Dramatikern Milja Sarkola har skrivt pjäsen som hon själv regisserar. Egentligen utannonseras hon inte som skådespelare men hon spelar sig själv i pjäsen och Milja Sarkola är en av pjäsens mest intressanta roller, kanske den mest fascinerande av alla. Regissören som spelar sig själv är en biroll men rollen är betydligt handgripligare än Anna Hultins svävande huvudroll.

Det finns en väldigt stark metanivå i Förgät mig som är teater om teater. Om den pjäs som teaterbesökaren ser lyckas, handlar den om ett teaterprojekt som havererar. Sarkola har kommit på en fascinerande idé där avsikten är att göra lyckad teater av vad som föreställer misslyckad teater. Det finns en grundläggande spänning i konstellationen mellan Milja Sarkola som spelas av Milja Sarkola och en konturlös byråkrat som kallar sig Gunnel för att hon inte vill avslöja sin identitet. Det är Hultin som spelar Gunnel som inte hör till hennes mest minnesvärda rollprestationer. Till en del är det avsiktligt för att Gunnel ska vara en så grå och ansiktslös person som möjligt. Ur det perspektivet är det en fullträff av Anna Hultin om Gunnel inte framstår som en särskilt minnesvärd roll.

Gråheten är påträngande redan i Erik Salvesens scenografi. Det finns ingenting glamoröst i den här pjäsen där allt ska vara grått, brunt, vitt och svart. Ord målas fram på ett graffitiliknande sätt för att suddas ut i nästa ögonblick. På det här sättet blir man kontinuerligt påmind om pjäsens ledmotiv som är glömskan. Anna Hultins Gunnel är besatt av bli bortglömd och hon är rent av passionerad när det gäller att få försvinna spårlöst. Varför i all världen vill hon då samarbeta med en teaterregissör i ett projekt där det gäller att få till stånd en pjäs om hennes liv?

Det visar sig är att det hela är ett missförstånd. Milja Sarkola som spelar Milja Sarkola vill så gärna förverkliga en pjäs om Gunnels liv men det vill egentligen inte Gunnel. Vad hon vill är en pjäs som inte alls handlar om en människa utan om vad hon tycker är intressant, nämligen händelser, tendenser och miljön. De två kvinnorna bråkar med varandra och samarbetet havererar. Resultatet är ändå en pjäs om en kvinna som vill förbli ett mysterium, som inte vill dela med sig någonting alls och som verkar vara på flykt från sig själv.

Är Förgät mig en politisk pjäs? Den handlar om en EU-byråkrat som går i pension och som dessutom har arbetat med miljöfrågor, vilka i vår tid är sällsynt engagerande och aktuella. Pjäsens fokus är inte på det politiska planet utan på det privata planet. I Förgät mig har Milja Sarkola skapat en djupt filosofisk och psykologisk pjäs om en EU-byråkrats grundläggande alienation. Det finns milda drag av byråkratsatir i helheten och kulturskillnader mellan olika europeiska länder lyfts fram på ett sätt som får publiken att dra på munnen. Men pjäsen är inte på det sättet underhållande att man skulle kunna skratta hela vägen igenom den och det är inte heller avsikten. Humorn är högst tillfällig och torr och den levereras på ett lakoniskt sätt av trion Kristofer Möller, Nina Palmgren och Mitja Sirén. De spelar bland annat Gunnels arbetskamrater i EU:s korridorer.

I Förgät mig finns en enda bärande roll kring vilken helheten antingen lyfter eller sjunker, havererar så som pjäsen i pjäsen gör när den inte blir till på grund av konstnärliga meningsskiljaktigheter. Och visst får den rutinerade Anna Hultin pjäsen att lyfta. Hennes Gunnel är och ska vara gravallvarlig, torr, motsträvig, jobbig och ändå på något sätt sfinxaktigt fascinerande. I den här rollprestationen får hon avsiktligt lägga sordin på passionen för att framstå som så självutplånande som möjligt. De andra rollerna kan egentligen bara vara statistroller därför att Gunnel är rädd för andra människors närhet och hon vill till exempel inte ens fira jul med sina släktingar.

I bakgrunden spökar möjligen österrikaren Hugo von Hofmannsthals klassiska pjäs Jedermann som handlar om en rik mans död. Det finns någonting i Gunnel som får mig att tänka att hon är en modern kvinnlig motsvarighet till Jedermann, Jedefrau. Gunnel är en väldigt speciell kvinna som vill vara vilken kvinna som helst om hon alls vill vara kvinna, kanske snarare enbart en människa och inte heller det att vara människa intresserar henne särskilt mycket. Hon trivs egentligen inte bland människorna men hon trivs i naturen. Långa ensamma fjällvandringar är var hon trivs bäst eller när hon har hand om växterna på en spansk campingplats. Att hon också tycker om att rengöra campingplatsens toaletter är en intressant detalj för att det verkar som om hon vill uppleva motsatsen till den ställning som chef hon har haft på kontoret.

Förgät mig är också en pjäs om en arbetsnarkoman som går i pension. Ett av de mest klassiska sätten att fly från sig själv är att fullkomligt bli ett med sin yrkesidentitet och låta bli att ha något privatliv alls. Det har Gunnel minsann gjort i 38 års tid, först hemma i Finland och sedan som byråkrat i Bryssel. Hon har ingen partner och inga barn och ingenstans att gå sedan när arbetsdagen tar slut, med undantag av ett tomt hem där hon vantrivs. Men nu ska hon alltså, 61 år gammal, flytta hem till Finland där hennes mål är att leva ett så anonymt liv att sedan när hon slutligen dör kommer ingen att sakna henne och ingen kommer att komma ihåg någonting om henne. Arbetslivet har varit precis allt för henne men nu ska hon lämna allt bakom sig och läsa böcker och skriva sitt testamente och planera sin egen begravning, trots att hon är i sällsynt god form och hälsan har inte kollapsat trots att hon har jobbat i praktiken dygnet runt i åratal. I ett sådant fall kan man inte heller säga att det handlar om självutplåning att bli av med allt som hennes identitet har kretsat kring, det kan handla om självbevarelsedrift om den hårda arbetstakten förr eller senare skulle ruinera hälsan. Att sakta ned och jobba kortare dagar är omöjligt för Gunnel, varför pensioneringen är det enda realistiska alternativet.

Att sjunka in i böckernas värld behöver inte vara en negativ framtidsvision för en välbärgad kvinna som har friheten att göra precis vad hon vill med sitt liv. Men mycket av pjäsens dialog handlar om att hon blir ifrågasatt av Milja Sarkola och Gunnel vill inte bli ifrågasatt. På något plan söker hon berättigande för behovet av att försvinna och slippa umgänget med människorna och det får hon inte riktigt. Pjäsens slut är både öppet och hoppingivande. Kanske finns det trots allt möjligheter till meningsfulla möten med människor även för en såpass undflyende person som Gunnel?

Det som gäller för Erik Salvesens scenografi gäller också för Samu-Jussi Koskis kostymdesign. Kostymerna ska inte vara minnesvärda utan de ska få en inbiten byråkrat att framstå som en byråkrat och pjäsens statister att framstå som statister. Estetiken är avskalad och för den som älskar brutalism i arkitektur är Förgät mig troligen en orgie i djupa sinnesintryck. Allt är väldigt stilrent och konsekvent och samtidigt är det meningen att allt ska kännas väldigt ihåligt och tomt. Julia Jänttis ljusdesign är en pusselbit som platsar väl in i den helheten. Som en uppfriskande ljusglimt i helheten är Hanna Mikanders ljuddesign och musik. Det finns någonting behagfullt och nostalgiskt i pjäsens ljudvärld som lindrar effekten av den annars betungande gråheten. Maria Karhu gör också en stark insats med pjäsens maskdesign. Här ska inhemska skådespelare spela européer av alla de slag och det gäller att maskera dem så att de platsar in i sina roller.

Fast Förgät mig heter just så, är den här mycket egendomliga pjäsen svår att bara så där glömma. Den filosofiska frågan om glömskans betydelse för vår existens fortsätter att engagera långt efter att man har lämnat teatersalen. Det samma gäller den psykologiska dimensionen av en extrem introvert som skyr andra människors sällskap och ändå har klarat av att jobba i chefsställning. Kanske finns det ingen paradox alls där med tanke på att just chefsställningen har gett ett visst automatiskt avstånd till medmänniskorna som tycks passa Gunnel rätt så bra. Förgät mig är en pjäs om tristess men den är det på ett bra sätt. Den lyckas fånga något väsentligt i den mänskliga tillvaron även om den på ytan ska föreställa en pjäs som är fullkomligt omöjlig att sätta upp.

Recension: Förgät mig (Svenska Teatern)

TEXT OCH REGI Milja Sarkola
SCENOGRAFI Erik Salvesen
KOSTYMDESIGN Samu-Jussi Koski
LJUDDESIGN OCH MUSIK Hanna Mikander
LJUSDESIGN Julia Jäntti
MASKDESIGN Maria Karhu

PÅ SCENEN
Anna Hultin, Kristofer Möller, Nina Palmgren, Milja Sarkola, Mitja Sirén