Maria Schneider spelas av den i Frankrike uppvuxna men i Rumänien födda Anamaria Vartolomei som imponerar mycket starkt i huvudrollen. Om filmen har sina svaga stunder, är Vartolomeis rollprestation ändå såpass kraftfull att filmen flyter igenom svackorna och övertygar i sin helhet. Att Vartolomei har fått huvudrollen är rätt och slätt en fullträff.

I Sista tangon i Paris var Schneiders motspelare Marlon Brando som gjorde en av sina mest minnesvärda roller som Paul, medan Schneider fick sitt stora genombrott som Jeanne. Det genombrottet kom med ett väldigt högt pris. I filmen Sanningen om Maria vill regissören Jessica Palud berätta Maria Schneiders historia. Palud är också filmens manusförfattare tillsammans med Laurette Polmanss. De utgår från en biografi som utkom år 2018 och som har skrivits av Marias kusin Vanessa Schneider. Att boken har utkommit just då är ingen slump utan den var en del av fenomenet #metoo inom filmindustrin.

Det är en sak att ha sett Sista tangon i Paris före #metoo och en helt annan att se samma film efteråt när man vet att tonåringen som valdes till den kvinnliga huvudrollen inte fick förbereda sig för filmens mest obehagliga sadistiska sexscen. Schneider hade låtit förstå redan i ett tidigt skede att Bertolucci behandlade henne dåligt men filmindustrin ville tysta ned henne och först efter hennes död kom #metoo. Synen på hur skådespelare får behandlas av excentriska regissörer förändrades, särskilt när det gäller intima scener men annars också. Från att ha varit en obestridlig klassiker blev Sista tangon i Paris ett praktexempel på hur man inte för göra en film efter #metoo. En regissör bör behandla sina skådespelare med respekt och det gjorde inte Bertolucci när han förverkligade sin kompromisslösa vision.

Bernardo Bertolucci spelas av romaren Giuseppe Maggio som på många sätt har rätt sorts habitus för en 1970-talsregissör men rollen som Bertolucci är en biroll i filmen och rollprestationen i sig hör inte till filmens mest minnesvärda. Här är det viktigt att komma ihåg att den här filmen inte ska handla om Bertolucci och hans demoniska vision utan om den unga kvinnan som dels blir förödmjukad och illa behandlad i inspelningarna, men som också får ett dåligt rykte på grund av en filmroll. Det är ett förståeligt val av den kvinnliga regissören och de kvinnliga manusförfattarna att herrarna som spelar Bertolucci och Brando får en begränsad och relativt ensidig roll att fylla. Den här filmen skriker upprättelse för den vanärade Maria Schneider som den mycket riktigt är tillägnad. Bertolucci, Brando och Schneider är alla döda men Sista tangon i Paris kom åtminstone delvis att definiera deras arv i eftervärldens ögon. Bertolucci avled i cancer år 2018, samma år som Schneiders kusins bok utkom och han var den enda av de tre som var vid liv när #metoo kom till filmindustrin men han var inte längre aktiv som regissör i det skedet.

Matt Dillon gör en trovärdig och stark rollprestation som Marlon Brando men i likhet med Maggios prestation som Bertolucci är hans roll relativt begränsad, men mer minnesvärd än vad Maggio åstadkommer i sin biroll. Filmens absoluta höjdpunkt är delen som handlar om inspelningarna av Sista tangon i Paris. Spänningen är på sin höjd och Sanningen om Maria fungerar rätt bra som en film om en film. Det förekommer också andra scener ur filminspelningar i filmen med tanke på att Schneiders karriär fortsatte efter den stora tidiga succén, även om hon hade väldigt svårt att mentalt återhämta sig från erfarenheterna i Bertoluccis film. Som en film om Schneiders karriär i helhet är dock inte Paluds film lika givande, utan det är just som en chockerande berättelse om de oetiska inspelningarna av Sista tangon i Paris som den kommer till rätta.

Resten av filmen handlar om Schneiders kollaps och kräftgång efter skandalsuccén som spelades in när hon var nitton år gammal och som fick sin premiär när hon var tjugo. Vartolomei är övertygande när det gäller att skildra Schneiders mentala sammanbrott och drogproblem även om filmen mister något av sin spänning då det mesta känns rätt förutsägbart. Filmen kommer ordentligt igång igen den börjar behandla sjuttiotalsfeminismens svar till sexismen inom filmindustrin. Céleste Brunnquell spelar den unga feministiskt inriktade studeranden Noor som blir Schneiders förtrogen och så småningom partner. Om Brando, Bertolucci och Schneider är alla historiska personer, känns Brunnquells rollgestalt mer som en allegori för sjuttiotalsfeminismen. Schneider kom så småningom att ha en långvarig kärleksrelation med en kvinna men relationen mellan Maria och Noor i filmen är ingen enkel solskenshistoria.

Det viktigaste är egentligen vänskapen, att en kvinna som står emot de manliga sexistiska maktstrukturerna stöttas av en annan kvinna som delar hennes värderingar och förstår hennes belägenhet. Maria Schneider var inte bara ett offer för strukturerna utan hon blev en aktivist som utmanade den på sjuttiotalet förhärskande sexismen inom industrin. Samtidigt såtillvida relationen mellan filmens Maria och Noor är en kärleksrelation, är det en problematisk sådan. Heroinmissbrukaren Maria är ingen lätt partner utan Noor blir i praktiken hennes vårdare. Brunnquell står för en av filmens stora rollprestationer som en slitstark och självuppoffrande figur som försöker få den urspårade divan tillbaka på fötterna igen.

Yvan Attal och Marie Gillain spelar Schneiders föräldrar och ingendera av dem porträtteras på ett särskilt sympatiskt sätt. Jonathan Couzinié som spelar Schneiders morbror har däremot fått filmens mest sympatiska manliga roll. Även den är rätt begränsad precis som de övriga manliga rollerna i Sanningen om Maria. De skådespelare som har fått de mest intressanta rollerna i filmen är helt tydligt Anamaria Vartolomei och Céleste Brunnquell. Den här historien är inte en historia om starka fadersfigurer utan en historia om män som missbrukar sina maktpositioner inom filmindustrin och om de unga kvinnornas kamp för frigörelse på 1970-talet. Jessica Palud har åstadkommit en hyllning till sjuttiotalsfeminismen och det är viktigt att Maria Schneider inte porträtteras som ett helgon utan som en konfliktfylld och problematisk hjältinna.

Sanningen om Maria är en viktig film som visar varför det relativt nya yrket intimitetskoordinator har blivit så viktigt i efterdyningarna av #metoo. Sista tangon i Paris var inte unik i hur otryggt det kunde vara med att spela in intima scener förr i tiden. Filmvärlden har blivit barmhärtigare, dels för att man kan ha en intimitetskoordinator med i inspelningarna, dels för att en skådespelares rykte inte längre blir befläckad i västerländska filmer för att man har spelat in vågade scener så som fallet var på 1970-talet. Sista tangon i Paris var inte kontoversiell på 1970-talet därför att inspelningarna gick till på ett svinaktigt sätt utan för att den handlade om erotik och innehöll intima scener. I Italien ledde den till en rättegång där Bertolucci fick sina medborgerliga rättigheter fråntagna i fem års tid för att ha gjort en film som bedömdes vara obscen. Det är inte det som gör Sista tangon i Paris problematisk idag utan historien bakom hur de vågade scenerna spelades in. I Sanningen om Maria har skådespelarna kunnat lita på en intimitetskoordinator när de har spelat in inspelningarna av den kontroversiella 1970-talsfilmen. Jessica Palud har lyckats med att påtala ett viktigt problem inom filmbranschen utan att göra det på ett alltför didaktiskt sätt. Sanningen om Maria är inte på alla sätt fulländad men den är en viktig film som berättar en minnesvärd historia, den om Maria Schneider.

Filmrecension: Sanningen om Maria (Maria, 2024)

Regi: Jessica Palud
Manus: Laurette Polmanss, Jessica Palud, efter Tu t’appelais Maria Schneider av Vanessa Schneider
Fotograf: Sébastien Buchmann
Musik: Benjamin Biolay
Producent: Marielle Duigou
Skådespelare: Anamaria Vartolomei, Céleste Brunnquell, Giuseppe Maggio, Yvan Attal, Marie Gillain, Jonathan Couzinié, Matt Dillon
Genre: Drama, biografi
Speltid: 102 min

Åldersgräns: 16 år