FSD:s fullmäktigeordförande Folke Sundman har två böcker med sig, både fiktion och fakta.

– Böcker har varit en så stor del av mitt liv och är det fortfarande så det är inte världens enklaste sak att välja, berättar Sundman som har två böcker på gång parallellt. De balanserar varandra på samma sätt som Johan Kvarnström berättade om sin strategi när det gäller sommarläsning.

– Den ena är Mord i lönndom, Jan Mårtensons femtionde bok om antikhandlaren Homan och hans privatdetektivaffärer i Gamla stan i Stockholm, berättar Sundman. Boken är pinfärsk och har kommit ut till sommaren.

– Den andra är CND at 60 – Britain’s Most Enduring Mass Movement av Kate Hudson, en sextioårshistorik om den brittiska antikärnvapenrörelsen Campaign for Nuclear Disarmament som kom ut 2018 när det blev 60 år sedan CND grundades.

Sundman avslöjar att det finns en koppling mellan de två böckerna som har med kungens tidigare handsekreterare och talskrivare Mårtenson att göra, närmare bestämt något som härrör från hans långa diplomatgärning.

– Han är 89 år gammal nu. Förutom att han är en aktiv författare, han har skrivit mycket annat än den långa serien om antikhandlaren Homan, var han en av Sveriges främsta internationella diplomater under en lång period. Nu var han aktuell alldeles nyligen för att han i unga år var ansvarig tjänsteman för organiseringen av FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Från sent sjuttiotal och under mer eller mindre hela åttiotalet var han en högt uppsatt diplomat vid FN. Han var biträdande generalsekreterare och chef för FN:s centrum för nedrustningsfrågor i början av 80-talet. Sedan blev han chef för FN:s kontor i Genève.

– Kopplingen är att han var en mycket central diplomat i nedrustningsfrågor under 1980-talet när CND hade sin mest aktiva och framgångsrika period i kampen mot kärnvapen, säger Sundman om Mårtenson och tar fram Kate Hudsons bok.

– Den här köpte jag på CND:s årskonferens 2019 på hösten i London och där hölls också Internationella fredsbyrån IPB:s kongress samtidigt. Vi var där som Fredsförbundets representanter, Ilkka Taipale, Kalevi Suomela och jag. Jag har bläddrat i den tidigare men plockade den fram nu. För en vecka sedan läste jag nyheten om att CND:s och IPB:s förgrundsfigur Bruce Kent avled.

Ilkka och Vappu Taipale hade skrivit en nekrolog över Bruce Kent i Helsingin Sanomat, något som aktualiserade Sundmans intresse för CND:s historia just den här sommaren.

– Jag är allätare allt sedan ungdomen och något av en boksamlare. När det gäller skönlitteraturen, där är det tre kategorier över allt annat. Det är de rikssvenska klassikerna, de finlandssvenska moderna klassikerna och sedan vissa finska författarskap.

Han har läst allt möjligt annat också, men intresset för det rikssvenska härstammar både från föräldrahemmet och från fastern Jutta Sundmans hembibliotek.

– Stora delar av den finns hemma hos mig i Jollas. De var alltså stora konsumenter av svensk litteratur. Min personliga favorit är Per Anders Fogelström. Jag har läst praktiskt taget allt vad han har skrivit och vad som har skrivits om honom. Jag läste en stor del av hans böcker om Stockholm och arbetarklassen där och mycket annat redan i mycket unga år. Något som fascinerar mig upptäckte jag först senare, är att han i många år var ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Han gick i spetsen mot planerna på att skaffa ett svenskt kärnvapen i slutet av femtiotalet samtidigt som CND i Storbritannien grundades.

När det gäller finlandssvensk litteratur, är Sundmans favoriter moderna klassiker av en viss generation som Jörn Donner, Christer Kihlman, Henrik och Märta Tikkanen, samt Claes Andersson. Av en yngre generation nämner han Kjell Westö och Monika Fagerholm.

Bland finskspråkiga författare är hans favoriter Paavo Rintala, Alpo Ruuth, Hannu Salama och Erno Paasilinna.

När det gäller deckare, har den svenska deckarlitteraturen varit i fokus för honom under flera årtionden.

– Det började med Sjöwall Wahlöö och Beck-serien. Sedan kom Henning Mankell och Wallander-serien, konstaterar Sundman som nämner att den senaste deckaren av Håkan Nesser väntar när han är färdig med Jan Mårtensons senaste.

Av övriga nordiska deckarförfattare nämner han Jo Nesbø från Norge och Arnaldur Indriðason från Island.

– Den isländska deckarkungen är verkligen intressant, kan rekommenderas. Av honom har det också kommit en ny bok som väntar på sin tur.

När det gäller Jan Mårtenson, påpekar Sundman att Homan-böckerna kommer ut varje år sedan 1973 lämpligt till sommaren, vilket gör dem till utpräglad sommarläsning.

– Det är ganska lättsam underhållning men Mårtensons egen bakgrund finns med i hans beskrivning av Gamla stan i Stockholm och lite andra delar av Sverige också. Med ganska lätta intriger kopplar han böckerna till någonting aktuellt i världspolitiken. I det här fallet är det den internationella vapenhandeln och utvecklingen av den moderna vapenteknologin samt den svenska inblandningen i den.

Sundman påpekar att Mårtenson gör också en koppling till #metoo-fenomenet.

– Sveriges första kvinnliga statsminister figurerar dessutom där i förbifarten, mer eller mindre anonymt annars. Det är hans sätt att väva in ganska enkla storyn.

Det var Mårtenson som diplomat och kärnvapen- och nedrustningsexpert som fick Sundman att notera honom.

– Några år senare, under 80-talet, märkte jag i förbifarten att karln har kommit ut med en deckare. Det visade sig att han redan hade ett dussintal bakom sig och då läste jag de första och sedan har jag hängt med under årens lopp. Det har sagts att det röda i hans deckare är mer rödvin än blod och han rör sig i högborgerliga och adelskretsar. Han är en del av överklassen själv och skildrar den på ett mycket självkritiskt och ironiskt sätt.

Hemhjälpen och polischefen i Homan-deckarna nämner Sundman som gestalter som kommer från en annorlunda miljö. Det som Sundman upplever som speciellt i dem är beskrivningen av kultur, historia och internationella händelser.

CND:s historia intresserar Sundman inte minst som styrelsemedlem i Fredsförbundet.

– Vi har gjort en del utrednings- och analysarbete och det ska vi fortsätta med. Poängen är att göra en jämförelse av fredsrörelsen på 1980-talet och undersöka orsakerna till att det blev en stor rörelse internationellt sett.

Avtalet om kärnvapenbegränsning i slutet av 80-talet var en viktig milstolpe med Michail Gorbatjov och Ronald Reagan i huvudrollerna.

– Det var en del av den storyn som ledde till Sovjets sammanbrott och kalla krigets slut, påpekar Sundman.

– Det som intresserar Fredsförbundet är vad som skiljer läget idag från 80-talet och vilka möjligheter skulle det finnas i det här världsläget att förstärka fredsrörelsens arbete?

Sundman berättar att bland andra Dan Smith, Gunnar Lassinantti och Tair Tairov har intervjuats för projektet. Smith var en av initiativtagarna till END i början av 1980-talet och är nu chef för fredsforskningsinstitutet SIPRI. Lassinantti var generalsekreterare för Arbetarrörelsens fredsforum i Sverige på 1980-talet, medan Tairov organiserade ett stort END-konvent i Moskva 1991.

– Det som gjorde att bland annat just CND var stark i synnerhet på åttiotalet och också efteråt är dess karaktär som massrörelse. CND hade som huvudmål att motarbeta Storbritanniens kärnvapen, men samtidigt så småningom vidgades linjen till att gälla kärnvapennedrustning globalt. Det som var centralt för deras trovärdighet var att de var lika kritiska när det gällde sovjetiska och amerikanska kärnvapen. Det var omöjligt att stämpla dem som agent för endera parten. Hela fredsrörelsen var inte på den linjen på 1980-talet, när det också fanns hantlangare för den sovjetiska utrikespolitiken.

Sundman minns demonstrationerna mot Vietnamkriget i slutet av 1960-talet i Helsingfors och då krävde man USA ut ur Vietnam och att man skulle sluta med bombningarna.

– Idag är det precis lika naturligt att kräva Ryssland ut ur Ukraina och att de ska sluta bombningarna, säger Sundman som ser klara paralleller mellan Vietnamkriget och kriget i Ukraina. Han ser den stora utmaningen för fredsrörelsen i att kunna hantera det nuvarande läget i Ukraina på ett trovärdigt sätt.

– Det är kärnvapen både på kortare och längre sikt som är den centrala frågan.

Sundman kommenterar att CND:s historik av Kate Hudson ger en god politisk bakgrund av de sextio åren som avhandlas. Som rörelsens generalsekreterare kan hon sin rörelse, också om boken inte är någon utpräglad organisationshistorik utan ger en bredare bild av det världspolitiska skeendet.