Internationellt

Tyskland – återförenat i 30 år

Joachim Kasten
DDR förpassades till historiens sophög den 3 oktober 1990. Erich Honecker och Walter Ulbricht ledde DDR under största delen av statens existens.

”Utvecklingen sedan Berlin-murens fall den 9 november 1989 var svindlande snabb”, formulerade jag i Arbetarbladet den 4 oktober 1990. Dagen innan hade den tysk-tyska enheten firats med fyrverkeri, högtidliga tal och fest i Berlin och många andra ställen i  landet.

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

Rubriksättningen ”Återförening med dämpad glädje” speglade på sitt sätt också mina egna betänkligheter under den hastiga processen som jag hade bevittnat.
Som obestritt positivt uppfattade jag ändå att den nya förbundsrepubliken förpassade den andra tyska staten ”Deutsche Demokratische Republik” på historiens sophög.

 

Historiskt tidsfönster

 

I februari samma år var jag på studiebesök i DDR närmare bestämt Dresden som då framstod som ett centrum för Östtysklands s k fredliga revolution.
”Deutschland einig Vaterland”, skanderade tiotusentals människor runt om kring mir när jag deltog i en av de regelbundna s k måndagsdemonstrationerna.
Redan då präglades stämningen av ett avgörande paradigmskifte.
I den tidigare stolta parollen ”Wir sind das Volk” – det är vi som är folket – var udden riktat mot DDR-diktaturen. I den nya andan byttes den till ”Wir sind ein Volk” dvs vi är ett folk med en tydlig markering för den nationella enheten.

 

Under denna spännande fas fram till återföreningen väckte perspektivet med ett starkt Tysland på över åttio miljoner invånare däremot inte enbart begeistring.
Den konservativa brittiska premiärministern Margaret Thatcher hörde av sig med påståendet om att hon älskar Tyskland in den graden att hon helst vill ha två.
Även den franske socialistledaren François Mitterand hade med bakgrund till två förödande världskrig sina dubier gentemot utvecklingen i det östra grannlandet.
I den västtyska debatten argumenterades ibland med Tredje rikets tunga ansvar för krig och förintelsen för att varna mot en ny nationell förening.

 

Kända företrädare för den hållningen var bl a nobelpristagaren i literatur Günter Grass, den senare gröne utrikesministern Joschka Fischer och SPD-profilen Oskar Lafontaine.
Mot dessa värderingar ställde sig emellertid inte bara regeringen under CDU-kanslern Helmut Kohl utan även SPD:s legendariske ordförande Willy Brandt.
Redan efter murens fall hade han myntat sina sedan bevingade ord om att ”nu växer ihop det som hör ihop”. Under en SPD-kongress i december 1989 ansåg han dessutom att ”en nations skuld inte kan kompenseras genom att befästa en evigvarande delning”.

 

Kritikerna av den pågående enhetsprocessen hävdade dessutom nödvändigheten att först skapa bättre ekonomiska förutsättningar i DDR. Motstånd formulerades samtidigt mot tanken   att utvidga Nato-alliansen österut.
Men när det första frivalda östtyska parlamentet ”Volkskammer” godkände ett avtal om en valutaunion med förbundsrepubliken var motsvande ansträngningar dömda att misslyckas.

 

Även Kohl-regeringen vidtog i början politiska utspel om att under en övergångstid skapa en konfederation mellan Öst- och Västtyskland. Men den strategin föll främst på grund av misstankar om att utvecklingen i Sovjetunionen med reformpolitikern Michail Gorbatjov i spetsen möjligen inte var stabil. Det gällde istället att skyndsamt tillvarata ett historiskt tidsfönster som stod vidöppet i den fasen.

 

Farhågor försvann

 

Flera studiebeök öster om Elbefolden medförde även i mitt fall till en attitydförskjutning.
Att alla flyktförsök från DDR innebar dödsfara var tragiskt nog. Men nu iaktog jag också på nära håll att den ”real existerande socialismens” djupa avigsidor. Livsvilkoren var delvis usla och landet på väg till en ekonomisk kollaps.
Allt tydligare blev dessutom en struktur, där makten i SED-staten hade hållits ihop med hjälp av Stasis massiva förtryck av den egna befolkningen.
Att till och med tortyr tillämpades insåg jag efter att ha visats runt på en s k Jugendwerkhof i Torgau där ”obekväma” ungdomar bl a straffades genom att förpassas till ett ”rävbo” (Fuchsbau) med 1,50 meter i takhöjd eller utsättas för andra kroppsliga övergrepp.

 

Även på det internatinonella planet försvann så småningom de flesta dubier.
Till exempel lugnades den franske presidenten Mitterand med Helmut Kohls löfte om att den tratitionellt starka D-marken skulle ersattas med en gemensam europeisk valuta.
På den vägen skulle den tyska ekonomin för alltid integreras med EU:s partnerländer.

 

I september 1990 avslutades sedan ”Två-plus-fyra-fördraget” mellan Västtyskland, DDR, USA, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen. Till avtalets hörnpelare räknades att det förenade Tyskland garanterade gränsdragningen österut. Vidare fick den tyska försvarsmakten bantas ner till 370 000 soldater. Moskva gick man även med på att f d DDR blev en del av Nato-alliansens territorium.
De tidigare allierade segermakternas vetorätt över Tyskland som helhet upphävdes och den  förenade förbundsrepubliken fick fullständig suveränität.
Den sovjetiska kompromissviljan för avtalet underlättades genom ett finansiellt stöd på drygt 20 miljarder D-mark till det då krisdrabbade landet.

 

Olikheter kvar

 

Med facit i handen var enhetskansler Kohls ord om att ingen skulle må sämre efter den tyska återföreningen enbart ett tomt vallöfte. Främst under hela 90-talet led alltför många östtyskar av en närmast hänsynslös privatiseringsvåg av de tidigare statsägda företagen. Utvecklingen nagelfors ibland till och med som ”avindustrialisering”.
Landets västra del var emellertid privilegierad. Marknadsekonomin var etablerad och inget behövde ändras. Tvärtom i öst. Nästan hela samhället utsattes för en ivrig omdaningsprocess.
Just detta första decenniet bidrog sedan till den sega och ännu levande berättelsen om att östtyskarnas biografier och kunskap nedvärderades.

 

Reser man idag genom östra Tysklands delstater så ser man nästan överallt en modern infrastruktur, sanerade städer och även företagsetableringar med ny sysselsättning.
Den grårappade DDR-typiska atmosfären har nästan fullständigt försvunnit.
Med en del brister kvarstår. Regeringens aktuella ”lägesrapport till den tyska enheten” fastställer att det östtyska näringslivet enbart uppvisar 79 procent av den västliga produktionskraften. Även hushållsinkomsten är 12 procent lägre i öst.

 

Själv undrar jag stundtals om dessa skillnader kan motivera ett mätningsresultat om att nästan 60 procent fortfarande kallar sig som ”andra klass tyskar”?

 

En del av det kvarvarande politiska missnöjet kommer också till uttryck i de östtyska valresultaten där det högerpopulistiska och främlingsfientliga partiet AfD har nämast 25 procent anhängare i väljarkåren.
Den observationen passar dock som hand i handske med enhetsrapportens reslultat om att bara 78 procent av östtyskarna bedömer demokratin som bästa möjliga statsskick (i väst 91 procent).

 

För 30 år sedan löstes den ”tyska frågan” i Europa. Författningsjuridiskt korrekt formulerat hade Östtyskland begärt inträde i förbundsrepubliken. Visst kan man lägga fokus på ogynsamma detaljer under den fasen. Men i en historisk jämförelse representerar landet för mig ändå den hittills bästa demokratiska modellen. För den första stod Weimarrepubliken. Dess öde är bekant. Den kapsejsade dramatisk på grund av nationalistiska locktoner som dessvärre fick allför många följeslagare. Den historien bör aldrig upprepas.

 

Årets minnesdag firas säkert med dämpad glädje, men inte på grund av farhågor utan på grund av coronakrisen.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE