Sanne, som växt upp på Halsterö, hade sedan länge lämnat ön för storstadslivet i Stockholm. Då drömjobbet hägrar i Oslo, bestämmer hon sig för att tillsammans med sin son Max ta sitt pick och pack och flytta till Norge. Men planerna ändras då hennes mamma Birgit blir sjuk. Istället för att ta sig över gränsen åker Sanne och sonen ut till Halsterö för att bo hos Birgit, ett beslut som Sanne inte känner sig helt tillfreds med.

Sannes gamla skolkamrat Sebastian har hjälpt Birgit med det mesta sedan hon blev sjuk. För tre år sedan förlorade han sin fru Freja i en olycka och har sedan dess levt en dunkel vardag. Då hans pappa dör har han ingen familj kvar – i alla fall är det vad han tror. Kanske kan livet vända ändå, både för honom och för Sanne?

På andra sidan havet, närmare bestämt i Helsingfors, finns Henrik. Han har nyligen genomgått en skilsmässa och känner sig vilsen. Snart kommer dock dagen han levt för, snart är det hans tur att ta över familjeföretaget. Men ett oväntat samtal sätter hans vardag och framtidsplanerna i gungning. Kanske är detta förändringen han innerst inne väntat på?

Hem till Halsterö är den andra fristående delen i Michaela von Kügelgens feelgoodserie om Halsterös skärgårdsidyll och dess, ibland ovilliga, invånare. Den första delen i serien, Sommar på Villa Hilda, var en behaglig och spännande bladvändare som fick ett varmt mottagande både nationellt och internationellt. Innan utgivningen hade den sålts till sju länder och nu har även tv-rättigheterna sålts. Men trots att första delen blev väl mottagen, är frågan: lyckas von Kügelgen fånga läsarna även i del nummer två?

Redan i första kapitlet slängs man rakt in i livet hos bokens främsta huvudkaraktär Sanne. Under de två påföljande kapitlen får man stifta bekantskap med Henrik och Sebastian, två män som har mer gemensamt än de till en början inser.

Att ta sig igenom de första sidorna kändes lite som en svajig berg-och-dalbana – men inte på ett direkt negativt sätt. Trots att inledningen kändes lite kantig lade sig den känslan snabbt då minnen från seriens första del Sommar på Villa Hilda pusslades ihop med handlingen i del två. Om man däremot inte sedan tidigare har stiftat bekantskap med Halsterö-serien, kanske känslan hade varit en annan?

Boken är, precis som sin föregångare, uppbyggd av korta kapitel och handlingen har ett snabbt men passande tempo. Detta bidrar till en fin och lättsmält läsupplevelse i äkta feelgoodanda. Under handlingens gång dyker både bekanta och nya karaktärer upp, vilket bidrar till en både hemtrevlig men ändå fräsch handling. Bland annat får man lära känna Jennie, Sannes bästa vän från ungdomstiden och man får följa hur de sakta men säkert hittar tillbaka till varandra.

Precis som i Sommar på Villa Hilda kommer hemligheter som gömts på ön upp till ytan. Denna gång avslöjas det mesta rätt tidigt i handlingen, och istället får man följa med karaktärerna på deras självreflexiva resa där de till slut inser var de hör hemma. I bakgrunden får man även ta del av små sidohändelser såsom en pyrande romans mellan två sidokaraktärer. Kanske får man veta mer om det i seriens sista del Höst på Villa Hilda?

Sammanfattningsvis kan konstateras att andra delen i Halsterö-serien bjuder på en varm läsupplevelse med intressanta karaktärer, passande tempo samt fängslande handling. Det kändes nästan som att följa en nordisk tv-serie i bokform, vilket såhär i efterhand känns som en extra intressant tanke eftersom serien inom en snar framtid kan komma att skymtas i tv-rutan eller på bioduken.

Det var enbart i slutet som tempot blev en aning för högt. Handlingen avslutades lika abrupt som den började, vilket bidrog till en känsla av lätt irritation – och mersmak, en vid närmare eftertanke inte alltför negativ kombination. Kanske var det just en sådan känsla von Kügelgen var ute efter? För det går inte att blunda för det faktum att jag just nu har svårt att vänta till hösten då seriens tredje, och sista, del släpps.

Recension: Michaela von Kügelgen; Hem til Halsterö (2026); Schildts & Söderströms; 300 s.