Han återgav atmosfären i början av 1960-talet när de dåvarande supermakterna USA och Sovjetunionen befann sig i en ohejdad och irrationell kapprustningsspiral främst med överdimensionerade atomvapenarsenaler.

Att ”cigaretten“ aldrig tändes berodde inte på en humanistiskt orienterad fredsvilja utan på beslutsfattarnas militära insikt om att ett anfall skulle resultera i den egna förintelsen. Kalla krigets geopolitiska läge med en bilateral världsordning präglades av den makabra logiken om att atomvapnens ömsesidiga ”overkill” även hade en fredsbevarande effekt.

Inte minst sedan Rysslands oprovocerade anfall mot grannlandet Ukraina är den tiden över. Makthavarna i Kreml har plockat fram ”tändstickorna” och deras atomvapenpotential muterade till en hotfaktor som möjliggör ett krig under den tröskeln med syftet att återskapa historiska gränsdragningar.

Den tesen ingår i en omfattande analys som i november förra året presenterades av den tyske professorn emeritus Herfried Münkler.

Welt in Aufruhr (”Världen i uppror”) heter hans alster med underrubriken ”Makternas ordning i det 21:a århundradet”.

Författaren har skrivit en rad statsvetenskapliga och historiska standardverk som blev bästsäljande på den tyska bokmarknaden.

Münkler är en efterfrågad röst i den mediala säkerhetspolitiska debatten. Den aktuella över femhundra sidor långa volymen fick ett uppmärksammat eko i en rad ledande kvalitetstidningar samt i radio- och teveprogram.

Platons visdom

”Freden är inte allt men allting är ingenting utan fred”, yttrade SPD:s legendariske ordförande Willy Brandt i ett tal i början av 1980-talet.

Som kansler och socialdemokrat stod han som knappast någon annan efterkrigspolitiker för den tyska avspänningspolitiken gentemot Sovjetriket och de europeiska öststaterna.

Något som i det sammanhanget däremot ofta faller i skymundan är att hans framgångsrika strategi byggde på ett starkt västtyskt försvar samt medlemskap inom Natoalliansen.

Outtalat och utan aggressiv framtoning följde Brandt visdomen av den grekiske filosofen Platon. ”Si vis pacem para bellum” lyder hans välkända insikt på latin som på svenska bäst tolkas som uppmaning om att vara förberedd för krig när man vill ha fred.

Även Münkler åberopar den klassiska formeln i en rad sammanhang som en slags nygammal tidsanda.

Han fastslår inte minst att den är både resurskrävande och skaver mot det tidiga välvilliga tänkandet att tillsammas med Ryssland kunna organisera säkerheten i Europa.

Omvändningens konsekvenser fick redan tydliga spår i den praktiska politiken.

Bara ett konkret exempel för det är den tyska försvarsministern Boris Pistorius (SPD) senaste utspel där han krävde att landet återigen måste vara ”kriegstüchtig” dvs ha en trovärdig militär försvarsförmåga.

När Sveriges minister för civilt försvar moderaten Carl-Oskar Bohlin i januari larmade om att det ”kan bli krig” rörde han sig i ett likadant mönster om ett nödvändigt paradigmskifte.

Ansvaret för att väststaternas nedrustningsduvor kallas hem och ersätts av upprustningshökar kan enligt Herfried Münklers bevisföring endast sökas hos makthavarna i Kreml.

Ryssland idag är en brandfarlig nation i jämförelse med det gamla Sovjetvälde som var ”saturerat” och enbart hotfullt inom det ”egna” östblocksområdet, anser den tyske statsvetaren.

Det kalla kriget var i högre grad kalkylerbart än det aktuella läget, menar Herfried Münkler.

Dubbel revisionism

Efter Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 hoppades eller trodde många på Francis Fukuyamas tes om ”slutet på historien“ dvs ett epokskifte till förmån för liberala demokratier med marknadsekonomiska principer.

Något som den amerikanske forskaren däremot inte kunde förutspå var att Ryska federationen hamnade i händerna av Vladimir Putin och andra som anser att Sovjetrikets fall var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”.

Eftersom man i Kreml kom till slutsatsen att den gamla stormaktsstatusen borde återställas utvecklades landet till en revisionistisk makt med viljan att revidera gränserna västerut.

Historiska paralleller drar Münkler bl a med 1930-talets Tyskland som efter nazisternas maktövertagande drevs av äventyrliga ambitioner att revidera Versaillesavtalet och därmed reslutaten efter första världskrigets nederlag.

Att Vladimir Putin är en revisionist med avsikten att utvidga den ryska maktsfären är mer än överbevisat senast sedan det militära anfallet på Ukraina.

En liknande strategi verkställdes enligt Herfried Münkler dessutom med blick på landets inre förhållanden. Den ryska historien känner svårligen till längre faser där samhället tilläts att utveckla en hållbar demokratisk kultur.

Försiktiga reformer som kännetecknade Michail Gorbatjovs eller Boris Jeltsins regeringstid krossades och reviderades så småningom av Putins strävanden att etablera ett auktoritärt skyrelseskick.

Enligt Münklers analys bygger den ryska eliten på föreställningen av en ”reglerad demokrati” där folkets roll reduceras till att enbart samtycka med ledarnas beslut.

Illavarslande mönster

Utvecklingen på krigsskådeplatsen i östra Ukraina observeras tveklöst noggrannt även av makthavarna i Peking. President Xi Jinpings målsättning att införliva Taiwan är ingen hemlighet och ger Kina en likadan karaktär som revisionistisk makt.

Inom det europeiska närområdet pekar Münkler vidare på Serbiens statsledare högerpopulisten Aleksandar Vučić som i hans värdering strävar efter att återvinna gamla serbiska landområden som t ex Kosovo.

Något liknade gäller för Ungern där nationalister inom Viktor Orbáns Fidesz-parti väcker historiskt missnöje med Trianonfördraget som i juni 1920 fastslog landets gränser som resultat efter dubbelmonarkin Österrike-Ungerns nederlag i första världskriget.

Vinner Ryssland kriget mot Ukraina så kan det alltså finnas skäl för andra nationalistiska revisionister att ta vara på det mönstret.

Fantomsmärtor

På olika ställen i boken argumenterar statsvetaren Münkler mot den även bland en del västliga debattörer seglivande fördomen om att det ryska ockupationsförsöket pådrevs av Ukrainas ansökan om Natomedlemskap.

I hans bevisföring ingår främst Rysslands tidigare besked om att det finns ett vitalt intresse för att återställa landets traditionella imperiala storlek.

Avsikten kompletterades senare med Putins obegripliga påstående om att det gäller att ”befria” Ukraina från sina ”fascistiska makthavare” i Kiev.

Natofrågan var egentligen bara en tidig och illa kamouflerad förevändning för att krossa ett land som efter Majdanrevolutionen var på väg att närma sig den västliga demokratimodellen, skriver den tyske statsvetaren.

Han avslutar den tanken med den plausibla tesen att det ryska anfallet drevs fram av både ”imperiala fantomsmärtor” samt rädslan för ett fungerande demokratiskt statsskick i grannstaten.

Multipolar ordning

Oavsett utgången på kriget i Ukraina kommer Ryssland i synnerhet på grund av sina omfattande kärnvapensystem att vara kvar som en global stormakt.

Att makthavarna i Kreml däremot kan erbjuda en attraktiv inre samhällsmodell är däremot fullständigt uteslutet.

Putins favoriserade impulsgivare filosofen Aleksandr Dugin utvecklade tesen om en rysk ordningsmakt på den eurasiska landmassan. Vägen dit går tveklöst genom Ukraina vars öde måste vara i absolut fokus för Europas självbevarelsedrift.

Världen är utan tvekan i ”uppror“. Münkler fastslår denna bittra insikt redan i bokens rubrik. Men vart är vi på väg?

Den gamla ordningen med bl a USA som en självutnämnd ”världspolis“ har upphört. Förenta staternas internationella engagemang är snarare på reträtt.

”Alla försök att bygga ett på värderingar och normer grundade globalt system överstiger västvärldens gemensamma prestanda”, konstaterar statsvetaren i sitt alster.

Han anser vidare att vi aktuellt befinner oss i ett farligt övergångsläge då den gamla ordningen håller på att upplösas och den nya ännu inte har etablerats.

I en försiktig framtidsprognos utgår Herfried Münkler från en multipolar ordning som består av en slags ”pentarki” dvs en styrelseform med USA, Kina, Ryssland, EU och Indien som hörnpelare.

Enligt honom har dessa ”globala spelare” redan stormaktstatus eller motsvarande potential och bör söka nya jämvikts- och maktrelationer med varandra.

I hans föreställning ingår även sårbarheter i samband med konfliktladdade tävlingar om inflytandet i olika världsregioner.

Münklers projektion är förstås öppen för en rad kontroversiella debatter. Bara ett exempel för det är EU:s tänkbara framtidsposition som en ”global leader”.

Den rollen förutsätter emellertid unionens fortsatta integration och sammanhållning.

Vinner däremot de aktuellt i en del medlemsländer aktiva strävandena att inleda nationalstatens renässans så kommer den att smulas sönder.

Potentiell förmånstagare vore i så fall Putins Ryssland som skulle få ny energi och uppbackning för Dugins Eurasien-koncept.

Även en tänkbar amerikansk president Donald Trump skulle möjligen välkomna en europeisk splittring.

Herfried Münkler varnar för att EU i värsta fall kommer att muteras till en global provins som enbart kan spela enligt ett regelverk som formas av andra.

Perspektivet verkar långt ifrån lockande och borde iakttas inte minst av väljarna under valet till Europaparlamentet i juni.

Recension: Herfried Münkler; Welt in Aufruhr – Die Ordnung der Mächte im 21. Jahrhundert (2023); Rowohlt; 527 s.