Främsta anledning till hennes totala reträtt var en hårdhänt partiintern kritik mot hennes personliga framtoning och ledarstil. När SPD dessutom drabbades av en svidande nedgång i valet till EU-parlamentet var måttet rågat.

För tillfället representeras socialdemokratisk politik av den tillförordnade ordföranden Malu Dreyer som samtidigt leder en koalitionsregering i delstaten Rheinland-Pfalz.

Enastående maratonkampanj

Det sedvanliga förfarandet att utse en ny ordförade är en partikongress med delegerade som i demokratisk ordning utses av SPD:s gräsrötter. Men denna gång valde partiets styrelse att inte satsa på en snabb lösning av ledarkrisen efter Nahles. Den eller de nya profiler skulle förankras brett med hjälp av partiets drygt 430.000 medlemmar.

Alternativet blev en slags maratonkampaj med den mest långdragna urvalsprocessen i SPD:s och tysk partihistoria. ”En fest för den partiinterna demokratin”, skulle det bli med en flera månader lång medial uppmärksamhet för socialdemokratisk politik och vägval.

En del skeptiker hävdade däremot från början att paritet därmed öppnade upp för ett politiskt vakuum genom att främst syssla med sig själv. Till riskerna räknas att SPD utan en fullgod ledning måste skärpa profilen i en vacklande svart-röd-regering. Samtidigt gäller det att bevara politiskt inflyttande i olika lantdagsval främst mot en tilltagande högerpopulism.

Hur som helst så utvecklade SPD ett nytt format för processen att utse partiledare. För att markera partiets förnyelse uppmanades kandidaterna med avsikt att kasta hatten i ringen att bilda en kvinna/man ledar-duo. Ansökningsfasen gick trögt eftersom partiets mest populära och kända profiler av olka skäl tvekade eller avstod från att kandidera.

Sälva tävlingen ägde sedan rum under fem veckor i september/oktober. Kandidaterna presenterade sig i det läget på hela tjugotre regionalkonferenser landet runt. Det blev en medial uppmärksammad politisk ”speed-dating” som drog en publik med uppskattningsvis drygt 20.000 partikamrater och sympatisörer. Medlemmarnas val stod på slutet mellan sex olika par.

”GroKo” som vattendelare

Till baktanken med den långdragna processen hörde inte minst en bred offentlig markering om de tyska socialdemokraternas innehållsmässiga vägval i politiken. I centrum för debatten på de olika regionalkonferenserna stod självfallet traditionella ämnen som social-, skatte- och fördelningspolitik men även klimatfrågan, migrationen samt olika visioner i samband med samhällets och arbetslivets digitalsering stod högt på agendan.

Till snarare samförståndsaspekterna hörde SPD:s fortsatta kamp för den europeiska integrationen samt en balanserad freds- och säkerhetspolitik. En slags vattendelare mellan de olika paren blev i synnerhet det politiskt tunga spörsmålet om en uppsägning eller fortsättning av den aktuella regeringsalliansen ”GroKo” med CDU/CSU.

För att i större grad främja en solid socialstat samt en förstärkt kamp mot demokratifientliga högerkrafter drömmer kritikerna om att etablera en vänsterorienterad röd-grön allians med förnyad och kraftfull socialdemokrati i spetsen. De får dessutom medhåll av kandidater som framhåller att inte heller en radikal omvändning i klimatpolitiken kan verkställas med hjälp av det nuvarande regeringsmönstret. Att det för dess skull nödvändiga koalitionsbrottet förmodligen skulle leda till ett nyval ser motsvarande företrädare snarare som chans än en fara för SPD.

Kritiska ord riktas ibland även mot vicekanslern och finansministern Olaf Scholz. Hans vägran att ge upp den så kallade svarta nollan i budgeten – det vill säga att inte höja lånetaket för reformer och investeringar framställs som kontraproduktiv för sysselsättningen. Men socialdemokraten Scholz hör tillsammans med partnern Klara Geywitz till dem som tävlar om ordförandeposten.

Paret pläderade i olika utspel för att inte i förtid säga upp koalitionen under CDU-kansler Angela Merkel. Att återigen stärka SPD ser Scholz i sina debattinlägg som den bästa förutsättningen för mera social rättvisa och inte minst som ett varaktigt skydd mot politiker av Trump-modellen, brexit-ivrare och andra högerpopulister. Att ansvara för en konfrontativ strategi inom koalitionsregeringen är däremot inget som kandidatparet Scholz/Geywitz står för.

Spännande vägval

Efter rösträkningen i lördags presenterade SPD:s tf. partiledare Malu Dreyer resultatet på Willy-Brandt-Haus i Berlin. Inte helt oväntat vann vicekansler Olaf Scholz med partnern Klara Geywitz en första delseger. Med 22,68 procent rankans de knappt förre ex-finansminister i Nordrhein-Westfalen Norbert Walter-Borjans och förbundsdagsledamoten Saskia Esken.

Båda samlade 21,04 procent bland socialdemokraternas gräsrötter. Drygt 53 procent av SPD:s omkring 430.000 medlemmar deltog i voteringen.

Med tanke på den veckolånga tävlingen är det ändå en blygsam uppslutning. Bara ett skäl för det lär vara att många kandidater saknade en landsomfattande bekanthetsgrad. Eftersom ett kandidatpar behöver över 50 procent av rösterna avgörs segraren i en andra valomgång.

Marantontävlingen kommer således under de närmaste veckorna att fortsätta mellan Schulz/Geywitz och Walter-Borjans/Esken. Vinnarparet ska tillkännages den 30 november. Det nya ordförandeparet måste därefter även bekräftas av en partikongress som äger rum mellan den 6:e och 8:e december.

Det nuvarnade läget med två olika kandidatduon talar för ett spännande vägval. Medan Olaf Scholz och Klara Geywitz står för en mittenorienterad och koalitionsvänlig politik söker Norbert Walter-Borjan och Saskia Esken en majoritet för att leda partiet mot ett röd-röd-grönt vänsteralternativ. Någon majoritet för det söker man i aktuella oppinionsmätningar däremot förgäves.

Att ge en förhandsprognos är inte lätt. Helt avgörande blir hur anhängarna för de fyra kandidatparen som rankades på platserna tre till sex lägger sina röster. Med endast två kvarvarande duon kan möjligen också motivationen för ett valdeltagande vara mera lockande för de som avstod att rösta i första omgången.

Förhoppningen är dessutom att det nya ordförandeparet sedan möts av en solidarisk uppslutning inom hela partiet. SPD har inte råd med förnyade upprivande interna konflikter, det räcker med den krisen som uppstod i kölvatten efter de senaste svidande nederlagen i delstaterna Sachsen och Brandenburg.

Även söndagens val i Thüringen blev dessvärre ett fiasko; SPD:s väljarkår krymte till blygsamma 8,2 procent. Resultatet tolkas också som ett förnyad varnsignal för den stora koalitionen i Berlin. Det är dessutom vatten på kvarnen för alla de som kräver ett slut på detta regeringsmönster. Tveklöst behövs SPD i den tyska politiken men vägen ut ur dalgången blir ingen dans på rosor.