Morten Jentoft, journalist vid det statliga norska radio och tv-bolaget NRK, var länge stationerad i Moskva. Han betraktas som en av de största Rysslandsexperterna i Norge. Han har även skrivit flera böcker om Ryssland. En tid var han stationerad i Finland, hans fru är finländska, och paret har en sommarstuga i Mörskom i Östnyland.

Det var i december 2017 som Frode Berg arresterades på öppen gata i Moskva, vilket gav upphov till en rad fnurror på tråden i de norsk-ryska förbindelserna. Detta resulterade i ett massivt mediauppbåd i Norge. Inte minst de dramatiska bilderna av en olycklig, äldre norsk gråhårsman sittande i en bur under rättegången i Moskva bidrog av förståeliga skäl till de upprörda känslorna på hemmaplan.

Enligt recensentens mening är det framförallt dokumentationen på det personliga planet som är är bokens styrka. Mycket är baserat på Frode Bergs egna dagboksanteckningar under fängelsevistelsen, vilket ger texten dess äkthet.

I norska medier har man spekulerat i hur mycket Berg egentligen själv visste om det uppdrag han gav sig in på när han som en slags postiljon med hemliga kuvert reste in i Ryssland för att där sätta dem i postlådan. Dessutom har de norska journalisterna undrat vad allt i ärendet som är och förblir hemligstämplat under en oöverskådlig framtid. Det handlar i alla fall om underrättelseverksamhet och rikets säkerhet.

För en utomstående blir det därför i praktiken helt omöjligt att ta ställning till alla spekulationer.

Men i ett mänskligt perspektiv är historien om Frode Berg gripande. Med den professionella skrivande reportern Morten Jentoft som författare i bakgrunden ges Berg en möjlighet att redogöra för sina egna erfarenheter i en liten, sluten cell i ett fängelse i Ryssland. Han berättar om sina berg- och dalbanor då han svävade mellan hopp och förtvivlan. Ibland grät han, han kunde känna stor bitterhet över sitt dystra öde, och han fruktade till och med för ett totalt sammanbrott. Men emellanåt tycks han ha befunnit sig i ett slags glädjerus. Han blev trött på den enformiga maten, huvudsakligen baserad på kålsoppa och tunn gröt. Fast visst hände det att förhörsledningen emellanåt kunde bjuda på cognac. Isynnerhet när frihetens gyllene dag småningom nalkades.

Tyngst var i alla fall den ständiga ovissheten i kombination med oron för familjen hemma i Norge. Så till glädjestunderna hörde de gånger han tilläts kommunicera med sin hustru Anita hemma i Kirkenes antingen per e-post eller via mobilen.

Bilden av cellkamraterna och deras erfarenheter hör otvivelaktigt till de mest givande i boken. Den tidigare Spetsnazsoldaten Batyr från Turkmenistan gjorde med sin hårda militäriska disciplin ett närapå skräckinjagande intryck. Honom skulle man inte komma i konflikt med, blev Bergs slutsats. Däremot blev umgänget med den strängt religiöse muslimen Ali från Kaukasien betydligt mera rofyllt. ”Det blev etter hvert mange interessante samtaler om religion og moral på celle 56”, konkluderar Berg.

Fallet med den spionanklagade norrmannen nådde högsta tänkbara nivå. Det började med fängelsebesöken med representanter för Norges ambassad i Moskva. Ibland medförande välkomna matpaket. Sedan kom biskop Olav Øygard från Nordnorge för att hälsa på. Tänk att biskopen kom bara för att träffa mig, skrev Berg tydligt rörd i sin dagbok.

Den största spänningen utlöstes dock när Norges statsminister Erna Solberg skulle möta Vladimir Putin i St. Petersburg. Men Solberg kunde bara upprepa vad man tidigare sagt om att de norska myndigheterna gjorde allt för att Berg skulle bli fri. Den norska journalisten Jan Espen Kruse lyckades dock få president Vladimir Putin att bekräfta att han var medveten om fallet Frode Berg. Dessutom tillade Putin att det inte var möjligt att benåda en person som ännu inte var dömd.

Därmed var saken klar. Precis som den ryska advokat Jentoft citerar fanns det bara en chans att frige Berg. Nämligen genom en politisk lösning mellan Norge och Ryssland.

Vilket också skedde – och knappast helt oväntat.

Jentoft går till och med så långt att han talar om en operation utan motstycke när Berg skulle friges med klarsignal bland annat från självaste statsminister Erna Solberg.

Med Litauen som mellanhand förverkligades i november 2019 sedan spionutväxlingen på det kuriska näset vid den rysk-litauiska gränsen. På klassiskt vis utbyttes spioner från vardera sidan med en procedur som för tankarna till Glienickebron mellan Östtyskland och Västberlin. Det var nämligen på den bron där spioner utbyttes mellan väst och öst under det kalla kriget.

På den litauiska sidan väntade Norges Litauenambassadör Karsten Klepsvik för att möta Frode Berg och ta hand om honom under hans första timmar i frihet. Hemma i Norge fanns det nämligen horder av nyfikna journalister som bara väntade på att få fråga ut den frigivne fången. Det gällde därför att ta det lite försiktigt i början.

Morten Jentoft har på ett sakligt sätt och utan överord dokumenterat ett komplicerat skede i de norsk-ryska relationerna. Läsaren ges därtill på köpet en viss inblick i ”den ryska byråkratins bysantiska irrgångar”, för att låna ett av bokens uttryck.

När allt äntligen var över får man faktiskt den uppfattningen att det inte bara var huvudpersonen Frode Berg och hans anhöriga som kände lättnad över att detta kapitel var avslutat. Samma tillfredsställelse verkar den politiska ledningen både i Norge och Ryssland ha känt över att ha fått den besvärliga saken ur världen.

Recension: Morten Jentoft, I Grenseland – Frode Berg (2020); Gyldendal Norsk Forlag AS; 360 s.