Aktuellt befinner sig socialdemokraten Olaf Scholz, kristdemokraten Armin Laschet och den gröna Annalena Baerbock i tävlans slutfas om att efterträda Angela Merkel i kanslerämbetet. Bakom sig har de en valrörelse med överraskande svängningar i stämningsläget samt spännande favoritskiften.

Det kan gå flera tåg

Någon gång i början av 2017 tycktes de tyska socialdemokraterna för sista gången på allvar hota CDU:s maktdominans. SPD:s dåvarande kanslerskandidat Martin Schulz sympativärden hade rusat iväg till över 30 procent.

I den mediala hypen upphöjdes hans snabba framfart metaforiskt som att ”Schulz-tåget” var på väg till regeringsmålet i Berlin. Men skenet bedrog. Resultatet är bekant. Tåget tappade fart och nådde slutstationen med nöd och näppe. SPD förlorade med en bottennotering på 20,5 procent.

”Inget Scholz-tåg, ingenstans”, skrev Spiegel Online SPD:s och Olaf Scholz utgångsläge så sent som i början av maj. Partiets opinionssiffror låg fastmurade mellan 12 och 15 procent.

I mitten av september och en vecka kvar till valet bör man däremot konstatera att ”Scholz-tåget” enbart är försenat. Med omkring 25 procent ligger det numera i spåret framför CDU/CSU:s och De grönas tågsäten.

Även själva lokföraren Olaf Scholz ges i skrivande stund de högsta sympativärden i den kommande triellen om regeringsmakten. Om talesättet att det alltid går flera tåg besannas för SPD återstår däremot att se den 26 september.

Ett kostsamt fniss

Stämningen är fortfarande volatil till den grad att man inte ska ropa hej förrän man är över ån. Ändå noteras ett trendbrott. Till skälen räknas inte minst misstagen som ansvaras av Scholz medtävlare Annalena Baerbock och Armin Laschet.

Att klimatet just i år räknas som ett av valrörelsens toppteman är förståeligt inte minst med tanke på sommarens översvämningskatastrofer. Dessutom bidrar de unga aktivisterna bakom ”Fridays for Future” till en atmosfär som tveklöst borde gynna ett miljöparti som Bündnis 90/Die Grünen.

För inte alltför länge sedan klättrade De gröna med den fräscha kanslerskandidaten som tvåa i mätningarnas popularitetsskala – hack i häl bakom CDU/CSU.

I mediebruset spekulerades redan om Annalena Baerbock kunde bli nästa kvinnliga regerinschef i Angela Merkels fotspår. Med det tidiga förskottsförtroendet på ibland över 20 procent rann ut i sanden. Orsaken är avslöjandena om oegentligheter i kandidatens CV, misstaget att ”glömma” att anmäla extrainkomster för förbundsdagens talman samt förebråelser om plagiat i samband med en bokpublikation. Man kan tala om oprofessionella självmål. Allt detta ligger långt under den skandalnivån som vissa CDU och CSU-ledamöter senast ansvarade för under coronakrisens sk maskaffär men tabbarna straffades likväl märkbart i mätningarna. Trenden för De gröna vände bakåt till siffror på omkring 15 procent.

Jämfört med förra valet är Bündnis 90/Die Grünen emellertid fortfarande ett växande parti.

Värre går det för CDU/CSU. Systerpartiernas årtiondelånga strukturala maktposition håller på att avlövas som träd i en höststorm. De är på väg till dramatiska förlustregioner. I förra valet skördade Angela Merkel nästan 33 procent. Idag upplever kanslerskandidaten Armin Laschet ett politiskt förskalv med värden kring drygt 20 procent på mätningsinstitutens ”richterskala”.

Raset registreras främst sedan en incident då förbundspresident Frank-Walter Steinmeier höll ett sorgeanförande i en av kommunerna som var värst utsatt under översvämningskrisen. Medan TV:n följer hans tal om offrens lidande, dokumenterar kamerorna samtidigt ett bakgrundscenario då Laschet förde ett till synes muntert samtal med en regional politiker. Sämre bilder kan knappast produceras i en tid då den mediala närvaron inte tolererar motsvarande klavertramp. Fnisset kan ha kostat  honom och CDU/CSU regeringsmakten.

Frågan är om den kristdemokratiska valkampanjen redan har imploderats? ABL:s medarbetare i Hamburg sökte förgäves efter valaffischer med CDU-ledarens profil.

Både Annalena Baerbock och Armin Laschet lider dessutom av spekulationer om att partiinterna rivaler som Robert Habeck för De gröna och Markus Söder (CSU) skulle ha hävdat sig bättre i rollen som kanslerskandidat.

Färgspel om makten

Svart framstår i den tyska symboliken traditionellt som CDU/CSU:s partifärg. Besannas den innevarande opinionsutvecklingen även på valdagen ser det mörkt ut för en regeringsbildning under en borgerlig ledning.

Partiernas ledarskikt är i det närmaste panikslaget. Bara ett belägg för det att man förnyar den gamla strategin att återuppliva ”kommunistspöket”. Man varnar för att lägga rösten på SPD eftersom Tyskland då hotas av en röd-grön-röd allians där vänsterpartiet Die Linke ingår som tungan på vågen.

Sant är att SPD:s kanslerskandidat i alla intervjuer vägrar att helt utesluta den varianten.

Samtidigt understryker han gång på gång att vänsterpartiets europa-, utrikes- och försvarspolitiska positioner knappast är förenliga med SPD:s regeringsambition. Att SPD:s partiledare Saskia Esken i tidigare utspel uttalat sig för en mitten-vänstersamverkan hör till debattens helhetsbild.

Nordiska lösningar med parlamentariskt stöd för t.ex. en röd-grön regering har aldrig varit mönsterbildande i förbundsrepubliken.

Det behövs två för att dansa tango, men tre för att forma en regeringskoalition i Berlin. Även enligt den gröna gruppledaren i förbundsdagen Katrin Göring-Eckardt saknar Die Linke förutsättningar för att skapa ett stabilt politiskt samarbete.

Under förutsättningen att Olaf Scholz och SPD får flest mandat återstår således förhandlingar om en röd-gul-grön trafikljuskoalition tillsammans med det liberala partiet FDP. Men när det gäller skatte-, klimat- och den sociala politiken ligger Die Linke närmare SPD och De gröna.

Dessutom är liberalernas drömpartner tveklöst CDU/CSU och därmed en fortsatt borgerlig dominans.

Om man utdömer ett politiskt trepartsgiftermål mellan SPD, CDU/CSU och FDP som närmast orealistiskt, så har i alla fall de gröna och det gula FDP – beroende på valutgången – två tänkbara maktperspektiv. Antingen i en svart-grön-gul Jamaicakoalition eller trafikljusvarianten med SPD.

SPD:s valaffisch med Olaf Scholz. (Foto: Joachim Kasten)

”Scholzomat”

Oavsett partifärg så står Olaf Scholz även som politikerprofil överst på opinionsforskarnas segerpall. Denna placering är snarast oförväntad. SPD-kandidaten kämpar sedan länge mot ett mindre smickrande rykte om att vara en sorts ”Scholzomat”, dvs. en tråkig och emotionslös teknokrat. Visst motsvarar han inte den personlighetstypen som skulle stortrivas som gemytlig festprisse på karnevalen i Köln eller Mainz. I det avseendet liknar han till och med Angela Merkels sansade framträdanden.

”No charisma please”, formulerade den amerikanska tidningen New York Times och utnämnde Scholz till landets ”mest tråkige man”.

Förmodligen missade krönikören fotot på honom som prydde förstasidan i Süddeutsche Zeitung Magazin. Bilden visar Olaf Scholz med den typiska ”Merkel-romben”.

Han verkar i alla fall ha glimten i ögat. Mest avgörande tycks dock vara att ”Scholzomaten” ändå bedöms som en kompetent politiker samt att vicekanslern också kan kansler.

Under de senaste TV-sända trielldebatter med Laschet och Baerbock lyckades Scholz även skingra en del mörka moln i samband med kritik på hans agerande som gällde finansskandalen med bolaget Wirecard och de offentliga skattebedrägerierna i Cum-ex-härvan.

Nedräkningen i kampen om tyskarnas förtroende har börjat.