Nyberg har under de senaste årtiondena profilerat sig som en av den svenska vänsterns intressantaste samtidsskildrare och debattörer. År 2001 väckte han uppmärksamhet med  Kapitalet.se – myten om det postindustriella paradiset. Tio år senare skapade Det stora tågrånet diskussion om privatiseringen av den svenska järnvägen. Mellan varven har han bland annat medverkat aktivt i Aftonbladet.

Den nya boken, med underrubriken Mänskliga robotar och systematisk dumhet, beskriver Nyberg som en fortsättning på den resa genom samhället som han påbörjade med de två ovan nämnda titlarna. I centrum står det löfte som Nyberg ifrågasatte redan vid millenniumskiftet men som nu får anses vara brutet en gång för alla: löftet om det sociala framsteget i det tekniska framstegets fotspår.

Digitaliseringen och automatiseringen skulle bli mänsklighetens frigörare: de enformiga rutinjobben skulle sållas bort, kompetensen och kunskapen frodas. Viktig tid skulle frigöras. Istället vreds samhällsklockan i många avseenden tvåhundra år bakåt. Kapital- och industriägarna har bildat en ny aristokrati medan en växande del av arbetskraften förpassas till cyberproletärer och moderna dagsverkare, beroende av tillfälliga snuttjobb i den snabbt växande gigekonomin. Den tekniska utvecklingen fastnade i ett socialt bakslag – automatiseringen sitter fast i kapitalets automatik. 

Det är Nybergs tes och den hamrar han metodiskt in på bokens drygt 400 sidor – stundtals närmast frenetiskt. Ett omfattande faktaunderlag kombineras med personintervjuer direkt från golvet, ett välkommet komplement i en tid då människor allt oftare reduceras till siffror i en excel-fil. Intervjuer med taxichaufförer, städare och lagerarbetare ger ett mänskligt ansikte åt samhällsutvecklingen och den “systematiska dumhet” som bit för bit raderar den sista initiativförmågan, undertrycker kreativiteten och förvandlar arbetstagare till mänskliga robotar. Någon arbetarromantik är det inte fråga om – snarast påminner skildringarna om en Orwellsk dystopi. 

Genom raderna skiner en befriande ilska, i en tid där få saker längre är vad de utger sig för att vara. Där marknadsprofeter kan förkläs till arbetarparti, medan gamla arbetarpartier raserar arbetarskyddet. Där arbetstagarens förvandling till en slit-och-släng-vara kan kallas “kompetensutveckling” och “livslångt lärande”. Där en återgång till gamla system kan beskrivas som ett framsteg.  

Den mest dramatiska utvecklingen i automatiseringens spår, menar Nyberg, är inte robotarnas inmarsch utan det löpande bandets återkomst – denna gång utsträckt över världsdelar. Likt i Fords fabriker för hundra år sedan är det cheferna som reglerar hastigheten, arbetarna som får bära den allt tyngre bördan. Allt I enlighet med det nya borgerliga idealet om just-in-time.

Den digitala tekniken, i grunden ett framsteg för mänskligheten, förvreds för att istället tjäna   kapitalismens avgud: ackumulationen av kapital. Så blev digitaliseringen istället ett medel för att övervaka arbetskraften, sönderdela arbetsprocessen och göra arbetaren till en slit och släng-vara. Löftet om fritid gick förlorad i ackumulationsprocessens allt snabbare snurrande hjul.  

Globalt perspektiv – regionala lärdomar

Nybergs utgångspunkt är svensk men perspektivet är globalt – om än stundtals med en något distraherande slagsida mot USA. De kapitalistiska mekanismer och tendenser som han skildrar är i högsta grad internationella. För den finländska läsaren är dessutom kapitlen som berör utförsäljningen av den svenska välfärden och järnvägen en skrämmande inblick i en dimension där regeringen Sipilä inte kollapsade under sin egen inkompetens. 

Här finns också nyttiga lärdomar att hämta för de socialdemokrater som nu vandrat den tredje vägen till slut, bara för att ställas inför nästa vägskäl. Nybergs paradgren må vara prickskytte mot borgerliga floskler, men han är inte heller rädd för att – med den partipolitiskt obundnas dräpande pricksäkerhet – rikta salvor mot en vänster och facklig rörelse på reträtt. De senaste årtiondenas utveckling i vårt västra grannland är fortfarande ett skräckexempel på följderna av en undfallande socialdemokrati. 

Nybergs känga mot Thomas Piketty och andra vänsterideologer är också i högsta grad intressant. Enligt Nyberg förbiser Piketty, i sin omfattande analys av inkomstfördelningen, källan till klasskonflikten: produktionsförhållandena. Hur kakan bakas är minst lika viktigt som hur den fördelas. 

Nyberg betonar att kraftmätningarna mellan klasserna även påverkar den tekniska utvecklingen: “där arbetarna är starka skyndas den på, där de är svaga går den lätt baklänges”. Ju hårdare arbetstagaren kan exploateras, desto svagare blir också intresset för tekniska investeringar. I det avseendet är vägen framåt förrädiskt enkel: för att den tekniska utvecklingen ska bli socialt hållbar måste den lösgöra sig ur kapitalismens reaktionära grepp. 

Nyberg citerar i ett tidigt skede Karl Marx och hans analys av den tidiga industrikapitalismen i slutet av 1800-talet:

“Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren” (Kapitalet, 1867)

Folkrörelsen för att rädda den förstnämnda urkällan är redan igång. När bägaren rinner över för den senare återstår att se. Nyberg själv betonar att rörelsen måste komma underifrån, ur ett återuppväckt klassmedvetande bland arbetarna. Det kan förstås diskuteras i all evighet, men idé- och samhällsdebattens betydelse är oavsett svår att överskatta. Till den är Mikael Nybergs något ojämna, men ständigt tankeväckande, bidrag ett värdefullt tillskott. 

Recension: Mikael Nyberg, Kapitalets automatik – mänskliga robotar och systematisk dumhet (2020); Verbal förlag; 480 s.