Kultur

Recension: Westermarcks krets fungerade som evolutionsteorins budbärare i Finland

Foto: Museiverket, historiska bildsamlingen
Edvard Westermarck i Marocko i början av 1900-talet med Tousi, Sïdi Abdesslam I, Abdlkrim, Sïdi Abdesslam II och Sïdi Rahhal.

Edvard Westermarck (1862–1939) är en av de största intellektuella gestalterna i Finland, också internationellt sett. Just hans kosmopolitiska framtoning samt karriär i London kan ha påverkat att han inte alltid togs välvilligt emot i atmosfären som rådde i mellankrigstidens unga Finland. Nummer 856 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland gör en värdefull förtjänst i att belysa vem Westermarck var och hur han tänkte. Många ledande intellektuella med liberal framtoning kretsade sig kring honom. De arbetade för ett tolerant och kosmopolitiskt Finland och funderade på grundläggande frågor kring familj, religion, diplomati, konst och allt möjligt annat, ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Den utsökta bokpärmen föreställer Magnus Enckells porträtt av Edvard Westermarck (1913). År 1907 hade Westermarck blivit professor i sociologi vid London School of Economics och hans stora livsgärning var i förmedlingen av Charles Darwins evolutionsteori till Finland och tillämpningen av teorin i sin forskning som publicerades internationellt på engelska och påverkade betydande sociologer och antropologer. Boken Moral, evolution och samhälle består av akademiska artiklar som har uppstått i samband med ett forskningsprojekt kring Westermarck och hans krets. SLS finansierade forskningsprojektet där doktorander vid Helsingfors och Uleåborgs universitet fördjupade sig i forskningen som Westermarck och hans närmaste krets presterade från slutet av 1800-talet till 1900-talets mitt. Westermarck är känd som den finländska sociologins fader men efter att hans krets upphörde med sin aktivitet, ändrade den sociologiska forskningen i Finland riktning och Darwins teorier upphörde att vara lika centrala som de hade varit i det sammanhanget.

 

Darwinistisk evolutionsteoretiker men inte socialdarwinist

 

Forskningsprojektet tyder på ett nytt intresse för evolutionsteorin också i samhällsvetenskapliga sammanhang, åtminstone idéhistoriskt. Artikelförfattarna är måna om att framhäva att Westermarck stod för något helt annat än den socialdarwinism som bestod av rätt vulgära vidareutvecklingar av Darwins teorier och gjorde hans namn något suspekt i samhällsvetenskapliga kretsar. Socialdarwinismen representerar ett synsätt som har inspirerat högerekonomer att tro att de fattigas plikt ska man strunta i, eftersom samhället handlar om överlevnad hos de starkaste och att de svagare går under följer närmast en naturlag. Så tänkte inte Westermarck och hans socialliberala vänner utan för dem var det viktigt att fundera på sympatin och altruismen som håller ett samhälle ihop.

 

En intressant fråga som man inte går närmare in på är hur socialistiska och liberala tänkare påverkade varandra och vad de fick av sitt utbyte. Westermarck var nämligen professor vid London School of Economics och vän med Sidney Webb (1859–1947)  som var en av de ledande fabianerna. Han var mitt i miljön där den brittiska socialismen utvecklades intellektuellt men bokens fokus ligger på hans vänner och lärjungar i Finland, vilka generellt sett hade socialliberala politiska åsikter och några av dem tog del i samhällslivet rätt så aktivt, också annars än som akademiska experter. Gunnar Landtman (1878–1940) lyfts fram och hans agiterande under mellankrigstiden för Europas förenta stater och en ny världsordning. Landtman drevs av en oro inför fascismens och nationalismens uppgång. Det som inte lyfts fram är hans partipolitiska verksamhet under den första hälften av 1920-talet, som riksdagsman för SFP och som medlem i partiets centralstyrelse. Landtman är en sällsynt intressant gestalt med tanke på att hans forskning handlade om samhällsklassernas uppkomst, något som de röda fångarna i Ekenäs läste för att höja sitt klassmedvetande.

 

Utrikesminister Rudolf Holsti med sekreterare år 1938. (Foto: Aarne Pietinen/Museiverket)

 

Om Landtman satt i riksdagen bara en kort tid, gjorde Rudolf Holsti (1881–1945) av Westermarcks lärjungar en betydligt tyngre karriär inom politiken. Han var utrikesminister 1919–1922 och 1936–1938 i sammanlagt sex olika regeringar, dessutom lantdagsman för Ungfinska partiet och riksdagsman för Framstegspartiet. Han tillämpade det evolutionsteoretiska begreppet i sin forskning om statens uppkomst. Medan Landtman tog aktivt del i debatten om europeisk integration, trodde Holsti på små nationernas möjligheter att klara sig med hjälp av lösare samarbete med varandra. Han var en av de få som förespråkade vänskapliga relationer med Sovjetunionen på 1930-talet och en föregångare för det som kom att bli den dominerande Paasikivilinjen efter kriget. Ragnar Numelin (1890–1972) var den av lärjungarna som upprätthöll den westermarckska skolans traditioner efter andra världskriget när de flesta andra centrala gestalterna i kretsen redan hade dött. Han gjorde själv en framstående karriär som diplomat förutom för att han forskade i diplomatins förhistoria ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv. Yrjö Hirn (1870–1950) gjorde sin främsta insats som professor i estetik och nyare litteraturhistoria vid Helsingfors universitet, men även han hade diplomatiska uppdrag. Hirn tillämpade det evolutionistiska perspektivet på konsthistoria. Rafael Karsten (1879–1956) efterträdde Westermarck som professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Han tillämpade evolutionsteorin i sin doktorsavhandling om religionens ursprung.

 

Hjalmar Neiglick var en viktig inspiratör för Westermarck och en föregångare som förkämpe för religionsfriheten, här fotograferad av Daniel Nyblin 1885. (Foto: Museiverket)

 

Att just Westermarck kom att bli den främsta förmedlaren av evolutionsteorin i Finland kan delvis ha berott på att Hjalmar Neiglick (1860–1889) dog så ung, alldeles i början på sin lovande forskarbana. Westermarck och Neiglick var nära vänner på 1880-talet och de umgicks vid Nyländska avdelningen. Deras diskussioner kretsade kring evolutionsteorin och kristendomen. Neiglick var nämligen en tidig förespråkare för religionsfriheten och inspirerade Westermarck som blev en av Finlands främsta fritänkare i början av 1900-talet som ordförande för föreningen Prometheus. Westermarck drev konsekvent på frågan om separation av stat och kyrka och i egenskap av akademisk expert argumenterade tidigt för avkriminaliseringen av homosexualiteten, något han ansåg hade kriminaliserats på religiösa grunder. En annan mycket central person i Westermarcks krets var äldre systern Helena Westermarck (1857–1938), en betydande författare och bildkonstnär. I boken berörs därmed inte bara hur Hirn tillämpade evolutionsteorin på konsten, utan hur en aktivt verksam konstnär inspirerades av de teoretiska diskussionerna och gav uttryck för samhällskritiska tankar i sitt arbete. Kapitlet om Helena Westermarck som har skrivits av historikern Julia Dahlberg hör till bokens absolut mest intressanta.

 

”Jag bryr mig inte om att vara en väluppfostrad ung dam”, konstaterade Helena Westermarck som ville förverkliga sig själv enligt nya, toleranta ideal, vilka vann terräng mot slutet av 1800-talet. Här är hon fotograferad av Daniel Nyblin 1888. (Foto: Museiverket)

 

En kosmopolit med hisnande perspektiv

 

De flesta kapitlen är ursprungligen skrivna på finska och översatta till svenska av Mattias Lehtinen. Med tanke på att det är texter av akademiska författare i översättning, flyter texten riktigt bra. Dahlberg skriver på svenska och har därför en viss fördel i jämförelse med de andra som har bidragit till boken. Westermarck skrev om stora frågor och hans perspektiv var hisnande både i tid och rum. När hans inflytande på sociologin minskade, var hans forskning av betydelse för antropologer. Fältstudierna han gjorde i Marocko var av stor etnografisk betydelse. Bronisław Malinowski (1884–1942) kom på ett sätt att ta Westermarcks plats på den internationella scenen men i boken poängteras det att han stod i stor intellektuell skuld till den finländska forskaren, trots att han kom fram till delvis annorlunda slutsatser. Westermarck gifte sig aldrig men han kom att bli en världsledande vetenskaplig expert på äktenskapet som institution. I och med att han var en tidig förkämpe för de homosexuellas rättigheter, kan det vara på sin plats att fundera på hans insatser för en vetenskapsbaserad lagstiftning och större tolerans, i dagens samhälle där även samkönade äktenskap är tillåtna.

 

Att Westermarck hade bedrivit fältstudier i Marocko kommenterades beskt av ”Fru Doktor”, dvs. Elsa Enäjärvi-Haavio (1901–1951), i debattboken Pidot Tornissa (Festen i Torni, 1937). Där undrade hon varför han inte hade sysslat med finsk eller finskugrisk etnologi. Westermarcks världsomspännande perspektiv var till nytta för lärjungarna när de sysslade bl.a. med utrikespolitik och diplomati. Westermarck var professor i London, men också först vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland, dagens Helsingfors universitet och sedan vid Åbo Akademi under mellankrigstiden. Han förde arvet från Darwin vidare och var också en vass kritiker av Sigmund Freud. Som boken lyfter fram, var han inte ensam om det evolutionsteoretiska synsättet i Finland utan också lärjungarna gjorde viktiga pionjärinsatser inom olika vetenskapsgrenar.

 

Recension: Otto Pipatti & Petteri Pietikäinen (red.), Moral, evolution och samhälle: Edvard Westermarck och hans närmaste krets (2021); SLS/Appell; 277 s.; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Skrifter utgivna av Svenska litteratursälllskapet i Finland (856)

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE