Den 28 mars blev jag riktigt rörd. För omväxlings skull vann vi i en betydelsefull omröstning i riksdagen den här perioden. Medborgarinitiativet om att förbjuda omvändelseterapi godkändes med klar marginal. Rösterna föll 125-49. Det var glädjande i sak, och det var en lättnad helt politiskt. Riksdagens majoritet är bevisligen inte lika konservativ som landets regering.

Beslutet var en seger för mänskliga rättigheter. En ljusglimt.

Det mörka molntäcket sprack upp för en stund. Och ja, vi visste att det antagligen var bara temporärt, men likväl en strimma av hopp.

Att den sannfinländska ministern inte skulle prioritera förverkligandet av beslutet var nämligen väntat. Att hon skulle trycka lite på bromsen i beredningen likaså. Men nu blev det ännu dystrare än så.

Hon försökte inte ens dölja sin nonchalanta inställning till riksdagens beslut. Istället sade hon rakt ut att ministeriet inte alls hinner bereda frågan och att det inte blir något av saken för att regeringen inte är enig.

Det här är inget annat än skandalöst.

Frågan var: skulle statsministern sätta ned foten?

Nej, tyvärr. Tvärtom. Orpo själv gav snart kommentarer om att ärendet inte framskrider den här perioden. Och även han hänvisade till att det finns olika åsikter inom regeringen.

Med andra ord: regeringen tänker inte beakta riksdagens beslut. För det går sannfinländarna och kristdemokraterna inte med på.

Så dessa två partier får bestämma att omvändelsepartier inte förbjuds trots att det är riksdagens vilja. Och detta godkänner samlingspartiet och SFP då de forsätter upprätthålla regeringskoalitionen.

Det här är oerhört.

Att frågan inte finns med i regeringsprogrammet är inte skäl nog, ja inte skäl alls, för att stoppa den. Den enda följden av att saken inte finns med i regeringsprogrammet borde vara att regeringspartiernas ledamöter har fria händer, precis som de hade då riksdagen röstade om frågan.

Det vore förståeligt om beredningen av ett ärende som godkänns mitt i perioden på detta sätt inte hinner bli klar innan nästa riksdagsval. Men ett försök måste göras och ett grundarbete måste inledas direkt.

Det är regeringen som ska lyda riksdagen och inte tvärtom.

Dessutom mister medborgarinitiativ sin betydelse om de endast får gälla sådant som redan godkänts i regeringsprogrammet.

Finland måste kunna bättre.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg