I koalitionsavtalet mellan regeringspartierna fastslogs att förbundsdagen ska besluta om att hålla en stabil pensionsnivå på 48 procent fram till 2031.

Beloppet kalkyleras med hjälp av genomsnittslönen som mottagaren tjänade in under de aktiva åren i arbetslivet.

Generationsavtal

Själva konstruktionen av det tyska pensionssystemet går tillbaka till kejsarriket och rikskansler Otto von Bismarck som 1889 införde ett system där bidragen för att säkerställa inkomster för ålderns höst i stort sett delas upp mellan arbetsgivarna och arbetstagarna.

Den s k Generationenvertrag där de aktiva arbetstagarna (samt företagen) finansierar pensionerna togs sedermera även över av den första västtyska efterkrigskanslern Konrad Adenauer. Hans numera bevingade ord löd ”Kinder bekommen die Leute immer” – dvs ”folk får alltid barn”.

Men han hade fel. Senast sedan p-pillret blev ett allmänt accepterat preventivmedel ledde den mera planerade familjebildningen till att allt färre barn föddes.

På 1960-talet finansierade fortfarande ca. sex arbetstagare en pensionär, idag ligger den alarmerande siffran på två.

Systemet med ett generationsavtal håller inte längre. Eftersom det enligt gällande lagstiftning är förbjudet att sänka pensionsnivån ansvarar främst statens skattemedel att hålla utbetalningarna i balans.

Reformbehov

Eftersom hela problematiken är känd sedan länge finns det ett dramatiskt behov av en grundläggande reform.

För de tyska socialdemokraterna gäller det främst att planera för trygga inkomster även för framtida pensionärer för att i bästa mån undvika åldersfattigdom.

Kruxet är dock att det kostar 100-tals miljarder euro ur skattekistan. Den omständigheten ledde till ett slags uppror av en grupp unga CDU-ledamöter som hotade med att rösta mot koalitionsavtalets beslut.

Som motivering uppgavs bl.a. att den unga generationen redan idag kånkar hårt på systemets bördor.

Eftersom den svart-röda koalitionen endast har en majoritet på tolv mandat hade invändningar som de cirka aderton ledamöter framförde en allvarligt politisk sprängkraft.

I mediebruset talade även seriösa observatörer redan om en nödutgång i form av en CDU/CSU-minoritetsregering. Ett dystert perspektiv med tanke på att en motsvarande regering då vore tvungen att vända sig mot det högernationalistiska oppositionspartiet AfD.

Ny handlingskraft

Efter ett nattligt möte av det s.k. koalitionsutskottet med ledarna för CDU, CSU och SPD kom ett lugnande besked. Hoppet är att man för närvarande kan blåsa ”faran över”.

Under en presskonferens i Berlin visade förbundskansler Friedrich Merz, finansminister Lars Klingbeil och den bayerske ministerpresidenten Markus Söder att regeringen fortfarande har handlingskraft.

Förslaget för en stor pensionsreform ska fram till mitten av 2026 utarbetas av en kommission med regeringsföreträdare och olika experter.

Inför pressen markerade både Friedrich Merz och Lars Klingbeil inte minst tre hörnpelare för det kommande arbetet.

Politkerna utgår ifrån att den nuvarande pensionsmodellen måste kompletteras med element av privata ränteinkomster samt ett nytt ansvar för företagen och näringslivet.

SPD-ordföranden Klingbeil betonade att det gäller att bevara det tyska socialsystemets bärkraft även för framtida generationer.

”De radikala i parlamentet väntar bara på att koalitionen misslyckas”, ansåg CSU-chefen Markus Söder inför pressen.

Samtidigt markerade han att koalitionsutskottet lyckades med att röja iväg stora hinder som senast rubbade regeringens styrfart.

Om det nya enigheten inte minst med den unga gruppen inom CDU håller kommer att visas den kommande veckan då förbundsdagen ska ge ett mandat till den framtida reformprocessen.