Som ett exempel på fel han själv gjort nämnde han sitt anförande som ung delegat från Vanda vid en socialdemokratisk ungdomskongress i slutet av 1990-talet.

– Då talade jag om att motarbeta tvångssvenskan i våra skolor, sade Lindtman.

De massiva buropen som med en gång ekade i Folkets hus festsal tydde klart på att publiken ansåg att Lindtmans dåvarande åsikt varit helt fel.

– Men, fortsatte Lindtman, och nu på svenska, idag är det Finlands socialdemokratiska parti som är vårt lands största tvåspråkiga parti.

Av de dånande applåderna och hyvä, hyvä, alltså bra-bra-ropen att döma var åhörarna nu helt eniga med sin partiordförande beträffande vikten av tvåspråkighet och svenskans ställning i Finland.

I sitt festtal konstaterade Lindtman att cynismen gjort come back i den internationella politiken.

Han påminde vidare om att dagens ungdom är de första finländarna som inte mera kan räkna med att får det bättre än tidigare generationer.

– Hur ska vi få ungdomen att tro på framtiden, undrade Lindtman och konstaterade att detta
är en stor uppgift för den socialdemokratiska ungdomsrörelsen.

Ordförande Emilia Kangaskolkka talar på Socialdemokratisk ungdoms fest. (Foto: Miina Penkkimäki)

Emilia Kangaskolkka som är ordförande för den tvåspråkiga organisationen Sosialidemokraattiset Nuoret – Socialdemokratisk Ungdom påminde i sitt tal om hur 1960- och 70-talet varit årtionden av tillväxt.

– Det var på sextiotalet som Finland upplevde en omfattande urbanisering och ungdomens väldiga frammarsch. Även åttiotalet blev en tid av ekonomisk uppgång då också det socialdemokratiska ungdomsförbundet gjorde marknadsvänliga ställningstaganden. Men så kom nittiotalet som man ofta ser genom den ekonomiska depressionens glasögon.

Kangaskolkka berättade att hon under den senaste tiden i medierna letat efter goda nyheter. Men inte funnit några.

– Nyheterna har istället handlat om att det i Helsingfors under en viss tidsperiod bara fötts rekordlåga tio bebisar och om ständigt försenade tåg. Plus alla dåliga internationella nyheter från Gaza och Ukraina. Mitt intryck är att de negativa samhällstendenserna och den växande cynismen lett till att många numera bara tänker i termer av jag, jag, jag….

Kangaskolkka menade att vad Finland idag behöver är en ny uppgångsperiod och att människorna börjar ta ansvar för varandra.

Folke Sundman håller ett hälsningsanförande på Socialdemokratisk ungdoms jubileumsfest. (Foto: Miina Penkkimäki)

I början av jubileumsfesten framfördes en lång rad hälsningar. Bland annat av Folke Sundman som 1973 – 77 varit generalsekreterare för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Sundman som talade på både finska och svenska framhöll att varje generation av socialdemokratiska ungdomsförbundare ska ”skapa sitt eget skinn” och inte nöja sig med ett färdigt dukat bord. Den andra uppmaningen till de unga är att hålla hjärna och hjärta samt ögon och öron öppna för vad som sker i världen. Han passade samtidigt på att framföra en kollektiv hälsning från sina generationskamrater inom Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU), socialdemokratiska Arbeidernes Ungdomfylking (AUF) i Norge, samt Danmarks Socialdemokratiske Ungdomsforbund (DSU). Mellan dem skapades ett nordiskt nätverk som fungerar än idag.

För Arbetarbladet påminde Folke Sundman att han rekordlänge satt i styrelsen för det socialdemokratiska ungdomsförbundet, nämligen från 1970 till 1981.

– Det var en ideologiskt mycket intensiv period då vi inom ungdomförbundet positionerade oss dels som vänster och marxister inom det socialdemokratiska partiet och dels mot marxist-leninisterna, de såkallade taistoiterna inom Finlands Kommunistiska Parti (FKP).

Taistoiterna var uppkallade efter Taisto Sinisalo som ledde den dogmatiska, sovjettrogna oppositionsfalangen inom kommunistpartiet. Isynnerhet bland sjuttiotalets studenter och vänsterintellektuella fanns ett stort stöd för taistoiterna.

– De trodde att Sovjetunionen var ett paradis och bland de mest bemärkta på finlandssvenskt håll fanns Björn ”Nalle” Wahlroos och Leif Salmén vilka bägge sedan skulle lämna hela taistoitrörelsen.

– Vad finns idag kvar av marxismen-leninismen och taistoismen, frågar Sundman retoriskt. Och ger i samma andemening svaret: ingenting.

En av veteranerna som deltog i festen var Ilpo Rossi som i slutet av sextio -och början av sjuttiotalet var generalsekreterare för den socialdemokratiska barnorganisationen Nuorten Kotkain Keskusliitto – Unga Örnars Centralförbund. I början av sextiotalet var han instruktör för det socialdemokratiska ungdomsförbundets Lapplandsdistrikt. För Arbetarbladet berättar han hur han därigenom upplevde den socialdemokratiska partisplittringen i slutet av femtiotalet på nära håll. Genom att simoniterna som uppkallades efter sin ledare Aarre Simonen år 1959 bildat ett eget parti vid namn Arbetarnas och Småbrukarnas Socialdemokratiska Förbund ASSF splittrades också den socialdemokratiska ungdoms- och kvinnorörelsen, fackföreningsrörelsen samt Arbetarnas Idrottsförbund.

Ilpo Rossi påminner om hur Suomen Sosialidemokraattinen Nuorisoliitto – Finlands Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSN) vid sin kongress i Jyväskylä 1959 kapades av simoniterna varefter de partilojala samma år grundade Sosialidemokraattisen Nuorison Keskusliitto – Socialdemokratiska Ungdomens Centralförbund (SNK). Därmed hade Finland fått två konkurrerande socialdemokratiska ungdomsförbund, vilket speciellt för utomstående kunde verka rätt så förbryllande.

Rossi framhåller att simoniterna under sextiotalet hade ett stort inflytande inom delar av den finländska fackföreningsrörelsen.

– En fara blev simoniterna när de lierade sig med kommunisterna inom facket. Också det simonitiska ungdomsförbundet SSN samarbetade med de kommunistiska ungdomsorganisationerna, säger Rossi.

Men simonitpartiet tynade bort för att i och med den socialdemokratiska partiförsoningen 1973 försvinna från den politiska kartan. En liten splittergrupp försökte ännu fortsätta verksamheten under namnet Socialistiska Arbetarpartiet med SSN som sitt ungdomsförbund. Men efter några år lades bägge organisationerna ner.

Idag är det kanske inte så många som mera minns att simoniterna även hade en barnorganisation avsedd att konkurrera med Unga Örnar. Den organisationen hette Varhaisnuorisojärjestö Haukat, i svensk översättning närmast barn- och tonårsorganisationen Hökarna.

– Precis SSN överdrev Hökarna i sin officiella statistik sitt medlemstal. Isynnerhet Hökarna var i praktiken närmast en pappersorganisation, säger Ilpo Rossi.

Henrik Helenius