Hade Henriksson slutat med regeringspolitik efter regeringen Marin kunde man bra ha instämt i den bild man får av Annika Hällstens bok. Hon spräckte ett viktigt glastak som SFP:s första kvinnliga partiordförande och hade ett rykte om sig att vara en pålitlig och ärlig sakpolitiker. SFP som parti under Henrikssons ledning hade ett rykte om sig att vara en pålitlig regeringspartner och den uppfattningen delades både till höger och vänster om partiet. Också som oppositionsledare gav Henriksson ett sakligt intryck.

Boken utkom vid en tidpunkt år 2023 då den finländska politiken var i ett drastiskt omvälvningsskede. Henriksson hade fört SFP till en regering som är så högervriden att få levande finländare har några som helst minnen av den sortens politik. Före valet hade hon uttryckligen lovat att SFP inte sitter i en regering som gör sannfinländsk politik. Efter valet var hon där i den nya regeringen som ledare för ett litet regeringsparti, medan Sannfinländarna är ett stort och tongivande parti i regeringen Orpo.

Hällstens bok heter Anna-Maja Henriksson – Makten och ärligheten. Mycket riktigt när man läser boken fram till regeringsbildningen 2023 får man en bild av en sympatisk politiker som vägrar att spela på populisternas villkor och väljer ärligheten hellre än makten. Men sedan händer det någonting efter riksdagsvalet 2023. För att kunna hänga kvar vid makten en stund till blir Henriksson tvungen att ge avkall på ärligheten. Efter den senaste regeringsbildningen framstår Henriksson som en faustiansk gestalt i motsättning till vad som är huvudbudskapet i Hällstens bok.

Det är inte Annika Hällstens fel att tidpunkten är så oläglig när det gäller att komma fram till ett bokslut över Anna-Maja Henrikssons karriär. Henrikssons politiska arv kommer att färgas av vad regeringen Orpo åstadkommer och rätt tidpunkt för en heltäckande biografi kommer först senare när hon har lämnat den aktiva politiken. Boken är i sig välskriven och Henriksson förtjänar beröm för att hon ville ha just Hällsten som på sätt och vis kommer utifrån som den som skriver boken om henne. Någon som skriver en heltäckande framtida biografi kan dessutom ha nytta av Hällstens insats.

Som mest värdefull är Hällstens bok som en kunskapskälla när det gäller Henriksson som person. En intressant detalj i hennes personhistoria är att morfadern Vilho Heikki Kivioja var riksdagsledamot för Agrarförbundet 1929-1945. Han var kyrkoherde i Kalajoki och i likhet med alla av Henrikssons mor- och farföräldrar hörde han till den læstadianska väckelserörelsen. Henriksson själv är varken læstadian eller centerpartist men hennes långa politiska karriär har på det sättet haft en förebild i morfadern. När hon kom till riksdagen fick ledande centerpartister snabbt veta att hon var dotterdotter till en legendarisk gestalt i deras rörelse.

En rörelse som Henriksson har definitivt haft svårt med är Sannfinländarna. Medan hon blev vänligt välkomnad av de centerpartistiska kollegorna, betraktade hon Sannfinländarnas svenskfientlighet med ett tydligt obehag till en början när hon kom till riksdagen år 2007. Hon kunde knappt tro hurdana saker sannfinländska ledamöter som Veltto Virtanen eller Pentti Oinonen sade om finlandssvenskarna när de höll tal i riksdagen. Virtanen lämnade riksdagen år 2015 och Oinonen bytte 2017 till Blå framtid som senare utraderades, så ingendera hör till de personer Henriksson behöver göra regeringspolitik med just nu. Man får ändå en klar bild av att det var företrädare för ett parti hon hade svårt att tåla och att det var just Sannfinländarna, dels för att de var så svenskfientliga, dels på grund av deras populistiska stil som för henne var väsensfrämmande.

När det gäller riksdagsledamöter från andra partier som hon kom väl överens med, nämner hon specifikt socialdemokraterna Jacob Söderman och Maarit Feldt-Ranta, samlingspartisten Kimmo Sasi och Janina Andersson från De gröna. Av SFP:arna lyfts Elisabeth Rehn som en viktig förebild och det är säkert till stor del hennes arv som Henriksson förde vidare när hon som första kvinna lyckades bli SFP:s partiledare år 2016.

Henriksson var justitieminister 2011-2015 och 2019-2023, vilket gör henne till den långvarigaste justitieministern i Finlands historia. SFP-hövdingen Christoffer Taxell var justitieminister 1979-1987, alltså ungefär lika länge men Henriksson slår honom med knapp marginal. En extremt viktig sak för Henriksson under tiden som justitieminister var sametingslagen som hon inte lyckades driva igenom. Om regeringen Orpo lyckas med att reformera sametingslagen, är det en positiv följd av SFP:s regeringsmedverkan också om det nu är Sannfinländarna som innehar justitieministerposten.

I den nya regeringen är Henriksson undervisningsminister. Hällstens bok slutar strax efter regeringsbildningen. Henriksson får förklara så bra hon kan på vilket sätt den nya regeringens politik inte är sannfinländsk, men särskilt trovärdig är hon inte på den punkten. Visst kom Sannfinländarna med helt orealistiska siffror i regeringsförhandlingarna när det gällde invandrings- och flyktingpolitiken, men det var troligen en lyckad strategi från deras sida. Nu kan båda parterna hävda att de har kompromissat, även om ändringen i sannfinländsk riktning är tydlig och påtaglig.

“Svenska folkpartiet är visserligen det enda parti som lyfter upp frågor som angår den svenskspråkiga befolkningen i Finland”, lyder det på s. 151 i Hällstens bok. Det är frapperande att man inte har kunnat ens något modifiera det påståendet. Meningen fortsätter med att över 90 procent av de frågor SFP sysslar med inte är specifikt finlandssvenska. Kontexten är att det är jobbigt för Henriksson att hon ofta får bara svara på frågor som gäller svenska frågor när hon deltar i allmänpolitiska debatter. Det förstår man och ingen vill bestrida att SFP sysslar med svenska frågor. Men vem som helst som följer med Folktinget, där ju Henriksson själv var ordförande 2009-2011, eller Socialdemokraterna, vet att SFP inte är ensamt om att bevaka svenska frågor. SDP har varit ett mycket aktivt parti på den fronten och också andra partier som deltar i Folktingets arbete tar egna initiativ. Sedan finns det ett stort parti, Sannfinländarna, som motarbetar svenskan i Finland.

Att SFP beslöt att låta bli att delta i presidentvalet 2024 är ett intressant beslut som man gärna skulle vilja veta mer om i kommande böcker som belyser den här tidens politik. Så långt sträcker inte ens Hällstens bok men också det beslutet är viktigt att fundera på när man ger ett omdöme om Henrikssons politiska arv. Det känns lite konstigt att Henrikssons idol Elisabeth Rehn tog sig till andra omgången i presidentvalet 1994 och nu när det finns ett presidentval utan en sittande president bland kandidaterna väljer SFP att ligga lågt under Henrikssons ledarskap.

Hällstens bok kan rekommenderas när man vill veta bakgrundsfakta om Anna-Maja Henriksson och komma henne närmare som person. Men man ska inte förvänta sig något svar på den stora gåtan som gäller hur just Henriksson som hyste tydliga antipatier mot Sannfinländarna var redo att bilda regering med dem. Svaret kan vara så enkelt som en politikers maktbegär och att eftersträva en plats vid regeringsbordet till varje pris är något som man i SFP har vant sig vid. Men det har inte hänt förr att SFP så tydligt har tagit avstånd från en potentiell regeringspartner som Henriksson gjorde inför valet 2023 när det gäller Sannfinländarna och sedan kom det en helomvändning. Det är framtida författares uppgift att bedöma vad SFP vann med det beslutet och till vilket pris det beslutet togs.

Recension: Annika Hällsten; Anna-Maja Henriksson – Makten och ärligheten (2023); Schildts & Söderströms; 258 s.