Eller som det sammanfattas på ett ställe:”benhård i affärer, men privat gärna en godmodig mecenat”.

Mecenat, jo. Men också ensam.

Lek och skratt förefaller ha legat långt borta från Amos Andersons (1878 – 1961) barndom. Den dystra naturen i Brokärr präglades mest av mörk instängdhet. En ljus motpol i den unge Amos liv blev däremot kyrkan med predikningar, psalmsång och kyrkomusik.

Det framgår att Amos tidigt beslöt sig för att bli rik. Något han verkligen skulle lyckas med. Visserligen avlade han aldrig någon akademisk examen, men hans studietid i Tyskland gav honom de välbehövliga ekonomiska insikterna.

1907 års högkonjunktur kom vid en läglig tidpunkt. Då grundade Amos sitt första tryckeri vid Georgsgatan 27 i stadsdelen Kampen i centrum av Helsingfors. Boken talar om ”Arbetarföreningens gamla samlingslokal”, som Amos köpte. Fast så anspråkslös var platsen nog inte. Det handlade nämligen om socialdemokratiska Helsingin työväenyhdistys – Helsingfors arbetarförenings dåvarande Folkets hus, i folkmun kallat ”Torpet” och ett ställe för ändlösa politiska möten och ideologiska diskussioner, som flyttade till sin nuvarande plats på Broholmen. Orsaken låg i att Helsingfors arbetarkvarter långsamt men säkert börjat växa bort från Kampenområdet till stadsdelar som Berghäll och Sörnäs norr om Långa bron. I stället för den gamla träbyggnaden byggdes här senare ett ståtligt stenhus med bland annat Amos Andersons konstmuseum och hans privata lägenhet.

Det var ett veritabelt finansimperium som Amos byggde upp. Inom det imperiet fanns allt från fastigheter till tryckerier – och inte minst omfattande konstsamlingar. Men hans viktigaste kap var nog Hufvudstadsbladet som han köpte i början av 1920-talet.

Amos gjorde sig till både förläggare och chefredaktör. Men dubbelrollen var kontorversiell. Isynnerhet som han med Olav S. Melins ord ”helt saknade journalistisk fallenhet”. Ännu elakare var på sin tid Hufvudstadsbladets dåvarande redaktionschef som sade att tidningen fått en chefredaktör som inte kunde skriva en artikel!

Amos Anderson besvarade däremot kritiken med att vifta bort yrkesjournalister och författare som”magistrarna”. I deras ställe började han omge sig med ja-sägare, vilket gjorde att han lättare kunde blanda sig i det redaktionella arbetet.

Konflikten mellan ägarintressen och journalistisk integritet känner vi fortfarande alltför väl igen.

Men åtminstone på en punkt i den mediala världen blev namnet Amos Anderson bestående. Han grundade Konstsamfundet som ska trygga Hufvudstadsbladets existens. Och Konstsamfundet är och torde förbli en ohotad finlandssvensk ekonomisk institution och maktfaktor av första klass.

Amos Anderson var en utpräglad sällskapsmänniska som älskade att frottera sig med sin tids höjdare och kändisar; kungligheter, presidenter, ärkebiskopar, skådespelare osv. Många av hans livligt frekventerade stamkrogar i Helsingfors centrum står fortfarande kvar; Kämp, König och Savoy. Där kunde han hålla hov med sina vänner och beundrare.

För recensenten kunde dock i tiderna framlidne Göran Ek, mångårig journalist vid Hufvudstadsbladet, berätta om mindre tilltalande detaljer då en lång rad yngre förmågor runt Amos middags- och lunchbord med smicker och inställsamhet, eller för att använda Eks uttryck ”bruna tungor”, försökte vinna gehör hos den mäktige tidningsmogulen. Förmodligen i hopp om befordran eller kanske löneförhöjning.

Den ytliga glamouren till trots verkar Amos ha varit något av en ensam outsider. För många av dem som tillhörde den gamla svenskspråkiga Helsingforseliten var han ”småkusinen från landet”. Self made som han var.  Hur hade han klarat sig som emigrant i USA? Bokens författare leker inte ens med tanken, men en läsare kan tillåtas göra det. Oljemiljonär i Texas? Börshaj på Wall Street? Eller ägare till New York Times? Man bara undrar.

En av de få som var på samma våglängd som Amos Anderson var Karl-August Fagerholm, bland annat socialdemokratisk statsminister, riksdagstalman och chefredaktör för Arbetarbladet. Olav S. Melin skriver att Fagerholm var ”bäste bror med Anderson”. Båda kom från knappa förhållanden på landsbygden och båda gjorde lysande karriärer i samhället. Det framgår att Fagerholm i sina minnesord betecknat Amos Anderson som en av de märkligaste männen i Finlands nutida historia och att han var sällsamt komplicerad. Men Fagerholm som blev hans goda och nära vän sade att han var ”strålande, underbar och festlig”. Kanske bidrog Fagerholms förmåga att ytterst snabbt bilda sig en träffsäker uppfattning om personer till det omdömet.

Fascinerande avsnitt är kapitlen som berör Amos Andersons dragning till medeltida mysticism, kyrkokonst och katolicism. Inte särskilt förvånande att bokens författare Olav S. Melin behärskar ämnet. Utbildad teolog och tidigare chefredaktör för den finskspråkiga kristliga tidningen Kotimaa som han är. Melin nämner till exempel de djupa intrycken från madonnakulten. Amos inrättade i sitt hem ett privat kapell och han stödde frikostigt olika projekt av religiös art. Bland dem en fönstermålning med texten Ave Maria i Kimito kyrka som sedan  barndomen stått honom nära.

Trots sina starka sympatier konverterade Amos Anderson aldrig till katolicismen. Men redan hans konkreta insatser under 1920-talet väckte ont blod i konservativa lutherska kretsar. Amos hade donerat stora pengar till renoveringen av Åbo domkyrka och ville pryda inredningen med glasmålningar. Detta fick ärkebiskop Gustaf Johansson att resa ragg och tala om ”påvlig anda”. Han ansåg att enligt lutherdomen bara Guds rena ljus skulle få lysa i protestantiska kyrkor. Att då placera glasmålningar i dessa kyrkor ”är en synd”, tyckte den dåvarande ärkebiskopen.

Sådana inskränkta och intoleranta diskussioner mellan kristendomens olika trosriktningar förde man alltså i vårt land ännu för bara hundra år sedan!

Det blev en heltäckande skildring med många olika och delvis nya aspekter på ett spännande liv som Olav S. Melin presterat. Eller för att citera Fagerholm: Onekligen en av de märkligaste männen i vår historia.

Recension: Olav S. Melin, Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (2020); Vidi-Press; 224 s.