Gammal konflikt

Finlands ambassadör för Kaukasusregionen Kirsti Narinen säger konflikten om Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan inte är ny. ”Länderna har varit i konflikt i 2000 år om området. Höstens strider var bara en av många strider”

Kirsti Narinen är finländsk ambassadör för länderna i regionen Kaukasus. Enligt henne är konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach, det vill säga strider som pågick mellan 28 september och 9 november, inte ny. 

• Länderna har varit i strid med varandra i 2000 år. Höstens militära drabbningar var bara en del av ett större händelseförlopp, säger hon. 

Narinen tillägger att omkring Armenien och Azerbajdzjan ligger stormakterna Ryssland, Turkiet och Iran. Alla tre vill påverka utvecklingen i regionen. 

• Armenien och Azerbajdzjan, men också Georgien, hörde tidigare till det ottomanska (turkiska) riket. Länderna var även en del av Sovjetunionen, fram till dess sönderfall 1991.
• Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan vill att Turkiet ska vara aktivt utrikespolitiskt och ser möjligheter att påverka i Kaukasus. Iran å sin sida har en stor azerisk minoritet i landet.

Under Sovjetunionens tid, hörde Nagorno-Karabach till Armenien eller till Azerbajdzjan?

• Josef Stalin (Sovjetunionens ledare 1927-1953) skapade en etniskt autonom delrepublik för Nagorno-Karabach, som befann sig inom Azerbajdzjans geografiska gränser. När Sovjetunionen föll sönder hävdade Armenien att området hörde till dem, eftersom majoriteten av befolkningen var armenier. Azerbajdzjan å sin sida ansåg att Nagorno-Karabach skulle styras från Baku. Ett krig utkämpades sedan mellan Azerbajdzjan och Armenien på 1990-talet, vilket armenierna vann och fick då kontroll över Nagorno-Karabach. 

• Men armenierna ockuperade även en “buffertzon” kring regionen som anknöt Armenien geografiskt med Nagorno-Karabach fram tills den här hösten. 

Förenta Nationerna (FN) och Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) var trots allt av en annan åsikt än armenierna. Konflikten om Nagorno-Karabach skulle inte lösas med våld utan genom diplomati. Efter kriget år 1994 bildades Minskgruppen (eng. OSCE Minsk Group) som styrs gemensamt av Frankrike, Ryssland och USA. Gruppens mål är att lösa konflikten i Nagorno-Karabach.

• Det har även diskuterats om en folkomröstning ska hållas i Nagorno-Karabach för att lösa situationen, men ingen sådan har verkställts. 
• Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan kom överens om att eld upphör i slutet av november, men överenskommelsen är inte tillräckligt bra. Den bidrar inte till stabilitet i regionen på lång sikt. Dessutom ville Turkiet att kriget skulle fortsätta, medan många andra internationella ledare krävde att striderna skulle upphöra. 

Azerbajdzjan stärkt sin position

Efter kriget år 1994 kontrollerade Armenien Nagorno-Karabach och närliggande ockuperade områden runt regionen, som internationellt ansågs höra till Azerbajdzjan. Men medan Armenien har nöjt sig med status quo i Nagorno-Karabach sedan 1990-talets strider har Azerbajdzjan istället blivit en mäktigare aktör i regionen. 

• Landets ekonomi går bra, mycket bättre än Armeniens och Georgiens. Azerbajdzjan har naturgas och olja som gör landet rikt. Man har även utvecklat försvaret, med stöd av Turkiet, säger Narinen. 

Armenien har dessutom en mycket mindre befolkning än Azerbajdzjan, tre miljoner armenier jämfört med tio miljoner azerier. Hon tillägger att Turkiets roll i Kaukasus har ökat den senaste tiden. Turkarna och azerierna kan tala med varandra utan att en tolk behöver finnas närvarande och översätta vad den andra säger. 

Narinen känner inte till Turkiets relation till Georgien. Men Georgien har å sin sida en ytterst dålig relation till Ryssland på grund av krigen mellan länderna år 2008, då två utbrytarrepubliker i norra Georgien, Abchazien och Sydossetien, efter kriget stöds av Ryssland. 

• Turkiet ser Azerbajdzjan som en broderstat. Däremot är har Turkiet inga diplomatiska relationer till Armenien. 

Fransmannen Yves Ternon skriver i sin bok Rapport sur le génocide des Arméniens de l’empire Otoman 1915–1916 i Le crime de silence. Le génocide des Arméniens (1984) att i Turkiet fanns en ungturkisk rörelse som mellan åren 1915-1923 försökte utplåna armenierna. 800 000 personer dog redan under det första året och totalt uppges omkring 1,3 miljoner armenier ha mist livet i folkmordet. Armenien har ändå vänner i närområdet.

• Armenien får stöd av Ryssland och Iran, men också av Frankrike –  visserligen i mindre mån – som erkänner folkmordet på armenierna, som turkarna utförde för 100 år sedan. 
• Iran stöder både Armenien och Azerbajdzjan av flera orsaker. Iran vill inte att den azeriska minoriteten ska skapa oroligheter i landet och dessutom har flera länder utfärdat tuffa ekonomiska sanktioner mot Iran. Gränsen mot Armenien är därmed öppen. 

Bland annat USA och EU har infört kraftiga ekonomiska sanktioner mot Iran under de senaste åren. Det här medför att landet måste utnyttja de handelsmöjligheter man har. Iran vill således hålla handeln med Armenien vid liv, ett land som inte har utfärdat sanktioner mot Iran. 

Johanna Ketola är forskare vid Utrikespolitiska Institutet FIIA. Enligt henne har Rysslands makt i Kaukasus minskat sedan Sovjets sönderfall. ”Armenien och Ryssland har ingått en försvarspakt, men Ryssland kom inte till undsättning för armenierna i kriget mot Azerbajdzjan. Nu frågar de sig om försvarspakten med ryssarna verkligen betyder något”.

Rysslands position försvagats

Johanna Ketola är forskare vid Utrikespolitiska institutet och sakkunnig om regionen Kaukasus. Ketola var tidigare stationerad i Baku men sedan sommaren 2019 analyserar hon situationen i Nagorno-Karabach från Helsingfors. Hon säger att Ryssland har varit den som har mest aktivt jobbat för ett fredsavtal mellan länderna.

• Ryssland vill visa sin styrka och betydelse i regionen genom att aktivt förhandla om en fredlig lösning, säger hon.

• Men Armenien är inte helt nöjd med Rysslands agerande i kriget. Samtidigt som Turkiet aktivt hjälpt Azerbajdzjan med militära medel och utbildandet av soldater, har Ryssland varit mer passivt i sitt stöd till Armenien. 

Armenien och Ryssland har ingått en försvarspakt år 2002, som heter Organisationen för gemensam säkerhet (ODKB på ryska). Det betyder att om det ena landet skulle bli attackerat kommer den andra och hjälper till i strider.

Förutom Ryssland och Armenien ingår även Kirgizistan, Belarus, Kazakstan och Tadjikistan i försvarsalliansen.

• Men i höstens strider kom inte Ryssland till undsättning för Armenien. Nu frågar armenierna sig om försvarspakten verkligen betyder något. 

Ketola tillägger att Nagorno-Karabach är inte så pass viktigt för Ryssland att landet skulle ha haft skäl att skicka trupper till området för att strida mot azerierna. För armenierna å sin sida är Nagorno-Karabach mycket viktigt.

Kartan visar var Nagorno-Karabach ligger och hur stor del som Azerbajdzjan återerövrade. Hela det färgade området hade Armenien under kontroll från 1994 till september i år.

Varför gjorde man inte mera för att förhindra att ett krig uppstod?

• Jag anser att USA, som givetvis är en stor internationell aktör, inte såg situationen i Nagorno-Karabach som särskilt viktig. Om USA, som en av Minskgruppens grundare, i större hade grad profilerat sig i frågan, skulle händelseförloppet eventuellt ha blivit annorlunda.  
• Dessutom har Turkiet uppmanat Azerbajdzjan att fortsätta kriga, trots att många andra länder har vädjat om att striderna i Nagorno-Karabach skulle upphöra. 

Hon säger även att både Armenien och Azerbajdzjan är besvikna på EU som inte heller har gjort särskilt mycket för att lösa konflikten kring området. 

• Men vad kunde EU ha gjort i den här konflikten, frågar Ketola som ser konflikten som ytterst militär.

Armenierna får bo kvar i Nagorno-Karabach

I och med Azerbajdzjans seger i höstens krig kommer azerierna att bosätta sig på de erövrade områden kring Nagorno-Karabach. Ketola är ändå övertygad om att armenierna får bo kvar i deras hemstäder under azeriskt styre.

• Men det är inte självklart att de verkligen vill bo kvar. Många armenier har flyttat bort från Nagorno-Karabach och de tidigare armeniskt kontrollerade områden runt regionen till Armenien.
• Överenskommelsen om att eld upphör, som slöts mellan länderna, löste inte den här frågan om vem som får bo var. Nagorno-Karabachs status är fortfarande oklar. Därför är det problematiskt med snabba förhandlingar, men långfristiga förhandlingar löser nödvändigtvis inte heller konflikten.

John Eriksson