En motsvarande metafor kan i vissa falla även användas i historiska relationer.

Ett i särklass ödesdigert exempel är den 30 januari 1933.

Dagen ingick i världshistorien. Den markerar tidpunkten då nazistledaren Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler.

Datumet står samtidigt för dödsdomen av den första tyska demokratin. Weimarrepublikens undergång blev det avgörande steget till en tipping point på väg till andra världskrigets fasor och Förintelsen.

Konsekvenserna fortlever. De är inte bara historiska minnen. Ämnet har många bottnar. Endast i ett avseende är debatten slutförd.

Ansvaret för allt som hände förre och efter maktskiftet till nazismen för 90 år sedan kan bara sökas i Tyskland.

Inte minst Willy Brandts knäfall inför monumentet för Warszawagettots offer i december 1970 utgjorde en enastående symbol för erkännandet av den tyska skulden. Hans en gång befriande omdömen är idag ett stabilt inslag i förbundsrepublikens historiska minne.

En tämligen öppen fråga och en debatt med nästintill evighetsvärde är däremot spörsmålet om orsaken bakom den tyska demokratins undergång efter den 30 januari 1933. Var utvecklingen alternativlös och vilka lärdomar kan dras för samtida politiska företeelser?

Det fanns ett vägval

Den historiska tolkningen har under den långa perioden sedan Tredje rikets fall alltid haft olika accentförskjutningar eller på grund av källforskning kommit fram till nya vinklingar.

Aktuellt tycks fokuset ligga på försöket att bena ut om regimskiftet till nazidiktaturen var oundvikligt. Bara ett inslag för det är en utställning i Berlins Historiska museet med titeln ”Roads not Taken”.

Idégivaren är den tysk-israeliske historikern Dan Diner. Den trista färden till nationalsociaIistiskt styre utgör en dramatisk höjdpunkt i hans presentation.

I en intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel anser Diner att maktöverföringen till Hitler knappast var tvingande. Som en slags vittne uppger historikern den ökände senare propagandaministern Joseph Goebbels. Han kännetecknade händelsen på den 30 januari som ett ”under”.

Det var med andra ord oförutsebart att Weimarrepublikens president Paul von Hindenburg skulle ge efter för nazisternas tryck med begäran att utse Adolf Hitler till rikskansler. Hans vägval var aldrig alternativlös men förödande.

Kontrafaktisk analys

Als die Demokratie starb – när demokratin dog, är dessutom rubriken för en nyutkommen bok som rör sig i ett liknande spår.

Historikern Thomas Weber är medförfattare och redaktör till boken. Tillsammans med ett tiotal kollegor analyserar han främst 1930-talets samhällsutveckling i Tyskland.

Särskilt läsvärda är även författarnas teser om att en del liknande politiska sjukdomssymtom numera dyker upp i länder med demokratiska författningsskick.

För att förtydliga den historiska processen tillämpas på många ställen i deras alster metoden av en kontrafaktisk analys.

Något som man ibland lättfärdigt vifta bort som om och men ger enligt Weber et al ändå vitala insikter.

Så anses att frågan om Adolf Hitlers utnämning till rikskansler kunde ha undvikits varken är lönlös eller banal. Svaret ger ett uppslag om det dåvarande tyska folkets sinnestillstånd och kan tydas på en skala mellan hoppingivande och hopplöst.

Vad skulle t ex ha hänt med Weimarrepubliken om nazistledaren Hitler hade omkommit i en bilolycka? Skulle tyskarna i november 1932 ändå ha röstat fram NSDAP till riksdagens starkaste parti? Skulle demokratin då haft en överlevnadschans?

Man får spekulera, men något entydigt svar finns självfallet inte. Den dystra sanningen är att 33,3 procent av väljarna frivilligt röstade för Hitlers parti.

Det tragiska i sammanhanget är att det likväl hade funnits en tänkbar majoritetskoaliton mot den bruna skaran. Men den härjande nationalistiska tidsandan avgjorde och banade vägen för diktatur.

Enligt Thomas Weber finns det inom den aktuella historieforskningen ändå en konsensus om att Weimardemokratins sammanbrott knappast var ödesbestämt.

”Germansk demokrati” – legaliserad terror

I en dagboknotis den 6 augusti 1932 skrev Joseph Goebbels: “Har vi en gång erövrat makten kommer vi aldrig mera att släppa den om vi inte bärs ut som lik ur våra kanslier.” Hans profetia besannades bokstavligen på ett makabert sätt i maj 1945.

Även Hitler själv dolde aldrig sina avsikter att kasta ut de konkurrerande partierna ur riksdagen och krossa den liberala demokratiska parlamentarismen. I den nazistiska ideologin gällde det att istället upprätta en ”germansk demokrati” där en stark ledare legitimeras av ”folkets vilja”. I en närmast religiös anda åberopade han att ”försynen” hade lett honom till rollen som nationens Führer.

Enligt den historiska forskningen bidrog en rad faktorer att nazisterna lyckades med sina uttalat antidemokratiska bedrifter.

Weimarrepubliken präglades i synnerhet av att den tysk-preussika militarismen överlevde kejsarriket och att Versaillesfreden och segermakternas ofantliga reparationskrav frodade en ny radikal nationalism. Tillsammans med vänsterns svaghet samt massarbetslösheten i kölvatten av 1929 års börsras i New York bildade dessa villkor ett lätt antändbart sprängämne.

Allt är korrekt, men ändå erinrar den kanadensiska historikern Michael Ignatieff i boken ”Als die Demokratie starb” om att nazisternas mobiliseringsförmåga vid årsskiftet 1932/33 redan befann sig på reträtt.

I den fasen saknade dock främst partierna inom den klassiska tyska konservatismen en politiskt seriös ansvarskänsla.

Om dess ledare hade förstått att Hitler menade allvar med allt som stod i Mein Kampf, så kunde de möjligen ha bevarat den tyska parlamentarismen, lyder en av slutsatserna för Thomas Weber et al.

Men vägen till den nazistiska diktaturen påskyndades och tillspetsades bara knappt en månad efter maktskiftet. Den 28 februari antändes riksdagsbyggnaden.

Som ensam gärningsman dömdes senare den nederländske arbetaren Marinus van der Lubbe.

Modern forensisk forskning utgår dock ifrån att dådet inte kan ha utförts av en enda person. Det som däremot finns är starka indicier för antagandet att brottet genomfördes med stöd av nazistiska förövare.

”Reichstagsbrand” blev sedan en välkommen chans för rikskansler Adolf Hitler att slutgiltigt slå till mot Weimarförfattningens fri- och rättigheter.

Politiska motståndare utsattes för legaliserad terror verkställd av SA i tät samverkan med polisen.

I den laddade politiska atmosfären hölls det sista och redan halvlegala riksdagsvalet i mars 1933. Hitler-partiet NSDAP fick 43,9 procent av rösterna men missade ändå absolut majoritet.

Nationalkonservativa stödpartier medverkade återigen för att sedan upprätta det nationalsocialistiska enväldet.

Insikten om att Hitlers nya “germanska demokrati“ byggde på despoti, terror och rasistiskt motiverat massmord kom möjligen senare men för sent.

Den bittra sanningen är vidare att senare “val“ med endast en nationalsocialistisk enhetslista visade att en majoritet av de dåvarande tyskarna bidrog till Hitlers propaganda om folkets legitimation.

Weimars arv

Filosofen Karl Marx hävdade att historien upprepas två gånger: först som tragedi och sedan som fars. Förhoppningsviss slipper världsamfundet nazistrikets fatala tragedi, men även farsen är värd att kämpas emot.

Att dra paralleller mellan 1920- och 30-talets utveckling till fascism i t ex Italien, Spanien eller Tyskland och dagens trender till ”illiberala demokratier” kan vara riskabelt.

Enligt Thomas Weber et al bör man ändå se att vissa politiska smittorisker har anor i en djupt obekväm historia.

Förr spreds konspirationsmyter och rasistiska fördomar på mötesplatser som krogar och ölkällare samt i traditionella printmedier.

Idag sker en likadan samhällsfarlig process med mångdubblad hastighet på de numera globala ”digitala ölkällarna”.

Erfarenheter har redan visat att nätverken med digitala medier lätt kan missbrukas för att producera fake news med syftet att destabilisera den demokratiska ordningen.

Weimarhistoriens “Reichstagsbrand“ står då nästan som modell för den genom Donald Trumps impulser initierade stormningen av Capitolium i Washington den 6 januari 2021.

Den gemensamma nämnaren är att sprida terror för politiska syften.

Även under den senaste brasilianska kuppförsökskopian avsåg nationalistiska extremister att ”rätta till“ ett demokratiskt val.

Något som den 30 januari 1933 ska lära oss är enligt Thomas Weber et al att ett samhälle behöver pålitliga konservativa partier som upprätthåller dammbygget mot radikala värderingar med rasistiska och nationalistiska rötter.

När Europas högerpopulister numera ofta vallfärdar till Budapest och Viktor Orbán sker det definitivt inte för att stärka demokratin.

Tvärtom ska den urholkas. Detsamma gjordes i Tyskland tills Weimardemokratins författning endast var ett tomt skal utan innehåll.

Recension: Thomas Weber (red.); Als die Demokratie starb: Die Machtergreifung der Nationalsozialisten – Geschichte und Gegenwart (2022); Herder; 256 s.