Med tio böcker och bland annat ett Augustpris i bagaget är Ann-Helén Laestadius redan väletablerad som barn- och ungdomsförfattare. Att hennes första vuxenroman utgår ifrån en ung kvinnas uppväxt, i hennes egna nordsvenska trakter, är därmed inte så konstigt. Den berättelse som växer fram är däremot något utöver det vanliga.

I Stöld skriver Laestadius med en brinnande intensitet om en sällan skildrad verklighet kring polcirkeln. Om rasism och generationslånga konflikter mellan samer och andra ortsbor. Om renar som dödas och lemlästas av hämndlystna tjuvjägare, om en passiv poliskår och en förgörande tystnad. Med en sårbar urkraft jojkar hon en bitande samhällskritik, som resonerar över både landsgränser och breddgrader.

På så sätt kan Stöld anses vara den senaste länken i en imponerande kedja av samiska historie- och samhällsskildringar. På senare år har både Linnea Axelssons epos Ædnan (2018) och Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit (2020) uppmärksammats och prisats i breda kretsar, liksom Amanda Kernells dramafilm Sameblod (2016). Samtliga berör koloniseringen av Sápmi, ur olika perspektiv och under olika tidsperioder.

Ann-Helén Laestadius har placerat sin berättelse i nutid, i en verklighet som i vår tidsålder finns bara ett par internetsökningar bort. Elsa och hennes sameby må vara fiktiva, men grymma bilder och inlägg på diskussionsforum vittnar om att Laestadius värld är långt ifrån uppdiktad. Hennes bakgrund som kriminalreporter skiner stundtals igenom då hon, med avstamp i hundra verkliga polisanmälningar, skildrar både brotten och dess efterspel.

Trots det vill jag påstå att inslagen av kriminalroman är bokens svagaste. Starkast lyser istället Laestadius skildringar av karaktärerna och relationerna mellan dem och deras miljö.

Rasismen och våldet är bara två av de överhängande hoten: i bakgrunden finns även klimatförändringar och aggressiv gruvdrift, som hotar vända upp och ner på renskötarnas liv. Laestadius ryggar inte för att skildra den psykiska ohälsa som de ständiga påfrestningarna skapar – och inte heller de patriarkala strukturer som många klamrar sig fast vid, i ett desperat försök att rädda det gamla.

Det får inte minst bokens Elsa erfara. Laestadius egna erfarenheter och bakgrund som ungdomsförfattare syns i hennes gripande skildring av Elsas väg från flicka till ung kvinna. Grymt polarmörker blandas med ljusare och varmare stunder och målar ett både trovärdigt och empatiskt porträtt. De kapitel av boken som skrivits ur andra karaktärers perspektiv når aldrig riktigt upp till samma nivå.

Lyckligtvis är det i grunden Elsas berättelse och den berättar Laestadius med lika delar kraft och känslighet. Hennes engagemang skiner igenom raderna och driver ständigt läsaren vidare genom de drygt 400 sidorna. Att utse årets starkaste bok redan i februari är svårt. Att Stöld är en av årets viktigaste svenska böcker står däremot klart redan nu.

Recension: Ann-Helén Laestadius, Stöld (2021); Romanus & Selling; 437 s.