Den politiska högern bidrar gång på gång till att undergräva den svenska arbetsmarknadsmodellen. Så skedde i samband med Lavalhistorien (läs villkorsdumpningen vid ett skolbygge i Vaxholm år 2005 och sedan genom en bristfälligt utformad lagstiftning innan en S-regering till slut rättade till det hela). Ytterligare ett dagsaktuellt problem är den för svagt reglerade arbetskraftinvandringen från icke EU-länder som göder svartarbete och andra former av arbetskriminalitet via oseriösa kedjor av oseriösa underentrepenörer. Något som regeringen nu vill strama upp och mönstra ut. Och även om såväl den politiska högern som de organiserade arbetsgivarna säger sig slå vakt om kollektivavtalade modell så agerar de ofta i verkligheten på ett helt annat sätt.

Det senaste exemplet är när SD, M, KD och L (med uppenbarligen medvetet passivt stöd av C) i riksdagen drev igenom sin reservation till regeringens budget. Den reservationen är i praktiken ett påtagligt och principvidrigt undantag från kollektivavtalstanken. Visst är det viktig med goda polislöner. Men det är också med många andra löner. Det finns många löneorättvisor som borde åtgärdas. Men det ska inte ske via att riksdagsbeslut och reservationers pekpinnar och ukaser till statsbudgeten. Då trampar man snett och överprövar vad parterna gör upp om i kollektiva löneförhandlingar.

Den svenska kollektivavtalade modellen med parternas ansvarstagande gör att lönebildningen sker på ett ansvarsfullt sätt och som möjliggör en rättvis fördelning av det samlade löneutrymmet. Samtidigt tar den också hänsyn till faktorer som produktivitet och långsiktig konkurrensförmåga. Genom att det är hela arbetsmarknaden och inte enskilda verksamheters finanser som avgör lönerna skapar kollektivavtalen även stimulans (incitament) för ett fortlöpande omvandlingstryck i ekonomin. Här ska inte riksdagspolitiker från något parti kliva in och skapa oreda i det avtalade systemet.

Vår kollektivavtalsmodell har också en annan stor fördel framför många andra system. Främst då kanske den stora stabilitet och som arbetsfred som över tid råder över svensk arbetsmarknaden. Antalet förlorade arbetsdagar i stridsåtgärder och konflikter är lätt räknade. Det framgår av årliga jämförelser mellan andra EU-länder.

Svenskt Näringslivs ingripande i Lavalhistorien där man betalade det lettiska företagets rättegångskostnader var i praktiken ett knivhugg i ryggen på de egna, seriösa medlemmarna. Genom att teckna kollektivavtal kan de ju inte konkurrera med företag som med SN:s stöd betalar löner på 30 kronor i timmen – som fallet var i lettiska Laval (2005). Det finns många lärdomar att dra av det fallet (dom år 2009). Den borgerliga oppositionens tilltag i riksdagen att kringgå vår lönebildningsmodell genom ändringar i statsbudgeten (läs polislönerna) riskerar få spridningseffekter som de själva inte kommer att ha kontroll över. Så håll tassarna borta från lönebildningen.

Samma krafter som agerar som ovan gråter nu krokodiltårar när EU, otroligt nog med stöd av Europafacket, håller på att driva igenom ett direktiv om europeiska minimilöner. Till alla dem som tror att det kommer att finnas ett hållbart undantag för Sverige (och Danmark) vill vi bara säga: Glöm det! Lär vi inte få.

Därför måste vi bekämpa tanken på ett minimilönedirektiv med alla till buds stående medel. Det handlar inte enbart om LO, de svenska facken eller ens om Sverige. Det gäller istället att stå upp för själva grundtanken med facklig organisering, förhandlingar och kollektivavtal. Går det här direktivet ändå igenom EU-maskineriet så kan det ytterst tvinga även Sverige att följa Finlands exempel och branschvis allmängiltighetsförklara våra kollektivavtal! Och på så sätt värna om vår svensk-nordiska modell med kollektivavtalade löner och villkor.

Samtidigt är Europafackets frångående av flera tidigare beslut och handslag och att nu ställa upp på minimilönedirektivet tragiskt. Därmed ansluter man sig nu till den rad av organisationer som redan har gett upp kampen. Istället för organisering, facklig kamp, förhandlingar och kollektivavtal köper man idén om att det är politiken som ska fixa lönerna. Den fackliga aktiviteten koncentreras sedan på att köa utanför politikens dörr på olika nivåer och med allt högljuddare krav om högre minimilöner. Det här är ingen bra utveckling. Rimligen inte heller så för LO – eller för den delen andra fackliga organisationer i Sverige..

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag, regeringskansli och tre fackförbund

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker