att hon alls vårdas på ett institut där man är specialiserad på gerontologi är ett sammanträffande.

Om pjäsens svagaste punkt är texten som delvis känns tillrättalagd, är skådespelarprestationerna genomgående stabila. Antonia Atarah som har övertygat som Ronja Rövardotter får sina stunder också i de roller hon spelar i Läkaren. Niklas Åkerfelt gör en stark insats som katolsk präst, vilket är viktigt med tanke på den centrala dynamiken mellan läkaren och prästen. Att texten är problematisk handlar inte om Hanna Åkerfelts svenska översättning. Rent språkligt flyter det bra på svenska men textens struktur som kommer från Icke är inte så vattentät som man skulle önska sig.

Frågan lyder om det skulle ha blivit bättre att ta Schnitzlers ursprungliga text från 1912 och sedan anlita en regissör som tar en del friheter med att modernisera och uppdatera den? Uppsala stadsteater har nämligen en uppsättning av Schnitzlers originalpjäs i regi av Carolina Frände på gång och den versionen skulle vara högst intressant att se som gästspel även i Finland, inte minst för att kunna jämföra med Läkaren.

Saana Lavaste har ändå gjort ett gediget arbete med Ickes pjäs och hon får en övertygande insats ut av Anna Hultin som gör att pjäsen känns rätt lyckad som helhet. Anna Sinkkonens scenografi fungerar bra och Hanna Mikander som ansvarar för ljud har också lyckats i sin insats med att skapa rätt sorts stämning. Också de andra medverkande har gjort en berömvärd insats.

Om texten skulle vara mer subtil och mindre schematisk, skulle allt falla på sin plats. Ickes pjäs har många starka stunder men också svaga sådana. Det är helt tveklöst att pjäsens tematik är högaktuell och fascinerande. Också det blir tydligt fram att olika grupper behandlas olika när det gäller cancelkultur. När var och en har flera olika identiteter, såsom etnisk, religiös och sexuell, blir vissa av dessa nedtonade och andra centrala beroende på situationen. Läkaren är på många sätt en lärorik pjäs men en enklare och samtidigt tydligare berättelse kunde ha fungerat bättre. Livet är förstås yttest komplicerat och helt osannolik är pjäsens handling inte, men de identitetspolitiska detaljerna är för många med tanke på pjäsen som helhet.

Det tematiska spåret som fungerar allra tydligast i pjäsen handlar om makt. Den dynamiken härstammar förstås från Schnitzlers originalpjäs. Läkare och präst är nämligen båda yrken där man utövar makt. Anna Hultin och Niklas Åkerfelt lyckas väldigt bra med att förkroppsliga den världsliga och andliga makten. Den maktkampen har förblivit relevant och är en viktig faktor när man diskuterar cancelkultur och yttrandefrihet. Där har Icke bevarat någonting värdefullt från det tidiga 1900-talet och det har Lavaste lyckats med att levandegöra riktigt bra med god hjälp från det övriga teamet. När en skådespelare lyckas med att förkroppsliga utövandet av makt är det också tack vare rätt kostym. Även där har Anna Sinkkonen gjort en övertygande insats.

Recension: Läkaren (Svenska Teatern)

TEXT: Robert Icke

ÖVERSÄTTNING TILL SVENSKA: Hanna Åkerfelt

REGI: Saana Lavaste
DRAMATURGI: Nina-Maria Häggblom

LJUS: Petri Tuhkanen
LJUD: Hanna Mikander
MASK: Joonas Lampi
SCENOGRAFI OCH KOSTYM: Anna Sinkkonen
REGIASSISTENT: Ikenna Anyabuike

PÅ SCENEN: Astrid Assefa, Antonia Atarah, Sonia Haga, Patrick Henriksen, Anna Hultin, Simon Häger, Nina Palmgren, Isabell Sterling, Miiko Toiviainen, Josef Törner och Niklas Åkerfelt