Kultur

Recension: Reiulf Steen – politisk konstnär och bohem

Foto: Stortinget
Reiulf Steen var bland annat ordförande för de norska socialdemokraterna 1975-81. Karriären skuggades ändå av personliga tragedier.

”Något av en politisk konstnär och bohem”. Med de orden beskrivs den kände norske socialdemokratiske politikern Reiulf Steen (1933 – 2014) i en omfattande biografi som nyligen utgetts i Norge. Det är den norske historikern Hans Olav Lahlum som tagit sig an den krävande uppgiften att skildra Steens bana från vaggan till graven.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

 

Reiulf Steen kom från mycket fattiga förhållanden. Han förlorade tidigt både sin far och sin storebror. Född i början av trettiotalet lade han redan i unga år grunden för sin långa karriär med start i det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet Arbeidernes Ungdomsfylking AUF. Men när det mot slutet av femtiotalet började spekuleras i att den unge Reiulf kunde nå verkligt långt i politiken gav han prov på den osäkerhet och den ångest som skulle plåga honom livet igenom. Inte kan en fabriksarbetarson utan högre utbildning bli minister, ansåg han själv. Och som arbetare i en sprängämnesfabrik hemma i Saetre i Buskerud inledde han sitt yrkesliv.

 

Barndomsvärlden präglades av de stora klasskillnaderna på industriorten Saetre. Fabriksdirektören bodde i ett slottsliknande hus på toppen av en ås, arbetarna höll till nere på slätten medan ingenjörerna levde mitt emellan.

 

Men skam den som ger sig. Steen avancerade snabbt till både sekreterare och ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Minnesvärd är skildringen av hur han i den egenskapen första gången deltog i det socialdemokratiska och politiskt dominerande Arbeiderpartiets centralstyrelsemöte.

 

Det var med stor spänning och oro, säkert också med darrande ben, han trädde in i ”det allra heligaste mötesrummet” som var den högsta partiledningens sammanträdesutrymme i högkvarteret vid Youngstorget i Oslo, motsvarigheten till Hagnäs torg i Helsingfors. Här blev han bekant med de verkligt stora i norsk efterkrigstida politik. Främst bland dem den dåvarande partiordföranden statsminister Einar Gerhardsen och Trygve Bratteli som efterträdde Gerhardsen på de bägge posterna.

 

Senare skulle Steen anse att han blev vittne till ett maktspel och en maktkamp som han helst hade betackat sig för och som han tyckte att stod långt från de vackra idealen om socialism och solidaritet som man bekände sig till inom norsk arbetarrörelse.

 

Fast en kritisk läsare frågar sig nog varför Reiulf Steen i så fall inte valde att lämna politiken. I stället tycks han redan från början ha fascinerats så mycket att han under många årtionden själv var en del av den maktkamp inför vilken han påstod sig känna så stor motvilja. 

 

För många unga norska socialdemokrater blev han en stor förebild. Inte minst därför att ha ansågs stå på vänsterkanten inom sitt parti. På alla dessa punkter påminde han mycket om sin idol Olof Palme”

 

Steen var onekligen en karismatisk ledartyp. Hans styrka låg i att som lysande och entusiasmerande talare dra upp de stora ideologiska riktlinjerna. Det handlade om allt från ekonomisk demokrati och jämlikhet till internationell solidaritet med alla förtryckta världen över. Demokrati på arbetsplatserna kan inte förverkligas utan att arbetstagarna blir delaktiga i produktionsprocessen, var hans bärande tema. För många unga norska socialdemokrater blev han en stor förebild. Inte minst därför att ha ansågs stå på vänsterkanten inom sitt parti. På alla dessa punkter påminde han mycket om sin idol Olof Palme.

 

Men däremot förblev han alltid en anhängare av norskt NATO-medlemskap. Senare också av en norsk anslutning till dåvarande EEC, dagens EU. 

 

Och långt nådde utan tvivel Steen. Han valdes till stortingsman, han blev medlem av Norges regering, han var först vice ordförande och senare ordförande för Arbeiderpartiet och knöt särskilt via den Socialistiska internationalen ett omfattande kontaktnät över hela jordklotet. I slutet av sin karriär belönades han dessutom med posten som norsk ambassadör i Chile. Men han blev varken stats- eller utrikesminister även om detta i en annan situation kunde ha varit möjligt.

 

Till bokens styrka hör att den inte tvekar att skildra skuggsidorna i en framgångsrik politikers privatliv. Och dit hörde problemen med familjelivet och en alltför stor alkoholkonsumtion. Reiulf Steen var flera gånger gift och fick rykte om sig att vara en riktig Don Juan med älskarinnor lite här och där. Familjelivet blev naturligtvis lidande, med en av sina söner förlorade han nästan all kontakt, en av hans fruar blev alkoholberoende, och själv led han ofta av tunga depressioner. Men utåt märktes allt detta dock inte till en början. Boken innehåller dramatiska skildringar hur en ofta starkt berusad Reiulf Steen i sista minuten skärpte sig när han skulle upp på den arena där han var suverän, nämligen talarstolen. Hans närmaste omgivning som visste hur det var fatt kunde bara hålla andan av förskräckelse och hoppas på det bästa. Och i begynnelsen slutade det i allmänhet lyckligt.

 

Steens ledarposition var långt ifrån oomstridd. Någon gång rentav vacklande och ibland var han ytterst nära fallrepet. Isynnerhet när flera medialäckage kunde spåras till Steen via hans gode vän och förtrogne Arvid Engen, möbelhandlaren som i boken betecknas som ”ljusskygg”, och som förefaller att ha spelat en gåtfull roll. Man undrar om Steen sist och slutligen varit alltför naiv i sitt umgänge med Engen. Men otvivelaktig får man en hel del allmännyttig information om hur förbindelserna mellan politiker och medier fungerar utanför de formella ramarna. 

 

Relationerna mellan Steen och den blivande stjärnan Gro Harlem Brundtland, senare både socialdemokratisk partiledare och statsminister, var först goda för att sedan kylas ner till bottennivå. Gros metoder att nå makten gjorde henne åtminstone i Reiulfs ögon ”livsfarlig”. 

 

Han var i grunden en empatisk och rättfram människa, men kom tyvärr att betala ett hårt pris för de yttre framgångarna i form av personliga tragedier”

 

Boken berättar mycket inte bara om själva spelet i maktens centrum utan också om politikernas sätt att fungera bakom kulisserna. Bland annat får man veta vilken stenhård maktpolitiker landsfadern och nykterhetsmannen Einar Gerhardsen vid behov kunde vara. Något som inte hindrade Steen från att i dagstidningen Aftenposten lansera Gerhardsen som ”århundradets norrman”. 

 

Djupt berörande är beskrivningen av hur snabbt Trygve Bratteli under sin andra statsministerperiod på 1970-talet började bli gammal och skröplig. Ett trist exempel på en stor man som inte förstår att lämna i tid, anser Lahlum. Från Finland minns många av oss ännu mycket väl slutet på Urho Kekkonens långa period som president som präglades av samma problem. 

 

Reiulf Steens goda relationer med utländska politiker skildras ingående. Bland dem till exempel Olof Palme, Jens Otto Krag och Willy Brandt. Som finländsk läsare undrar man vilka av våra socialdemokratiska ledare Steen mest samarbetade med. Särskilt tänker man då på samtida Kalevi Sorsa. Nu nämns  endast i förbigående Socialistinternationalens tidigare generalsekreterare Pentti Väänänen och dåvarande partisekretaren Ulf Sundgvist.

 

Recensenten har sedan tidigt sjuttiotal haft mycket nära kontakter med många socialdemokrater och fackföreningsmänniskor i Norge. Som ett minne från den tiden finns en symbolisk medlemsbok i socialdemokratiska Arbeidernes Ungdomsfylking där innehavaren uppmanas att ta bra vara på boken. Den förvaras fortfarande i arkivet. Dessutom blev recensenten personligen bekant med Reiulf Steen i samband med ett historikprojekt inom den nordiska arbetarrörelsens samarbetskommitté SAMAK i mitten av 1980-talet.

 

Mot den bakgrunden upplevs verket om Reiulf Steen i högsta grad levande och verklighetstroget. Han var i grunden en empatisk och rättfram människa, men kom tyvärr att betala ett hårt pris för de yttre framgångarna i form av personliga tragedier. Det verkar nämligen helt uppenbart att ungdomens ångestkänslor och osäkerhet alltid fanns kvar under ytan. Inget under att många läsare därför ännu idag kan känna en stark sympati för bokens huvudperson.

 


 

Recension: Hans Olav Lahlum: Reiulf Steen – Historien, triumfene og tragediene. Cappelen Damm AS, Oslo, 2019, 671 s.

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mer om ämnet

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE