Hösten 2005 inföll Merkels politiska vår. Hon avlöste den senaste socialdemokratiska regeringschefen Gerhard Schröder. Men SPD:s tid på oppositionsbänkarna i parlamentet varade endast under hennes andra ministär.

Hela tolv år präglades i förbundspolitiken av en samregering med socialdemokraterna i den sk stora koalitionen. På det viset framstår Angela Merkel i viss mån även som en “svart” kristdemokratisk regeringschef med röda ränder.

Tack vare hennes “evinnerliga” tid som kansler präglades en hel generation av kvinnligt ledarskap i Berlin. Den skämtsamma frågan om också en man “kan kansler” avgörs om några veckor. Att den gröna profilen Annalena Baerbock kommer att ta över arvet är tveksamt. Men även CDU/CSU:s Armin Laschet och SPD:s Olaf Scholz har blygsamma sympatisiffror. Angela Merkels popularitetsvärden däremot överskuggar fortfarande alla kandidater som aktuellt tävlar mot varandra. Hennes maktpolitiska höst är emellertid fastställd utan ångertid.

Aldrig opolitisk i DDR

Försöket att bena ut centrala element bakom Merkels rekordlånga regeringsår är inte lätt. Det finns mycket att välja på. Det rör sig om en blandning mellan personliga vägval och historiska händelser utanför hennes medvetna inflytande som mynnade ut i maktens korridorer.

Angela Merkel föddes i juli 1954 i den dåvarande västtyska metropolen Hamburg. I en tid, då det pågick en strid flyktingström från DDR västerut flyttade familjen i motsatt riktning. Hennes far hade tackat ja när den protestantiska kyrkan erbjöd en prästtjänst nära den östtyska provinsstaden Perleberg i Brandenburg.

Det fria tankeutbytet vid “middagsbordet” med föräldrarna och andra intellektuellt inspirerande personligheter parades således med SED-statens trånga och benhårda dogmatism. Dessa villkor bidrog till att den unga Angela Kasner som hon då hette, varken utvecklades till övertygad kommunist eller hörde till de första (ofta) kyrkliga pådrivande i kampen för demokratiska reformer i DDR.

Medlemskapet i SED:s ungdomsorganisation FDJ (Freie Deutsche Jugend) var närmast obligatoriskt. För Angela Merkel öppnade det universitetsstudier i Leipzig samt ett forskningsuppdrag på Vetenskapsakademin i Östberlin där hon även doktorerade i fysik. Inom FDJ-organisationen valdes hon enligt en del källor till sekreterare för “agitation och propaganda” eller “kulturombud” som hon själv brukar beskriva positionen.

När muren föll den 9 november 1989 badade Angela Merkel bastu. Under nattens lopp tog hon ändå en promenadutflykt och festade i Västberlin. Men hon lät sig aldrig dras med i enhetsivrarnas rus utan återgick lugnt till sin forskning i kvantfysik. Tålmodigt avvaktade hon hur situationen utvecklades.

Långt senare gläntade Angela Merkel i en intervju även små detaljer om sina attityder under uppväxten i DDR. Hon berättade då om ytliga företeelser att hon saknade god yoghurt samt att allt från gardiner till borddukar var fult. I den egna bedömningen var hon dock aldrig “opolitisk” fast utan större ambitioner. Som enda politiska hjälte under sin ungdomstid uppger hon SPD:s legendariske ordförande Willy Brandt.

Världens mäktigaste kvinna

Ur sin tålmodiga politiska törnrosasömn vaknade Angela Merkel inte förrän den demokratiska processen på allvar började ta form i Östtyskland.

Som första bas valde hon i början av 1990 det nybildade partiet Demokratischer Aufbruch.

Sedan tog karriären fart. Hon lämnade forskningen och avancerade snabbt till viceregeringstalman i DDR:s första fritt valda regering.

Eftersom enhetsaktivisterna i Demokratischer Aufbruch aldrig belönades av väljarna fortsatte Merkel sitt engagemang inom CDU..

Som “Helmut Kohls flicka” fick hon redan året därpå en ministerpost i den heltyska regeringen.

År 1998 förlorade enhetskanslern valet mot socialdemokraten Gerhard Schröder.

Helmut Kohl och andra ledande partiprofiler drogs så småningom in i en skandal med förebråelser om att ha tagit emot bidrag till en svart partikassa.

I den mansdominerade partihierarkin uppstod ett maktvakuum där Angela Merkel med målmedvetna insatser utkonkurrerade rivalerna.

I förbundsdagsvalet 2005 segrade hon sedan även mot SPD-kanslern Schröder.

Merkeleran hade börjat och den lämnade tydliga politiska spår.

Vid tio tillfällen i rad rankade det amerikanska magasinet Forbes Angela Merkel först på listan över världens mäktigaste kvinnor. I motiveringen ingick bland annat att hon inte bara ledde EU:s starkaste ekonomi utan även uppfattades som “de facto leader of Europe”.

Positivt anmärktes dessutom hennes sätt att stå emot en auktoritär politiker som USA:s förre president Donald Trump.

Oförglömligt i det sammanhanget är scenariot då Trump inför den internationella pressen vägrade ett handslag med den tyska förbundskanslern. Merkels minspel och kroppsspråk uttryckte en slags ironisk generositet som i vanliga fall riktas mot halvmogna puberterande ungodmar som gör bort sig.

Till förklaringen varför hon gång på gång fick förtroendet av de tyska väljarna bidrar i hög grad hennes snarast opretentiösa framtoning. I jämförelse med många andra – ofta manliga – politiska ledare förde hon ett skandalfritt liv och utan behov av prestigeladdade fasoner. Hon erbjöd en normalitet som många och inte minst kvinnor kunde identifiera sig med. Angela Merkels personliga stil uppfattades aldrig som tillgjord. En talande symbolik för denna uppskattning är folkliga smeknamn som “Mutti” eller “Angie”.

Kritik och motstånd

Sällan presenterade den tyska förbundskanslern en politisk agenda i form av medryckande visioner om stora samhällsreformer. Merkel var en undermålig impulsgivare. Men ändå präglades regeringsarbetet av en rad svåra och konfliktladdade beslut. Det kan erinras om ansvaret av att avskaffa värnplikten eller att inleda atomkraftens avveckling efter reaktorkatastrofen i Fukushima. I båda fallen möttes hon av motstånd inom och utanför sitt parti.

“Wir schaffen das” – vi klarar av det – hävdade Merkel i en tv-intervju i augusti 2015. Den enkla meningen står för hennes vägval att inte stänga de tyska gränserna för flyktingar från krigsdrabbade områden i Syrien och Irak.

Högerpopulisterna i AfD demonsterar mot Angela Merkel. (Foto: Joachim Kasten)

Det ödesdigra beslutet står också för hennes tankesätt att begrunda ett problem från slutet.

Hon fruktade en politisk destabilisering av länderna i sydöstra Europa.

Inrikespolitiskt ledde Merkels liberala flyktingpolitik till konflikter inom de kristliga systerpartierna CDU/CSU. Den medförde vidare att det nationalistiska partiet AfD fick ytterligare frisk fartvind i seglen.

Inte minst i östtyska delstater lyckades främlingsfientliga rörelser att svartmåla Merkel som en politisk hotbild om en pågående islamisering av landet.

Flyktingkrisen förändrade samhället och AfD blev en märkbar parlamentarisk faktor både i förbundsdagen och bland delstaterna.

Skuggan av den perioden lever kvar än idag. “2015 får inte upprepas” ansåg häromdagen bl a CDU:s kanslerkandidat Armin Laschet. Han syftade då på den djupa mänskliga tragedin som Afghanistan utsätts för i kölvattnet av att talibanerna återvände till makten.

Visserligen är föreställningen om hundratusentals afghaner vid de tyska gränserna absurd, men i valrörelsen kan utspelet också tolkas som en sen kritisk reflex på Angela Merkels värderingar.

En prognos om vem som efterföljer förbundsrepublikens första kvinnliga kansler vid rodret i Berlin är besvärlig. Efter sexton år med kansler Helmut Kohl kom SPD och Schröder.

Men historien är inte så enkel att bara för den skull seriöst spå en SPD-kansler Olaf Scholz efter sexton år med Angela Merkel.