Sensommaren 1919 såg en ny finlandssvensk arbetartidning dagens ljus. Redan från början kom den att formas, till både innehåll och utseende, av en viss Leonard Johansson – en ny stjärna på den finlandssvenska tidningshimlen. För de invigda rådde det aldrig något tvivel men snart visste de flesta att det var Johan Åhlströms son, Axel Leonard, som var Arbetarbladets verkliga redaktör. Med tiden skulle det namnet bli allt svårare att glömma.

Redaktionen

Den finlandssvenska arbetarpressen återhämtade sig alltså snabbt, efter de omskakande händelserna år 1918. Många tidigare redaktörer och medarbetare hade visserligen gått Gunnar Mörns öde till mötes, men hos överlevarna tändes en eld som skulle visa sig omöjlig att släcka.

Redan från början var Axel Åhlström, en av få överlevare från Åbo-kretsen, den drivande kraften. Den officiella redaktörsrollen sköttes däremot av ingenjören Leo Hildén, från hans arbetsrum i riksdagen. I Malm satt duon Karl-Harald Wiik och Anna Forsström, som skulle gifta sig några år senare, och skrev så att fingrarna blödde. Själv skrev Åhlström inledningsvis från olika gömställen runt om i Helsingfors, bland annat i en lägenhet ägd av partiordförande Väinö Tanner.

När situationen så småningom lugnade ner sig tog tidningen istället över ett kök på femte våningen i partiets hus på Cirkusgatan 3 – “högt, högt, högt – lika högt som våra planer för Arbetarbladets framtid då flög”. Trappan och redaktionen blev snart en tillflyktsort för den finlandssvenska arbetarrörelsen i Helsingfors. I samma trappa låg både Arbetarrörelsens arkiv och Arbetarförbundets kontor, där paret Wiik och förbundssekreterare Julius Sundberg höll till. I rummet bredvid arbetade inledningsvis Hjalmar Eklund, generalsekreterare för Arbetarnas bildningsförbund och en annan överlevare från kretsen kring Arbetet i Åbo. Åhlström beskrev senare det nyttiga samarbetet med vännen Eklund i rummet intill:

Det var mycket fördelaktigt för oss. En tidningsredaktion behöver ideligen lite bildning. Då behövde vi bara glänta på dörren och fråga av Hjalmar Eklund: När flyttade Marx till London? Var Platon gift? Vad sade Göthe åt Eckermann den 30 augusti 1829 efter teet? Huru lyder bevisen för guds tillvaro och varför håller de inte? Huru dividerar man tre kaffe me’ brö’, två släta kaffe och en ‘tassikahvi’, så att det blir det minsta möjliga på var del och jag får mitt gratis? Så där ungefär frågade vi, och andra lika omväxlande frågor rörande klasskampen. Eklund visste allt som behövde vetas. Och ganska mycket därtill.

Efter att Hjalmar Eklund och ABF lämnat byggnaden höll Åhlström och hans nya redaktörskollega Karl-August Fagerholm – som knappast kräver någon introduktion – ständig audiens på Arbetarbladets redaktion. Trots vissa försök att arbeta ostörda hittade nämligen kamraterna snart uppför trapporna. Flera samtida berättare har skildrat stämningen inne på redaktionen, där det ständiga knattret från Åhlströms skrivmaskin blandades med den ständiga röken från hans papyrosser och ljudet av ständigt snattrande gäster. Enligt K.-A. Fagerholm lärde sig redaktörerna ändå snart att stänga ut de ständiga gästerna – “fabulöst hur van man kan bli att höra på vad andra pratar och ändå kunna skriva”. Samtidigt sprang Elantos springbud upp och ner för trapporna med kaffe, för att tillfredsställa Åhlströms nästan osläckbara kaffetörst. Vid något tillfälle ska han ha tröstat sig med att antingen Voltaire eller Rousseau drack 80 koppar om dagen och ändå var ett geni, innan han slog upp nästa kopp. Alkohol rörde Åhlström däremot aldrig, av både ideologiska och personliga skäl.

Redaktören

Om redaktionen var något stökig var tidningen desto mera städad. Arbetarbladet blev, under Axel Åhlströms ledning, snart känd som en av landets mest välredigerade tidningar. De redaktörstalanger som han hade övat upp redan under Åbo-tiden kom nu till sin fulla rätt. Åhlström hade visserligen bohemiska tendenser; han arbetade gärna mitt i natten, sov på redaktionsbordet då tiden inte räckte till och klädde sig, åtminstone i ungdomen, hellre praktiskt än elegant. Samtidigt var han mån om att ständigt leverera en välstädad och tilltalande tidning. Den på många redaktioner så omtyckta saxen lämnades oftast i skrivbordslådan. Istället höll Åhlström hårt på att tidningen, från första till sista sidan, skulle skrivas på redaktionen. Det ställde höga krav på redaktörerna och medarbetarna, men resulterade också i en tidning med en helt egen prägel.

Själv stod Åhlström för en stor del av innehållet. Utöver kulturartiklar och ledare stod han för det mesta av tidningens dagspolitiska innehåll, i form av sina presskommentarer och artiklar. Mest uppskattad av samtiden blev han ändå för sina kåserier. Redan i Arbetarbladets första provnummer, i juli 1919, ingick ett längre kåseri under signaturen Mr J:son, som med avstamp i Emil Norlanders “Å så rulla vi på kuttingen igen” kåserade om arbetarrörelsens återuppståndelse. Chefredaktör Hildén satte rubriken “Rullan går” – och en av de mest långvariga och uppskattade serierna i tidningens historia var född. Totalt 687 “rullor” blev det, innan skrivmaskinsknattret slutligen tystnade. Åhlströms humor och politiska satir levde däremot kvar länge inom den finlandssvenska arbetarrörelsen. Den tidigare vännen och kollegan, SDP:s dåvarande partisekterare K H Wiik, skrev efter Åhlströms död:

“Framför allt minnes vi hans satir, som var någonting i Finlands tidningspress överhuvud sällan uppnått, aldrig överträffat. Den tycktes vara hans naturliga uttryckssätt. Den slog huvudet på spiken. Den slog, men sårade icke. Den var aldrig kränkande eller rå. Också härutinnan hade den en särställning inom den politiska satiren i Finland. Och hos hans läsare nubbade den visst in, under årens lopp, många sanningar, som framförda i allvarliga artiklar skulle ha blivit olästa av mången”.

Kulturpersonligheten

En av de gäster som vid samma tid blev ett återkommande inslag på redaktionen var en egensinnig ung man vid namn Elmer Diktonius. För den senare så uppburna författaren Diktonius gick det trögt i början av karriären och hans debutbok, Min dikt (1921), tegs ihjäl av den finlandssvenska tidningspressen. Ett av få undantag var Arbetarbladet, där Axel Åhlström – trots att inte heller han var helt övertygad – skrev en uppskattande recension.

Därmed lades grunden för en långvarig och egendomlig vänskap. Diktonius blev snart ett stående inslag även i tidningens spalter och Åhlström sände honom generösa arvoden, utöver rena allmosor. Breven mellan de två, till sin natur fullständigt olika, skribenterna är – trots Diktonius självupptagenhet och det ständiga pengafokuset – underhållande läsning. Åhlströms insats för att hålla Diktonius och hans karriär vid liv, under en tid då få andra brydde sig, går inte att överskatta. Genom de diktoniuskt bombastiska formuleringarna skiner också en genuin vänskap. Axel Åhlström var en av få människor som den temperamentsfulla och ombytlige Diktonius aldrig lär ha sagt ett ont ord om.

I utbyte fick Åhlström dessutom en flitig kulturmedarbetare, som bidrog till att göra Arbetarbladet känt som kulturtidning också utanför parti- och landsgränserna. Tidningen utmärkte sig tidigt som en förkämpe för den svenskspråkiga modernismen och gav dess företrädare, både riks- och finlandssvenska, rikligt med spaltutrymme. Dessutom deltog Åhlström, som själv hade ett stort och genuint kulturintresse, så ofta han kunde med kulturartiklar och debattinlägg – lika vassa då det gällde de litterära frågorna som de dagspolitiska.

Den svenska författaren Harry Blomberg, en annan av bladets regelbundna medarbetare och Åhlströms nära vänner, skrev senare om dennes betydelse för den svenskspråkiga modernismen:

”När en gång i framtiden historien om modernismens genombrott i Finland skall skrivas, kommer den inte bara att handla om Edith Södergran, Elmer Diktonius och deras efterföljare. Den kommer också – såvida hävdatecknaren vill skipa rättvisa och påpeka modernismens publicistiska förutsättningar – att handla om en man, som veterligen aldrig skrivit vers. Hans namn är Axel Åhlström”.

Riksdagsledamoten

Samtidigt som Arbetarbladet gick från klarhet till klarhet hopade sig förtroendeuppdragen utanför redaktionen. Redan 1922 hade Leonard Johansson valts till ordförande för arbetarförbundet och sedan kongressen 1926 reste förbundsordförande Åhlström runt i Svenskfinland under eget namn. År 1924 valdes han också till ordförande i Helsingfors svenska arbetarförening och 1926 till de svenska arbetarnas representant i partistyrelsen. Dessutom var han mycket aktiv inom den kooperativa rörelsen och från 1929 stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors.

Samma år tog han även plats i riksdagen, då riksdagsledamot Taavi Tainio avled och Åhlström kom in från suppleantplats. Där stannade han fram till sin egen död, mer pliktskyldigt än av någon kallelse. Enligt den socialdemokratiska riksdagsgruppens ordförande Väinö Tanner kände Åhlström sig aldrig riktigt hemma i riksdagens korridorer, även om han utförde sitt arbete på ett samvetsgrant och förtjänstfullt sätt. I ett brev strax efter invalet skriver Åhlström själv att hans främsta drivkraft var att bättre kunna följa med riksdagens arbete för sin tidnings del.

Det hindrade ändå inte honom från att engagera sig i några av sina hjärtefrågor – till exempel möjligheten till civiltjänstgöring, där han var en av de drivande krafterna i riksdagen, och situationen i finländska fängelser. Språk- och kulturfrågorna stod honom också nära och i takt med att den politiska situationen förändrades blev den tidigare revolutionären en kompromisslös kämpe för demokratin. De sista åren på 1920-talen skulle nämligen visa sig bli en vändpunkt för politiken i mellankrigstidens Finland. En ny, antikommunistisk och radikalnationalistisk folkrörelse hade börjat sprida sig över Finland, med utgångspunkt i Lappo i Södra Österbotten.

Redan hösten 1929, efter de första våldsamma upploppen i just Lappo, fördömde Åhlström och Arbetarbladet våldet och pekade – som en av de första pressrösterna i Finland – på de fascistiska tendenserna i den gryende rörelsen.

Det är mot samhället, mot vårt västerländskt demokratiska statsskick den aktion är riktad, som nu har satts i gång. Kommunisterna har blott givit den tacksamma förevändningen.

Här stundar uppenbarligen allvarliga tider. Skall regeringen ha kraft att rida ut denna storm mot demokratin?

Källor:

Anna Bondestam: Axel Åhlström (Finländska gestalter IV) K.-A. Fagerholm: Talmannens röst

Marit Lindqvist & Jörn Donner: Elmer Diktonius brev

Arbetarbladet 1919-29.