En större biografi över K-A. Fagerholm skulle behövas. Det är ett projekt som FSD och partiet kunde ta sig an i fortsättningen.

Det sade Ulf Sundqvist den 19 november 2018 då Helsingfors svenska arbetarförening firade 120 år med ett seminarium om K-A Fagerholm. Nedan följer Sundqvists anförande:

Tage Erlander: ”Finland kunde vara lyckligt över att i sin politiska ledning ha två av Europas främsta statsmän, Urho Kekkonen och Karl-August Fagerholm”.

Einar Gerhardsen: ”Den kände finska politikern Karl-August Fagerholm skriver i sina memoarer: ´Finlands folk hade en otrolig lycka. … I nödens stund hade vårt land två män, Mannerheim och Paasikivi, som folket hade förtroende för. Utan dem hade läget varit mycket svårare. Individer betyder fortfarande en hel del.´”

K-A Fagerholm hörde absolut till den krets av individer som reste sig över mängden i krisens stund, det vittnar inte minst hans långa ministerbana om.  Hans statsmannastatus är odiskutabel och hans partipolitiska footprint, som man idag talar om, är nog helt unikt.

Det här miniseminariet är till för att i samband med Arbetarföreningens 120-årsjubileum hedra föreningens ledande medlem, alla de övriga kända och särskilt meriterade i all ära.

Detta är knappast platsen för någon djuplodande analys, än mindre för några nya historiska tolkningar eller uppslag.

Jag har inför det här tillfället läst K-A:s memoarer på nytt och med större eftertanke än jag hade tid eller tillgång till vid tidpunkten när det begav sig.

Och det har varit en otroligt givande läsning.

Han var en formuleringens mästare, hans iakttagelseförmåga var mycket skarp, hans människosyn var djupt humanistisk, hans lojalitet mot vännerna var obrytbar men också fienderna behandlas med hänsyn och långtgående förståelse.

Alf-Erik Helsing säger så träffande i Arbetarförbundets historik, ”Som en stubbe i en stubbåker”, att Fagerholm redan i unga år verkar att hellre ha ägnat sig åt dagspolitiska överväganden än åt ideologiska analyser. ”Och otvivelaktigt var han en stor realpolitisk begåvning, som mycket snabbt genom sin folklighet och sitt målande uttryckssätt erövrade en position i förbundsmedlemmarnas och den finlandssvenska allmänhetens medvetande”.

K-A Fagerholms statsmannagärning

Han representerade arbetarklassen på ett förträffligt sätt och var trogen sina ideal. Det är frapperande hur konsekvent han ännu vid hög ålder i sina memoarer använder orden arbetare, arbetarklassen, arbetarrörelsen – detta efter sina många år bokstavligen i salongerna.

Det var uppenbart att han uppskattades för denna konsekvens, alla visste var man hade honom, vän liksom motståndare.

Någon kanske ansåg, att han var för följsam i sin verksamhet, andra – till höger – att han var för vänsterradikal, men hans förmåga att förhandla och kompromissa och ändå uppnå resultat för arbetarrörelsen var nog den främsta orsaken till att han satt i nio regeringar, av vilka i tre som statsminister.

Han var en av de mesta krigsministrarna tillsammans med Väinö Tanner. Det säger det mesta om K-A som person.

Han var sex gånger socialminister.

Det krävde mod, nerver, uthållighet och beslutsamhet att i krigsförhållandena arbeta fram lösningar som höll civilsamhället i gång samtidigt som regeringens huvudansvar ändå var att se till att landet militärt höll sig vid liv.

Han höll sig informerad om det internationella läget – inte minst via sina goda nordiska kontakter – och blev därigenom i god tid en av kritikerna till den tysklandsfokusering som blev tongivande i den finska utrikes- och säkerhetspolitiken under mellankrigsperioden och under fortsättningskriget.

Krigshistorien har genomgått olika perioder under de efterkrigstida decennierna.

Nu upplever vi en period, då det har blivit allt allmännare etablerat, att särkrigsteorin inte till alla delar var överensstämmande med sanningen.

K-A. Fagerholm var väl insatt i läget, och han var bland de första som också förstod, att Tyskland höll på att gå sitt öde till mötes.

Hans roll i fredsoppositionen blev synlig och central.

Han blev internationellt känd som judeflyktingarnas beskyddare.

K-A. Fagerholm hade en viktig roll i återuppbyggnaden efter kriget, först som talman och sedan statsminister.

Hans demokratiska övertygelse och hans parlamentariska syn var mycket betydande då det gällde att hålla Finland i kurs efter kriget, då trycket var hårt från kommunistiskt håll med stöd från Sovjetunionen att föra landet i en oförmånlig riktning.

Slutresultatet blev som bekant, att kommunisternas inflytande i landet och i arbetarrörelsen kunde stävjas. Det blev ”ordning och reda” sade K-A i sina memoarer. ”Orosmakarna fick lära sig att ordningen kommer att upprätthållas”.

Konflikten i partiet blev långvarig och djup, och Fagerholm var hela tiden  närvarande som en part i målet. Han var brobyggare, medlare men också aktiv part, och alltid i första ledet, han var mycket engagerad i att hålla fackföreningsrörelsen samlad.

Partifejden kan förliknas vid ett Shakespeares drama, vän blev fiende och vice versa, alltid visste man inte vem som var vem. Fagerholm förhöll sig konsekvent och till slut klarnade linjerna, Fagerholms tredje linje, som också företräddes av bl.a. Mauno Koivisto, segrade under Rafael Paasios ledning.

Norden som styrka

Fagerholm fick en stark integritet beroende på sin nordiska bas, sitt kunnande och sitt nätverk.

Man kan tala om Kekkonens östpolitik och om Fagerholms västpolitik via Norden.

K.A:s långa linje omfattade allt från tanken på det nordiska försvarsförbundet till  Nordiska Rådet och Ministerrådet.

Hans vision förverkligas nu i det som sker i och med nordisk integration och nordiskt försvarssamarbete.

Så välkänd, bekant och kamratlig som han framstod för oss, verkar han ändå vara något obekant för en bredare allmänhet och likaså för forskningen, vad det sedan kan bero på.

En större biografi över K-A Fagerholm skulle behövas. Det är ett projekt som FSD och partiet kunde ta sig an i fortsättningen.

Ulf Sundqvist