För SDP:s del har det politiska stödet under det gångna halvåret gått i solens spår: från alla tiders bottennotering i Yles partimätning några veckor innan vintersolståndet, till den bästa på över tio år några veckor innan midsommar. Mörkret och bitterheten efter regeringskrisen i december har, efter den omvälvande våren, bytts ut mot ljus framtidstro. 

Också i övrigt blåser förändringens vindar. Coronakrisen har, likt finanskrisen i den gamla världen, synat den nyliberala bluffen. Frihet, ansvar och individualism är vackra ord att slänga sig med i goda tider – men i krisens kölvatten ekar de återigen tomt. 

Inför det nya hotet har det istället varit tydligt var den verkliga styrkan ligger. Länder med starka, offentligt finansierade sjukvårdssystem har i allmänhet stått sig relativt väl mot coronahotet, medan länder med svaga, sönderprivatiserade system har drabbats särskilt hårt. På flera håll har borgerliga företrädare tvingat slakta heliga kor med enorma statliga stödpaket. 

Också här hemma verkade företrädare för den borgerliga oppositionen inledningsvis tappa fotfästet. Länge verkade de osäkra på vilket ben de skulle balansera på och när de slutligen landade på det högra så vinglade det ändå kraftigt.  

Kejsaren är naken – men liberalerna flockas fortfarande kring catwalken. Med en dogmatisk naivitet, som snarast finner sitt motstycke i den sovjetkommunism de så ofta raljerat om, fortsätter borgerlighetens vita cis-riddare att jaga väderkvarnar på ett närmast beundransvärt sätt.

I sig är det väl inget märkvärdigt. Förnekelse är ju som bekant den första av sorgens fem faser och den hejdlösa marknadskapitalismen lever på lånad tid. 

I denna tid bär vänsterrörelsen ett stort ansvar. De gynnsamma politiska vindarna och regeringen Marins utmärkta hantering av coronakrisen i all ära, men på längre sikt krävs mer än så. 

Vänstern och socialdemokratin får inte fastna i en överpragmatisk självgodhet, där svaren redan är givna. Det efterlängtade paradigmskiftet, som efter krisen 2008 slogs ut av en populistisk jytky, kommer kräva mod, uthållighet och visioner. Vänstern måste kunna erbjuda en hållbar samhällsvision för livet efter corona – och nyliberalismen. 

Som Friedrich Ebert-stiftelsens Catrina Schläger skriver i den debattartikel som ABL kunde publicera för en månad sedan: “Vänstern måste nu ta striden för verkliga reformer och inte fastna i en längtan efter status quo ante”. Det var också budskapet vid FSD:s fullmäktigemöte veckan innan: en återgång till det “nya normala” är inget långsiktigt alternativ. 

Nu är det istället dags att blicka framåt mot en annan värld, där solidaritet och hållbarhet utgör hörnpelarna – rättvisa och stabilitet det första delmålet. Partikongressen i Tammerfors om två månader kan förhoppningsvis bli ett startskott här hemma, med behandlandet och antagandet av en principdeklaration som möjlig höjdpunkt. Förhoppningsvis kan det bli en fackla för att bära vidare ljuset, nu när solen vandrar vidare mot mörkare årstider. 

Glad midsommar!