I slutet av boken upprepas samma mening och en liknande scen utspelar sig. En kvinna ser en ung tjej med ett par högklackade sandaler i handen komma gående i motljuset. Hon tar några dansande steg, men det hänger något sorgset över henne där hon står med sin blick riktad mot horisonten, mot framtiden. Kvinnan förblir osedd, med vilje.

I scenen som utspelar sig på slutet har något förändrats. Nu är det den unga som ser den äldre i motljus. Kvinnan trånar efter att bli sedd, så som tjejen själv trånat efter uppmärksamhet. Kanske är de samma person?

Motljus (Vastavalo, 2000) är den andra boken i Saisios internationellt erkända Helsingforstrilogi. Trilogin som ursprungligen skrevs på finska har översatts av Henrika Ringbom. Den första översatta delen i den autofiktiva romansviten, Det minsta gemensamma, har fått ett mycket positivt mottagande bland svenska läsare – och det finns enligt mig mycket som tyder på att även den andra delen får ett varmt mottagande.

I romanen får man ta del av Pirkkos liv som tonåring, en period då livet står i förändring och alla känslor man känner inom sig kan vara förvirrande. Kapitlen skiftar mellan den sista tiden i skolan och sommaren efter att Pirkko tagit studenten – det vill säga tiden före och efter mötet i motljus.

Hat, förälskelse, trots och känslan av att vilja stå upp för sig själv präglar Pirkkos tillvaro i skolan. Med vännen Ellu testar hon gränser. Hon hatar svenskläraren Kalifen, men känner varma känslor för modersmålsläraren Ruterknekt. Hemma får hon utstå pikar från sina föräldrar om både utseende, val och beteende och ett självhat tar sakta form. Hon känner sig ibland osynlig på grund av den hon är och hur hon ser ut.

Sommaren efter att Pirkko tagit studenten åker hon till Schweiz. Hon drar paralleller med sin vistelse där till skådespelaren Julie Andrews karaktär i musikalen Sound of Music. Att befinna sig i ett annat land, med ett annat språk och andra seder kan i sig vara förvirrande, men olika möten och händelser samt de känslor som dessa tillför får Pirkko att fundera på den egna identiteten och sin sexualitet.

Den kristna tron är även den en del av Pirkkos liv redan från unga år, och under berättelsens gång får man ta del av hur hon dras mellan förbjudna tankar och rädslan som utmynnar i böner med hårt knytna nävar och obekväma nätter. Det är speciellt nätterna som är svåra, för det är då tankarna och känslorna tar vid – tankar och känslor som Gud ser.

“För trots att Han inte låtit sitt ansikte skina över mig, har jag sett Hans ansiktes uttryck.”

I Schweiz upptäcker hon att två kvinnor som arbetar på barnhemmet träffas i smyg. De har en kärleksrelation. Pirkko väljer att anmäla, för denna typ av relation är inte okej. Men hon våndas över sitt val, känslor hon kanske inte ens själv har svaret på varför hon känner.

Ett skifte som ändrar hur hon ser sig själv sker då modersmålsläraren anser att Pirkko har chans att bli författare. Hennes föräldrar är inte helt med på noterna, men för Pirkko är det stort att en gång bli sedd.

Saisios roman för mig tillbaka till en annan tid. Att se tillbaka på dået och jämföra det med nuet är som att se genom en trasig spegel: mycket av det som Pirkko upplevde speglar dagens samhälle, men mycket har också förändrats. Det mänskliga känslolivet, drömmar, fördomar och krav är saker som människan alltid burit med sig, men som är i ständig förändring. Detta blir tydligt i Saisios text.

Prosan har en poetisk klang som är både lätt och svår att ta till sig. Omgivningen målas upp utifrån känslor och minnen. Det är lätt att fångas in i berättelsen och känslorna som beskrivs, samtidigt som språket ibland blir klumpigt. Kanske har detta till viss del att göra med att romanen översatts från finska till svenska eftersom det finska språket har en annan ton, en annan klang.

Saisio bjuder genomgående på en tankeväckande och känslomässigt rå roman som inrymmer viktiga och formande delar av livet. Att leva är lite som att treva sig fram i motljus, där man kan ana framtiden trots att den till stor del är dold. Det mest spännande skiftet i berättelsen är då Pirkko äntligen känner sig sedd. Det är här man får se framtiden skina i ett mer positivt ljus, och känna värme och hopp trots att Pirkko fortsättningsvis är fast i en kylig tillvaro hemmavid.

Därför väntar jag med stor iver på den tredje, och sista, delen Den röda separationsboken för att se slutknuten på den röda tråd som binder ihop trilogin: livet.

Recension: Pirkko Saisio; Motljus (2026); Övers. Henrika Ringbom; Förlaget; 260 s.