Till överraskning för stora delar av det socialdemokratiska ledarskiktet samt den mediala offentligheten vann paret med 53,06 procent förre favoriterna vicekansler Olaf Scholz och Klara Geywitz. Båda passerade mållinjen med endast 45,33 procent.

Till helhetsbilden hör dessutom ett valdeltagande på snarast blygsamma 53,06 procent av SPD:s nästan 430.000 medlemmar.

Missnöjesreaktion

Vid en första värdering kan gräsrötternas besked kännetecknas som modigt. Utslaget för de hittills närmast okända kandidaterna tolkas som en seger mot SPD:s beprövade och profilerade etablissemang. Resultats tolkas också som en missnöjesreaktionen efter åtskilliga bittra valnederlag samt partiledningens ansvar för det upprepade impopulära regeringssamarbetet i en stor koalition med de kristna systerpartierna CDU/CSU.

Den sista formala akten för att installera Sakia Esken och Norbert Walter-Borjans som SPD:s nya ordförande verkställdes under helgens partikongress. ”In die neue Zeit” löd församlingens optimistiska motto i Berlin. Och den nya tiden kommer att börja med färska profiler. De drygt 620 delegerade bekräftade Esken med 75,9 och Walter-Borjans med 89,2 procent som nytt ledarpar för de tyska socialdemokraterna.

SPD-exit?

Den senaste partiinterna valrörelsen utmärkte sig främst genom en polarisering mellan motståndarna av den så kallade GroKo (grosse Koalition) och dem som snarare ser fördelar i ett fortsatt samarbete med CDU/CSU under förbundskansler Angela Merkel.

Till de hårdaste kritikerna muterade inte minst SPD:s ungdomsorganisation ”Jungsozialisten” (Jusos) och dess ledare Kevin Kühnert. Han och andra vänsterorienterade grupper inom partiet krävde en radikal omförhandling av koalitionsavtalet för att få mera utrymme för SPD:s social- och klimatpolitiska målsättningar. Partiets profil skulle skärpas.

En särskilt känslig hörnpelare i kravlistan är dessutom ett omfattande investeringsprogram på närmare 500 miljarder euro under de kommande åren. Förutsättningen är då att finansminster Olaf Scholz tvingas att ge upp den så kallade svarta nollan i statsbudgeten till förmån för nya upplåningar.

Om motsvarade omförhandligingsvilkor misslyckas borde SPD enligt kritikerna dra konsekvensen och lämna koalitionssamarbetet. Budskapet fångades upp och spreds av Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans och gav dem på slutet ett övertag bland SPD:s gräsrötter.

Utan Kevin Kühnerts aktiva stöd skulle paret förmodligen inte ha stått på segerpallen. Det var han som förberedde tronen. I stora delar av det mediala landskapet målades redan fram bilden av en närstående SPD-exit ur regeringen.

Berlin-kongressens uppgift var således komplicerad. Å ena sidan stod de nya ledarna under trycket att inte svika sina löften men å andra sidan gällde det att verka för att överbrygga motsättningarna inom partiet. Det var inte minst företrädare för SPD:s förbundsdagsgrupp samt regeringsmedlemmarna som i debatten pläderade för en fortsatt GroKo.

– Om partiet inte vill regera, kommer ingen att lägga en röst på SPD, varnade till exempel den populäre familjeministern Franciska Giffey i ett inlägg på kongressen.

Hållbar kompromiss?

Det behövs alltid två för att dansa tango, sägs det. Och SPD:s danspartner i regeringen är främst CDU. Redan kort efter Saskia Eskens och Norbert Walter-Borjans val hörde den kristdemokratiske ordföranden Annegret Kramp-Karrenbauer av sig med det ultimata beskedet om att hennes parti inte kommer att omförhandla koalitionsavtalet bara därför att SPD valde nya ordförande.

Men till faktaläget hör också att överenskommelsen med CDU och det bayerska CSU innehåller en ”revisionsklausul”, det vill säga en option för ändringar som framtvingas av nya realiteter i samhället. Efter en kontroversiell debatt på kongressen röstade en majoritet av de delegerade för en motion som borde kunna överbrygga motsättningarna inom SPD och samtidigt inleda en dialogprocess med regeringspartnern.

Till de viktigaste markeringarna hör förbättningar för det så kallade klimatpaketet, en till 12,-
euro i timmen höjd lagstadgad minimilön samt ett omfattande investeringsprogram för infrastruktur och digitalisering.

Den omstridda ”svarta nollan” nämndes inte. Istället formulerades att utgifterna inte bör hindras av ”dogmatiska positioner”. Formuleringen tolkas som ett brobygge mot vicekansler Olaf Scholz och hans fortsatta arbete som finansminster.

Även SPD:s nya ordföranden valde ett mjukare tonläge på kongressen i Berlin. Walter-Borjans betonade att koalitionens uppsägning inte är ett ”självändamål“ utan att man helst väljer ett ”konstruktivt samarbete“. Saskia Esken tvättade bort tidigare radikala utspel och upprepade inte hotet om att socialdemokraterna bör lämna regeringen. Även kravet om att ”omförhandla koalitionsavtalet” modifierades till man måste känna vid unionspartiernas ”vilja att samtala“.

De närmaste veckorna kommer att visa om SPD:s utsträckta hand för en fortsatt regeringsdans tas emot av Merkel och Kramp-Karrenbauer. För det inte helt otänkbara fallet att samtalen misslyckas finns olika krisscenarier. När SPD:s statsråd lämnar ”GroKo” kunde förbundskansler Angela Merkel för det första försöka styra landet med en minoritetsregering. En motsvarande modell vore dock en historiskt nyhet och saknar all attraktionskraft även inom CDU/CSU.

Det andra alternativet vore ett nyval av förbundsdagen. Med undantag för De gröna, innebär den lösningen dock påtagliga risker med valförluster främst för SPD och kanske även för de kristna systerpartierna. Nya landvinningar kan däremot förväntas för det högerpopulistiska partiet AfD.

Ett på det sättet destabiliserat läge i Tyskland skulle tveklöst också medföra svårigheter för landets kommande roll med mandat för EU-rådets ordförandeskap under perioden juli till december 2020.

Vision och verklighet

SPD-kongressen i Berlin ville genom en tydlig programmatisk vänstersväng skapa förutsättningar för en ny väg till framgång i den tyska politiken. I partiets medlemstidning ”Vorwärts” formulerade Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans en ambitiös målsättning. Enligt de nya ordförandena ska SPD inom loppet av tolv månader rankas som 30-procents-parti i opinionsmätningarna!

Lyckas man med den bedriften skulle de tyska socialdemokraterna återigen ha en seriös chans att utmana CDU/CSU under det nästa ordinarie valet 2021. Så långt långt visionen. Och visst är det ett önsktvärt perspektiv. Men den aktuella verkligheten talar dessvärre fortfarande ett helt annat språk.

Enligt den så kallade Deutschlandtrend-mätningen på uppdrag av det offentliga TV-bolaget ARD sjönk SPD:s värden till rekordlåga 13 procent. Partiet rankas därmed till och med bakom det högerradika AfD som noteras med 15 procent. På toppen står för närvarande CDU med 25 och De gröna med 23 procent.

Mätningen gjordes efter att Esken och Walter-Borjan vann SPD:s medlemsvotum. Vägen till nya framgångar kan vara lång och även präglad av nya bakslag. Krisen för den tyska socialdemokratin är definitivt inte över med en enkel vänstersväng. Och liksom i andra europeiska länder finns inga monokausala förklaringsmönster.

SPD och en del av dess broderpartier drabbas av att gamla arbetarmiljöer tunnas ut. Delar av dem röstar dessutom antingen till vänsterkonkurrenter eller attraheras till och med av högeralternativen. Traditionellt var SPD ett ”både-och-parti”, det vill säga attraktivt för både arbetstagare och progressiva borgarskikt. Den strategin tillvaratas numera framgångriskt av
miljöpartiet De gröna.

Tveklöst kan SPD inte i längden fortsätta med att samregera i en stor koalition med
CDU/CSU. Det som partiets nya ledning således siktar på är en röd-röd-grön allians.
Om Sakia Esken och Norbert Walter-Borjan kan väcka begeistring bland de tyska
väljarna för motsvarande ”nya tider” och ett program för större socialpolitisk trygghet
återstår dock att se. Det gäller att återskapa trovärdigheten.