Innan Sannfinländarna i sin nuvarande form satte sin prägel på populismen i finländsk politik så att de mest typiska populistiska tilltagen har med främlingsfientlighet att göra, fanns det en annan sorts populism som partiets företrädare i Finlands landsbygdsparti (FLP) stod för. Den traditionella landsbygdspopulismen kom att definieras av Veikko Vennamo och hans son Pekka. Rörelsen var ett utbrytarparti ur Agrarförbundet, alltså partiet som heter Centern i Finland idag.

Pekka Vennamo föddes den 7 november 1944 i Helsingfors som son till Veikko och Sirkka Vennamo. När Landsbygdspartiet skrällde i början av 1970-talet och blev ett medelstort parti, uppstod det ett skämt om partiets finskspråkiga initialer SMP att de stod för ”Sirkka, minä ja Pekka” (Sirkka, jag och Pekka). Såpass stark var Veikko Vennamo som partiledare att det var skrivet i stjärnorna att sonen Pekka skulle efterträda honom i den positionen. Under faderns tid var partiet ett oppositionsparti som påtalade samhällsproblem som korruption. De som röstade på FLP gjorde det i protest mot herrarna i Helsingfors och man ville att småfolkets röst skulle höras i maktens korridorer.

Pekka Vennamo studerade vid Tekniska högskolan när han anställdes år 1970 som sekreterare för FLP:s riksdagsgrupp efter att partiet hade gått från en ledamot, Veikko Vennamo, till aderton ledamöter i riksdagsvalet 1970. Pekka Vennamo var sedan själv riksdagsledamot för FLP 1972-1975 och 1979-1989. Han hade gjort en stark insats i Helsingfors valkrets redan i valet 1970 med över 8 000 röster men just Helsingfors hade varit en för svår nöt att knäcka för FLP i det valet. Mellan 1972 och 1975 var det sedan ändå Helsingfors som han representerade i riksdagen. År 1979 gjorde han comeback från Åbo södra valkrets som idag kallas Egentliga Finlands valkrets.

Pekka Vennamo gifte sig med Pirjo Nukarinen år 1975 och paret fick tre döttrar. Om Pekka Vennamo var en offentlig person vid sin fars sida och gjorde en stor insats i att bygga ett medlelstort parti av lilla FLP, har inte familjedynastin gått i arv till följande generation utan hans barn har hållit sig utanför det offentliga ögat.

Landsbygdspartiets partiledare Pekka Vennamo i Helsingfors i mars 1983. (Foto:Timo Kirves/Museiverket/Finna)

Det fanns länge en uppfattning i finländsk politik om att man kan tämja populistiska krafter genom att ge dem regeringsansvar. Så har det inte gått med Sannfinländarna men sju år i regeringen mer eller mindre knäckte Sannfinländarnas företrädare i FLP. Pekka Vennamo var partiledare för FLP mellan 1979 och 1989. I riksdagsvalet 1983 fick han 25 088 röster i Åbo södra valkrets och han var nationell röstkung i det valet. Med 17 mandat i riksdagen var det dags att gå med i regeringen Sorsa IV. Pekka Vennamo var andre finansminister i den regeringen 1983-1987 och sedan trafikminister i regeringen Holkeri 1987-1989.

Pekka Vennamo var aldrig en stridbar populist i stil med fadern Veikko Vennamo. Han hade rykte om sig att vara en försonlig och diplomatisk person och han passade väl in i regeringssammanhangen. Det samma kan kanske inte sägas av arbetskraftsministern Urpo Leppänen som hade lovat alldeles för mycket, att bli av med arbetslösheten på sex månader och något sådant lyckades han inte med. Fast Pekka Vennamo var ingen typisk populist, var hans parti avgjort populistiskt och under hans tid var det främst Urpo Leppänen som stod för partiets populistiska image.

Sovjetunionen hade uppfattat FLP som en högerextremistisk rörelse men detta var sovjetisk propaganda. Sannfinländarna står idag väldigt långt ut till höger från vad FLP, ett mittenparti, stod för under både Veikko och Pekka Vennamos tid. Stilmässigt var Veikko en fränare populist men det fanns alltså tydliga populistiska drag i FLP när partiet fick ingå i regeringen tillsammans med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Svenska folkpartiet efter riksdagsvalet 1983. Frön till partiets undergång hade såtts när man hade avgett orealistiska vallöften och sedan plötsligt måste stå till svars för vad man hade lovat. Urpo Leppänen som arbetskraftsminister hade en viktig andel i partiets undergång.

Efter riksdagsvalet 1987 fortsatte FLP i regeringsställning. Man hade fått nio mandat i riksdagsvalet och endast Pekka Vennamo fortsatte som minister, nu som trafikminister. Regeringen Holkeri bestod till en början av Samlingspartiet, SDP, SFP och FLP. Leppänen kom i konflikt med Pekka Vennamo och utträdde ur partiet år 1989. Samma år avslutade Pekka Vennamo sin politiska karriär när han utsågs till generaldirektör för Post- och telestyrelsen som år 1993 bolagiserades till Telecom Finland och år 1998 delvis privatiserades till Sonera. Vennamo fortsatte som vd för det nya bolaget. År 1999 tvingades han lämna posten som vd för Sonera på grund av en uppmärksammad aktietransaktion och efter det startade han ett eget företag, Sijoitus.

År 1989 efterträddes han som partiledare för FLP av Heikki Riihijärvi, en präst från Idensalmi som tog de första stapplande stegen från den traditionella landsbygdspopulismen i en mer främlingsfientlig riktning under sin korta period som ordförande fram till år 1991. Diakonissan Tina Mäkelä från Jyväskylä var FLP:s enda kvinnliga ordförande 1991-1992 men hann inte riktigt sätta sin prägel på partiet innan hon byttes ut mot länsmannen Raimo Vistbacka från Alajärvi. Det var Vistbacka som hade efterträtt Pekka Vennamo som trafikminister 1989 och men partiet hade lämnat regeringen i samband med budgetförhandlingarna hösten 1990. När Vistbacka sedan blev partiledare, ledde han partiet till ett stort nederlag i riksdagsvalet 1995 och satt ensam kvar i riksdagen. Många trodde att populismen var på väg ut ur den finländska politiken när FLP gick i konkurs år 1995 och Vistbacka grundade ett nytt parti, Sannfinländarna som Timo Soini sedan så småningom byggde till ett stort parti när han började locka allt mer främlingsfientliga profiler med i verksamheten för att få röster.

Efter FLP:s konkurs var inte Pekka Vennamo delaktig i vad som sedan blev av Sannfinländarna. Han var en av de lugnaste, sakligaste och mest samarbetsvilliga i ett parti som hans far hade startat som en proteströrelse. Visst hade även Veikko Vennamo varit andre finansminister 1954-1956 när han ännu hörde till Agrarförbundet. Ändå när man tänker på Veikko Vennamos konfliktsökande stil på 1970-talet, skulle det ha varit svårt att föreställa honom som minister i den tidens regeringar. För Pekka Vennamo passade ministerposterna betydligt bättre än rollen som oppositionspolitiker, även om det var uttryckligen som oppositionspolitiker som han nådde sin stora valseger år 1983. Visst hade han Urpo Leppänens vildare stil att tacka för en del av den framgången, men Pekka Vennamos sakligare stil åtnjöt också den popularitet.

I finländsk politik betydde det mycket att man efter valet 1983 såg ett parti i regeringsställning som Sovjetunionen hade stämplat som högerexremistiskt. Mycket av det som hade hänt under 1970-talet hade hängt ihop med Veikko Vennamos gamla konflikter med president Urho Kekkonen. År 1983 var läget ett annat när Kekkonen redan stigit åt sidan och Pekka Vennamo hade ansträngt sig för att göra FLP regeringsdugligt. Även om han platsade mer än väl som minister, var partiets fotfolk aldrig riktigt bekvämt med den ställningen. Partiets hela etos hade byggt på helig vrede mot herrarna och nu hade Pekka Vennamo och Urpo Leppänen plötsligt gått och blivit ministrar. Säkert sågs det också så i de övriga regeringspartierna att man framgångsrikt hade gillrat en fälla när man lockade ett populistiskt parti i regeringsställning och kunde visa att de löften man hade avgivit verkligen var orealistiska. Tack vare sin diplomatiska förmåga jonglerade Pekka Vennamo i detta korstryck som minister i sex år. Han var en av regeringsherrarna samtidigt som han stod i spetsen för något som i grunden var en populistisk missnöjesrörelse.