Författaren har nu inte enbart nöjt sig med att skriva en historik över den finlandssvenska tidningspressen utan också satt in medierna i deras större politiska och historiska sammanhang. De historiska händelser som getts ett relativt stort utrymme är välbekanta för en finländsk läsare. Men knappast inte för alla i Sverige, vilket borde ge boken spridningsmöjligheter i vårt västra grannland.

Melin startar självfallet med ett berätta om hur Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo tillkom år 1771. Senare grundades Åbo Underrättelser, närmare bestämt år 1824, som idag är den äldsta ännu utkommande dagstidningen i Finland.

Zacharias Topelius journalistiska och litterära begåvning berörs relativt ingående. Med all orsak. Under sina 19 år som redaktör för Helsingfors Tidningar hann Topelius experimentera flitigt med allt från fakta till fiktion, från skräckhistorier till historiska noveller. Han var nämligen inte enbart den ”sagofarbror” många tror.

Tidningskungen Amos Anderson har fått ett helt kapitel. Skulle bara fattas annat eftersom Melin för några år sedan gav ut en bok om honom. Amos som kom från fattiga förhållanden i Kimito gjorde en imponerande karriär som framgångsrik affärsman och dessutom som ”Svenskfinlands mediemogul” under de fyrtio år han styrde Hufvudstadsbladet. Fast det framgår att Arbetarbladet förhöll sig ganska kritiskt till Amos som tidningsman.

Av modernare giganter i finlandssvensk journalistik ges både Jan-Magnus Jansson, briljant ledarskribent och chefredaktör för Hufvudstadsbladet, samt Vasabladets mångårige och rakryggade chefredaktör Birger Thölix ett stort och välförtjänt utrymme i boken. Som ”vanlig läsare” känner man onekligen en viss saknad efter Janssons och Thölix texter. Varför har vi inte mera sådana mångsidiga begåvningar bland dagens finlandssvenska ledarskribenter?

På tal om lysande finlandssvenska journalister är det kanske inte så känt att K-A Fagerholm på 1920-talet som ung redaktör vid Arbetarbladet också gjorde utmärkta arbetsplatsreportage vid sidan av sina träffande politiska kommentarer. Ett annat stort namn från Arbetarbladet under mellankrigstiden var Atos Wirtanen. Hans ofta filosofiskt formulerade funderingar håller måttet än idag. Citat av Fagerholms och Wirtanens texter kunde ha platsat i boken. Fast som ivrig läsare av och flitig medarbetare i Arbetarbladet kan man inte undgå att tidningens namn ofta dyker upp i Melins bok. Glädjande nog alltid i positiva sammanhang. Till exempel i fråga om om tjugo- och trettiotalets högerextrema strömningar där Arbetarbladet intog en konsekvent antifascistisk hållning. Med tanke på dagens finländska samhällsklimat och rasismdebatter tyvärr igen lika aktuellt då som nu.

På ett ställe talas det om 1900-talets svenskspråkiga vänsterpress i Finland, alltså socialdemokratiska Arbetarbladet samt ”det socialistiska organet Ny Tid”. Det folkdemokratiskt-kommunistiska organet Ny Tid hade varit en bättre beteckning för hur det i tiderna förhöll sig. Alltså innan Ny Tid slog in på att bli en obunden kulturtidskrift på vänsterkanten. Finskspråkiga Päivän Sanomat kallas ”vänstertidningen”. Organ för simoniterna, således utbrytarpartiet Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund hade sagt vems tidning det handlade om.

När Melin skriver om Kekkoneneran och finlandiseringen så känns den tiden i ett nutidsperspektiv lyckligtvis ganska avlägsen. Men visst var det horribelt att kommunistledare som Taisto Sinisalo och Aarne Saarinen på allvar ville förbjuda den tvåspråkiga högertidningen Express med motiveringen att den utgjorde ”ett hot mot de vänskapliga förbindelserna med Sovjetunionen”. Till och med Journalistförbundets ordförande Jyrki Juuti stödde kravet på ett förbud. Han som borde ha varit press- och åsiktsfrihetens främsta banerförare i Finland! Express utgavs av det lilla Konstitutionella högerpartiet som leddes av Georg C. Ehrnrooth.

På liknande grunder avskedades den finskspråkiga socialdemokratiska dagstidningen Demaris (= Suomen Sosialidemokraatti) kåsör Simo Juntunen alias ”Simppa” som var känd för sina starkt anti-Kekkonen och antikommunistiska skriverier. Händelsen nämns i boken. Melin kunde dock ha tillagt att Demaris chefredaktör Aimo Kairamo som på president Kekkonens uppmaning verkställt avskedandet senare bad Simo Juntunen om ursäkt för åtgärden och som därmed fick en välförtjänt upprättelse.

Melins djuplodande tankar kring framtidens utmaningar ger boken extra tyngd som gör den till något mer än bara en historisk översikt. Melin skriver:

”Det är idag meningslöst att dela upp verkligheten i en fysisk och en virtuell del. Digitaliseringen av vardagen har gjort att de båda delarna smält samman. Vare sig vi vill det eller ej formar datatekniken vår världsbild”.

Ändå vill Melin inte dödförklara papperstidningen. Han nämner som exempel Aftonbladet i Sverige som inte har några som helst planer på att lägga ner sin tryckta version. Det finns nämligen forskning som visar att speciellt äldre läsare vill ha kvar papperstidningarna som en motvikt till det ständiga bruset av information på nätet.

Melin hänvisar dessutom till forskning som bekräftar att finlandssvenskarna önskar tidningar på det egna modersmålet – och för lokalbevakningens skull. Om Åbo Underrättelser konstaterar han att ”ÅU gör nyheterna om det lokala livet för åbolänningarna och då är ingen nyhet för liten”.

Finlands äldsta tidning still going strong!

Tänk vilka framtidsmöjligheter för Arbetarbladet! Både som nuvarande nättidning och hoppeligen med snart utvidgade pappersversioner. Mottot kunde lyda:
Arbetarbladet berättar om de finlandssvenska industriarbetarna, fiskarna, sjukvårdarna, städarna, småföretagarna, småbrukarna, pensionärerna, de som ofta glöms bort i de stora medierna. Men Arbetarbladet skriver också om den svenskspråkiga ungdom som förvärvsarbetar, som studerar, samt om övriga unga, allt från de kommande dataspecialisterna och -operatörerna över de blivande socionomerna och tradenomerna till dem som en dag ska bli färdigt utbildade audionomer eller hortonomer och många andra yrkesgrupper med för den delen. Om dem som har framtiden i sin hand.

Därtill kan tilläggas Arbetarbladets extra krydda av annorlunda och egensinniga kulturartiklar plus superintressanta utlandsreportage från när och fjärran.

Det låter väl prima?

Så heja Arbetarbladet – framtidsbladet!

Recension: Olav S. Melin; Det fria ordets fyrvaktare – 250 år av svensk tidningsutgivning i Finland (2023); Litorale; 196 s.