Det har kanske i någon mån kunnat vara en förståelig, försvarbar utveckling om dessa jätteförmögenheter varit frukterna av innovationer och produktivt, nyskapande företagande. Men icke så. Bara ytterst få är sådana. Det allra mesta är resultatet av arv, passivt ägande av kapital. Något som den franske ekonomen Thomas Piketty varnade för i sin forskning och sina böcker för flera år sedan var särskilt tydligt i just Sverige.

Andra som den senaste tiden rapporterar bra om det i Aftonbladet är utmärkta ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Han är alltid mycket läsvärd.

Just strukturen på dessa svenska rikedomar – passivt ägande och arv – gör dem extra farliga, menar både Cervenka och Ruchir Sharma. Ytterst så hotar dessa växande förmögenhetsklyftor och ärvda rikedomar sammanhållningen i landet. Det har hänt förr i historien att de till slut lett till att folket får nog och revolterar mot de rika och makthavarna som tillåter att dessa jättestora klassklyftor inte bara består utan även tillåts växa.

Ruchir Sharma pekar i sin FT-artikel några bärande faktorer bakom den här svenska utvecklingen: skatterna har sänkts eller tagits bort helt (t.ex. på arv, fastigheter) på kapital men fortsatt vara höga på arbete och låga räntor och stora skatteavdrag har dessutom blåst ut värdet på deras passivt förvaltade tillgångar.

En utveckling som gjort att Sverige t.ex. nu har 45 dollarmiljardärer jämfört med 31 tillsammans för Norge, Finland och Danmark ihop. Sin tids rikaste amerikan, John D. Rockefeller, hade en förmögenhet år 1910 som motsvarade 1,5 procent av USA:s BNP. Den siffran, berättar Ruchir Sharma, passeras nu av hela sju av de mest superrika svenskarna.

Det är inte att undra på att hans artikel i FT fått rubriken ”Sverige: ett socialistiskt paradis som kryllar av dollarmiljardärer”. Det täcker väl hur felaktig och falsk berättelsen om det jämlika och solidariska Sverige numera har blivit. Det här har skett gradvis men mycket tydligt – från det jämlika 80-talet till dagens paradis för de superrika som därtill betalar mycket lite i skatt till det gemensamma. Samtidigt som resurser och skydd tankats av från vårt gemensamma skyddsnät – i form av sämre a-kassa, sjukförsäkring och mycket annat.

Många har nog sett och in på skinnet känt av den här utvecklingen. Men lite för många har ändå inte förstått eller velat inse hur förändrat Sverige har blivit under de senaste årtiondenas utveckling till ett skatteparadis för de superrika. De allt tätare banden och sammanväxningen av politikerna och lobbybranschens alla konsulter har sannolikt bidragit till att den här utvecklingen inte sjunkit in hos tillräckligt många svenskar.

Önskvärt vore dock att den här utvecklingen leder till både en rejäl debatt och sedan ökad tydlighet i landets ledande parti Socialdemokraterna på deras kongress i Göteborg. Kan vi hoppa på det?

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare