Den tyska kanslern hade under den tiden även svackor i sin popularitetskurva, men för närvarande leder hon återigen suveränt med god marginal framför andra toppolitiker i förbundsrepubliken. Och det finns ingen tvekan om att det är hennes strålkraft som även ligger bakom CDU/CSU:s 38 procent i partimätningarna.

Även coronakrisen gjorde sitt för att de flesta tyskar känner sig trygga under Merkels lugna ledarstil samt den svart-röda-koalitionens åtgärdspaket. Dessa faktorer lockar ibland till journalistiska spekulationer om att hon möjligen ändå väljer att avvika från löftet att inte ställa upp i valet hösten 2021. Men ett motsvarade besked vore inget mindre än en smärre sensation.

Det mera seriösa spörsmålet lyder däremot inte om utan när Merkels avgång stundar. Fortsätter hon drygt tolv månader till eller tillåter hon att en efterföljare får tid och utrymme att installera sig i god tid inför valrörelsens startskott? Eftersom ingen avser att jämföra Angela Merkels framtoning med en lame duck är det mest troliga att hon också slutför mandatperioden. Det motsatta fallet skulle tämligen säkert också trigga igång en kris med den socialdemokratiske koalitionspartnern.

Männen på ingång

En säker utgångspunkt är att hon i vilket fall som helst kommer att efterträdas av en man. Frågan är bara vem. Bästa chansen att bli de kristna systerpartiernas gemensamma kanslerkandidat i nästa års ordinarie förbundsdagsval har den profil som under CDU:s partikongress i december vinner tävlingen om ordförandeskapet.

Partiets nuvarande ledare är fram till dess fortfarande Annegret Kramp-Karrenbauer. Efter en partiintern uppgörelse med påföljande maktkamp hade hon som hastigast redan i februari varslat om att inte ställa upp till omval.

Den ursprungligen för april fastslagna kongressen föll offer för coronapandemin.

Det blir därmed senast i december som matriarkatet i Tyskland största regeringsparti nalkas mot sitt slut. Männen kommer att ta tillbaka makten. För närvarande rör det sig om tre profiler som officiellt kastade hatten i ringen för att kandidera till posten som CDU:s partiledare.

En tidig favorit bland den kristdemokratiska medlemskåren är den snarare konservative förre gruppledaren (fram till 2002) Friedrich Merz, 64. Det sägs att han mobbades bort av Angela Merkel samt att han fortfarande drivs av ett slags hämndbegär. Advokaten Merz lämnade partipolitiken 2009 och jobbade bland annat inom styrelsen för det amerikanska finansbolaget BlackRock. Redan 2018 ställde han upp i partiledarvalet men förlorade knappt med 48 procent mot Annegret Kramp-Karrenbauer. Tidigare i år gick han ut med ambitionen att halvera rösterna för det högerpopulistiska partiet AfD.

Friedrich Merz främste rival är ministerpresidenten i Tysklands befolkningsrikaste delstat Nordrhein-Westfalen Armin Laschet, 59. Han anses snarare som en mittenkanditat som i den mediala tillspetsningen ibland får etiketten Merkel 2.0, som tyder på goda politiska relationer gentemot den nuvarande kanslern. Offentligt utgick han även med beskedet bilda ett team tillsammans med CDU:s unga förmåga hälsovårdsministern Jens Spahn, 40. Får Laschet en majoritet i december kandiderar Spahn som hans vice.

Även den tredje kandidaten Norbert Röttgen, 54, representerar det manliga könet. Efter ett valnederlag till ministerpresident i Nordrhein-Westfalen avskedades han 2012 som miljöminister av förbundskansler Angela Merkel. Men han gjorde ändå comeback och är idag ordförande i förbundsdagens utrikespolitiska utskott. Röttgen har en liberal mittenprofil och ämnar i alla fall kandidera med en (än så länge inte namngiven) kvinna som tänkbar ställföreträdare. Överraskningar kan aldrig uteslutas, men idag framstår Norbert Röttgen knappast som en favorit.

Nya premisser

Den härjande coronapandemin ändrade visserligen inte allting i CDU:s partiledarkarusell men ledde ändå till en förskjutning i den viktiga mediala bilden. På grund av prestationsbördan under de senaste månaderna hamnade främst hälsovårdsminister Jens Spahn i fokus med i regel positiva omdömen för sitt arbete. Om hans ökade popularitet framöver också resulterar i en självständig kandidatur återstår att se.

Det motsatta läget registrerades däremot för hans ledande parhäst Armin Laschet. Gång på gång utsattes han för kritik för bristande omdömen i hanteringen av smittorisken med covid-19 i delstaten Nordrhein-Westfalen. Negativa konsekvenser för CDU-kongressen i december kan inte uteslutas.

Eftersom åtgärderna mot corona överskuggade och dominerade den inrikespolitiska debatten närmast fullständigt, fick ”privatmannen” Friedrich Merz sällan en chans och gehör för politiska utspel i mediabruset. Till undantaget hörde bland annat en intervju i nyhetsmagasinet Der Spiegel i juni. Iförd grön kavaj och grön slips markerade han sitt intresse för en svart-grön regering med sig själv som regeringschef. Att den tanken väcker begeistring hos den gröna väljarkåren måste nog ändå tas med en nypa salt.

Inhopp söderifrån?

Tveklöst läser även CDU:s tre officiella kandidater alla aktuella opinionsmätningar – och då drabbas de kanske även av besvikelsen om att ingen av dem för närvarande är mest populär bland tyskarna.

De bästa oddsen har istället CSU-ministerpresidenten Markus Söder i den sydtyska delstaten Bayern. Även han vann i profil både på grund av sitt agerande under coronakrisen och tack vare hans nya framtoning som snarare grön-konservativ politiker. Kruxet är att han fortfarande tillbakavisar alla avsikter att kandidera för kanslerämbetet i Berlin.

”Meine Aufgabe ist in Bayern” (”Mitt uppdrag är i Bayern”), sade han häromdagen i en tv-intervju. Man får nog avvakta om han ändrar sitt svar för nya perspektiv. Kanske är hans återhållsamhet präglad av historiska erfarenheter, då CSU-politiker hittills aldrig har lyckats i ett förbundsdagsval. Både Franz-Josef Strauss (1980) och Edmund Stoiber (2002) misslyckades med sina ambitioner att regera Tyskland. Båda förlorade mot socialdemokratiska rivaler.