Bifallet kom istället i form av större stim med små hjärtan eller ett vimmel av like-symboler på bildskärmarna. Politik i coronakrisens förtecken satte nya villkor. Startskottet till årets valrörelse till förbundsdagen smällde de tyska socialdemokraterna av på partiets första online-kongress.

Respekt

Under sitt tal till ombuden ute i landet presenterar Olaf Scholz vägledande element ur SPD:s valprogram. Anförandet håller han framför en bild med kongressens motto ”Aus Respekt vor Deiner Zukunft”, dvs med respekt för din framtid.

Scholz poängterar traditionella socialdemokratiska värderingar om att skapa ett samhälle där ”social respekt” står högst på agendan. Dit hör bl a ett konkret löfte om att med kort varsel höja den lagstadgade minimilönen till 12,- euro i timmen (aktuellt 9,50 euro).

Han formulerar även avsikten att rusta upp den tyska socialstaten till en av världens bästa. En av hörnpelarna är då ett omfattande program för den på många håll ansträngda bostadsmarknaden i Tyskland.

Enligt SPD:s planer gäller det att skapa minst 400 000 nya lägenheter per år varav 100 000 ska få statligt subventionerade hyror.

Ytterligare framtidsmissioner ser Olaf Scholz sedan främst i att skapa en hållbar klimatutveckling, bättre mobilitet och ett utbyggande av den ibland bristfälliga digitala strukturen.

En vägledande framtidsorientering i SPD:s valprogram blir även den tyska författningsdomstolens senaste besked om att regeringen måste planera för att säkra kommande generationers trygghet i den globala klimatkrisen.

I en intervju med den socialdemokratiska medlemstidningen ”Vorwärts” fastslår kanslerkandidaten Scholz att energiproduktionen ska läggas om på ett sätt för att senast 2045 uppnå fullständig klimatneutralitet.

För att verkställa domstolens krav tänker SPD i hög grad ta hänsyn till de svaga i samhället. ”Omställningskostnaderna får inte överbelasta dem som inte har råd att installera nya värmesystem eller köpa moderna elbilar”, säger Scholz till tidningen Vorwärts och avslutar tanken med att socialdemokraterna också är måna om samhällsklimatet.

Ambition

Olaf Scholz är övertygad om att han ”kan kansler”. Och även i det tyska mediabruset är det knappast någon som ifrågasätter hans politiska kompetens med mångårig erfarenhet som vicekansler.

Men det finns ett aber. Visserligen vet över 400 000 medlemmar i Tysklands största parti vart de ska lägga sin röst. Fast för att åstadkomma ett skifte med en SPD-kansler i spetsen gäller det att entusiasmera miljontals väljare. Och det är där skon trycker.

Vid ungefär samma tidpunkt för fyra år sedan var det sista gången de tyska socialdemokraterna hyste hopp om att erövra flest mandat i förbundsdagen.

Då hade det s k Schulz-tåget rusat iväg med strålande opinionssiffor på mera än 30 procent för SPD-kandidaten Martin Schulz. Men någonstans på väg till slutsationen tappade tåget avsevärt i fart. Lokföraren fick nöja sig med en historisk bottennotering på drygt 20 procent.

I november 2019 lovade de nya medlemsvalda ordförandena Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans att reformera partiet. Inom loppet av tolv månader skulle det återigen komma att rankas i en topposition i sfären kring trettio procent.

Den trista sanningen är dock att dagens mätningar sedan länge visar värden på enbart omkring 14-15 procent.

Att ledarparet saknar karisma och medryckande impulser måste dessvärre ingå i en ärlig analys.

I augusti förra året talade Olaf Scholz i en Spiegel-intervju om förebilden Sverige där socialdemokraterna kan leda regeringen med 28 procent. Visionen finns kvar men det politiska läget i förbundsrepubliken 2021 är unikt och har redan utsatts för grava förändringar på kort tid.

Svåra villkor

Dramatiken drabbar både SPD och CDU/CSU. Socialdemokraterna håller på att förlora sin tidigare status som ”andra kanslerparti”. De kristliga systerpartierna tycks numera följa SPD:s nedgång genom att mista rollen som dominerande borgerligt parti med ambitionen att alltid ha en slags pole-position till kanslerämbetet.

Angela Merkel är fortfarande populärast bland den tyska politikereliten, men efter hela sexton år vid makten valde hon som bekant att inte ställa upp på nytt.

Partiets kanslerkandidat Armin Laschet har svårt att lämna Merkels långa skugga och måste gång på gång fortfarande hävda sig mot den tidigare CSU-rivalen och bayerske ministerpresidenten Markus Söder.

Ledarbytet till Laschet är ännu ingen framgångshistoria. Angela Merkel vann valet 2017 med nästan 33 procent. Idag skulle enligt mätningarna rösta omkring 25 procent av väljarna för CDU/CSU och Armin Laschet.

För några veckor sedan chockades partiet dessutom med det hotfulla beskedet att köras om av den då färskt nominerade gröna kanslerkandidaten Annalena Baerbock.

Vid det tillfället gladdes hennes parti Bündnis 90/Die Grünen av ett ”all-time-high“-reslutat i opinionsundersökningarna på 28 procent.

Och även om Baerbock-effekten för närvarande tycks ha lugnat ner sig några grader så framstår De gröna fortfarande som CDU/CSU:s huvudkonkurrent i frågan om regeringsmakten i Berlin.

Man bör komma ihåg att Bündnis 90/Die Grünen för fyra år sedan slutade som minsta partigrupp i förbundsdagen. Idag ser man däremot en tänkbar utveckling med tre gånger så många väljare. En motsvarande process är partiet ensamt om i sitt slag.

Något som man under den kommande månaderna fram till valet sannolikt kommer att se är att CDU/CSU väljer en strategi att ”skrämma” väljarna med en grön-röd-röd ”ekosocial regering”.

Kruxet är dock att den i realiteten snarare kommer att lysa med sin frånvarao. Det finns i skrivande stund visserligen fantasier om den modellen men inga bevis på ett konkret politiskt närmande mellan Bündnis 90/Die Grünen, SPD och Die Linke. Även sifferunderlaget för denna vision går aktuellt in i fel riktning.

Signaler österifrån

Söndagens val i den östtyska delstaten Sachsen-Anhalt uppfattades i medierna som ett sista test inför förbundsdagsvalet den 26 september i år.

Det blev en oväntat stor framgång för CDU som skördade hela 37,1 procent (+7,3%) av rösterna och kommer även under närmaste mandatperiod att leda regeringen i Magdeburg.

För CDU-chefen Armin Laschet tolkas resultatet som en bekräftelse för den egna rollen som kanslerkandidat och mot den partiinterna kritiken där många fortfarande anser att rivalen Markus Söder skulle ha haft bättre odds.

En annan interpretation är att många väljare i Sachsen-Anhalt ville förhindra att det högerradikala partiet AfD slutar som starkast i delstatsparlamentet. Uppsåtet lyckades. För AfD noteras förluster på 3,5 procentenheter och drygt 20 procent av rösterna.

Snarare bedrövligt är däremot utfallet för SPD och vänsterpartiet Die Linke. För första gången fick socialdemokraterna med 8,4 procent (-2,2) ett ensiffrigt reslultat.

Vänstern förlorade 5,5 procentenheter och hamnade på 11 procent i sluträkningen.

På grund av den starka gröna trenden över hela republiken är en blygsam uppgång på 0,7 procent i Sachsen-Anhalt snarare en smärre dämpare på den gröna drömmen om att leda regeringsmakten i Berlin.

Att det liberala partiet FDP återigen klev över fem-procents-tröskeln bekräftar trenden om en nyvunnen styrka även på riksmätningarna.

Frågan är dock om inte ett valresultat i en delstat på enbart 2,2 miljoner invånare duger för slutsatser angående hela Tyskland. De kan bli förhastade.

Det minsta man ändå kan säga är att valet vinns främst i landets befolkningstunga västra delar medan utfallet i de östra delstaterna kan bidra till att man inte förlorar.