De tyska socialdemokraterna fvingas att acceptera ett historiskt nederlag. Ett debakel. Enbart 16,4 procent av rösterna markerar en förlust på drygt nio procent. Det sämsta nederlaget i efterkrigstidens parlamentshistoria är ett faktum.

En valseger dock utan triumfsiffror fick CDU/CSU som nu hamnar i rollen som regeringsbildare. Som läget ser ut idag är det endast SPD som även framöver kan få en maktoption i en svart-röd koalition.

Gårdagens absoluta segerparti blev det ”blåa” högerextremistiska AfD. Nationalistpartiet med Alice Weidel i spetsen fördubblade röstläget och fick hela 20,8 procent av mandaten i förbundsdagen. Och det finns skäl för det.

Draghjälp

Till analysen om orsaken bakom Tysklands numera väl synliga fula blåmärken hör en rad faktorer.

Mest ansvarig är tveklöst missnöjet med migrations- och asylpolitiken. Sogligt nog fick AfD:s invandringsfientliga värdringar draghjälp genom en serie av attentat som ansvarades av enskilda asylsökande flyktingar.

Inte minst på slutet av valrörelsen bidrog amokfarten i Magdeburg, knivmorden i Aschaffenburg och dödsfärden i München till att ytterligare driva upp nationalistiska stämningar bland många väljare.

Partiet lyckades vidare att fånga en hel del röster med kritiken på tyska vapenleveranser till Ukraina. Även klimatskeptiska värderingar med t ex Weidels löfte om att ”krossa” vindkraftverken och återinstallera atomkraft lockade röster.

Vidare fick också kravet att satsa på förbränningsmotorer för den tyska bilindustrin ett tämligen positivt eko.

Förbundsrepublikens blånationalistiska fläckar är särskild mörka i de östtyska delstater (utan Berlin), där AfD t.o.m. ligger förre det borgerliga CDU.

Om den amerikanske techmiljardären Elon Musk kommer att utnämnas till hedersmedlem i AfD är obekant. Känt är däremot att han genom en rad tvivelaktiga utspel bidrog till att främja högerextremisternas valkamp.

En inte ens dold avsikt att normalisera den tyska nationalismens framfart innebär även det senaste utspelet av USA:s vicepresident J.D. Vance om ”no firewall” gentemot partier som i regel agerar som demokratins ”Geisterfahrer”.

Det är uppenbart att Trumps, Vances och Musks oblyga inblandningar till högerextremisternas förmån drivs av den maktpolitiska avsikten att splittra Europa och underlätta ”dealmaking” för amerikanska intressen.

Att man även skålar i champagne i Kreml tyder på en motbjudande blandning av ”cola och vodka”.

Misstag?

Under gårdagens valkväll erkände förbundskansler Olaf Scholz sitt medansvar för nederlaget. Han uppmanade samtidigt sitt parti att fortsätta kampen mot den extrema högern.

I hans personliga konsekvens ingår att han inte kommer att medverka som förhandlare för en tänkbar svart-röd-koalition med CDU/CSU.

Till en ärlig granskning av det rådande bittra läget för SPD:s del hör även att förlusterna inte kan klassas som en oförutsebar överraskning.

Den socialdemokratiske kanslern symboliserade i alltför hög grad en misslyckad frontfigur för den havarerade trafikljuskoalitionen.

Hans personliga sympativärden kom aldrig upp från en bottennotering bakom huvudkonkurrenten Friedrich Merz.

Valreklam för CDU och Friedrich Merz. (Foto: Joachim Kasten)

Redan i höstas framstod däremot SPD-försvarsminister Boris Pistorius som Tysklands mest populäre politiker.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men det finns skäl för tanken att Pistorius skulle åtminstone ha begränsat SPD:s aktuella dalfart.

Att han framöver kommer att få en starkare position inom partiet råder det inget tivel om.

SPD:s förnyelse sattes redan igång genom att Rolf Mützenich inte kommer att ställa upp till omval som gruppledare i förbundsdagen. Ny kandidat blir partiledaren Lars Klingbeil. Hans roll inom de tyska socialdemokraterna kommer således att stärkas.

Utblick

Det behövs ingen kristallkula för att förutspå att CDU/CSU:s kanslerkandidat Friedrich Merz har de bästa oddsen att i förbundsdagen väljas till nästa regeringschef i Berlin.

Så som läget ter sig dagen efter valet når han det målet enbart genom att förhandla fram en koalition tillsammans med SPD.

Både CDU och CSU:s ledare Markus Söder uteslöt i närmast drastiska ordalag en svart-blå allians med AfD.

Redan av aritmetiska skäl kommer De Grönas mandat inte att tillvaratas som förhandlingsalternativ.

Tysklands nästa kansler står inför stora utmaningar. Han och hans regeringsallians måste ha förmågan att sätta fart på landets bristfälliga infrastruktur, skapa ekonomisk tillväxt och handskas med konlikter som signaleras av president Donald Trumps säkerhetspolitiska helomvändning.

Den nya tyska regeringen är närmast dömd till att lyckas. AfD och Alice Weidel väntar på motsatsen. Enligt hennes prognos kommer den nya koalitionen inte att ha en större överlevnadschans. I det högernationalistiska önsketänkandet ingår en ”österrikisk modell”, dvs att AfD framöver ska kunna slå ut CDU som största parti.

Ett motsvarande perspektiv vore tveklöst illavarslande inte bara för Tyskland utan även för hela Europas sammanhållning.