• Den 7 oktober 1952 föddes Vladimir Putin.
• Den 7 oktober 2006 mördades Anna Politkovskaja.
• Den 7 oktober 2022 får den ryska mänskorättsorganisationen Memorial Nobels fredspris.

Jag tänker inte bli vidskeplig nu på gamla dar. Men visst är det här ett sannerligen intressant sammanträffande.

Det här kan jämföras med ett annat nästan legendariskt datum, nämligen den 11 september. Datumet för militärkuppen i Chile 1973, terrorattacken mot WTC-tornen i New York 2001, och mordet på Anna Lindh i Stockholm 2003.

Men det var upptäckten av kuriositeterna omkring den 7 oktober som fick mig ”att ta till pennan” och skriva den här krönikan.

En dimension av den pågående politiska diskussionen i Finland, men också runtom i Europa cirklar kring kraven på kollektiv och personlig självkritik när det gäller synen på Putins Ryssland. Vi har varit blåögda och/eller dubbelmoraliska i vår politik under hela 2000-talet. Vi borde ha insett och medgivit betydligt tidigare att balterna och andra hade rätt i sin kritik och varningar om Putins innersta avsikter. Ett argument är att senast efter mordet på Politkovskaja borde vi ha insett vad den ryska regimen går för. Och mycket därtill.

Historieskrivningen står inför massiva utmaningar och uppgifter när det är dags att på allvar börja forska i Rysslands och Europas historia efter det kalla kriget och i synnerhet efter Putins makttillträde. Detta gäller också Finland.

Enskilda politikers, affärsmäns och andra aktörers enskilda kunskaper och linjeval under årtiondenas lopp är en sak. På det planet är det en enkel uppgift att gräva fram citat och beslut och den vägen ifrågasätta integriteten hos de utpekade.

En annan sak är att försöka analysera och förstå den dynamik som styrde den politik som ledde till en ökad och fördjupad ekonomisk integration av Ryssland i den europeiska och globala ekonomin. Något som i tiderna betraktades som ett säkert win-win koncept, som effektivt begränsar de politiska och militära motästtningarna mellan öst och väst. Samma koncept som låg till till grund för det västeuropeiska fredsprojektet efter andra världskriget. Den europeiska integrationen skulle vara garantin för att det aldrig mera skulle bli ett storkrig i Europa, och i synnerhet inte mellan Tyskland och Frankrike.

Men i och med Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina raserades grunderna för det här konceptet för en lång tid framåt. Inte för all oändlighet, men med Putin eller en motsvarande auktoritär regim i Ryssland finns det ingen återgång till en djupgående ekonomisk integration eller politiskt samarbete med Ryssland.

Men tillbaka till Politkovskaja och Memorial. Och Finland. Efter Sovjetunionens och det kalla krigets sammanbrott var kontakterna med Ryssland mångdimensionerade. Förutom de officiella kontakterna och handelssamarbetet utvecklades kontakterna på många plan. Ett av dem var samarbetet mellan det finländska och ryska civilsamhället.

Under 2000-talets början upprätthöll och ledde Finlands och Tanzanias utrikesministerier den sk Helsingforsprocessen om globalisering och demokrati. Processens grundtanke var att fungera som forum för dialog mellan regeringar, affärsvärlden, medborgarorganisationer, forskningsinstitutioner och multilaterala organisationer. Det ordnades en lång rad större och mindre konferenser och tematiska möten. Den mest framträdande ryska deltagaren i Helsingforsprocessen var Anna Politkovskaja.

Detta har relevans för mitt resonemang idag därför, att den finska regeringen redan då såg verkligheten bakom de officiella ryska kulisserna och ville bereda utrymme också för det oliktänkande ryska civilsamhället.

Mänskorättsorganisationen Memorial växte fram under perestroikans tid i Ryssland under senare hälften av 1980-talet. Nobelpristagaren Andrej Sacharov var för en kort tid dess första ordförande. Aktivisterna bakom grundandet av Memorial var också med i den dåvarande oberoende europeiska fredsrörelsens samarbete för europeisk kärnvapennedrustning (END). Memorial var en av deltagarorganisationerna på det stora END-konventet i Helsingfors och Tallinn 1990, och en av medarrangörerna av END-konventet i Moskva 1991.

Allt sedan Memorials första år har i synnerhet Finlands Fredsförbund och de Hundras kommitté samarbetat med Memorial i olika sammanhang. Under 1990-talet såg vi en relativt kort blomstringstid för det ryska civilsamhället. Särskilt under 2010-talet i och med att Putins envälde fick allt brutalare former begränsades friheten för de ryska medborgarorganisationerna, inklusive Memorial, som förbjöds några veckor före angreppet på Ukraina.

Min senaste personliga kontakt med Memorial är från hösten 2018, då Fredsförbundets delegation (Ilkka Taipale, Kalevi Suomela, Kalle Sysikaski och undertecknad) var i Moskva och hade ett långt samtal på deras kansli i centrala Moskva. Redan då var stämningarna och utsikterna dystra.

Jag inspirerades till de här kommentarerna dels därför att det gläder mig att Memorial nu får ta emot Nobels fredspris (tillsammans med sina meningsfränder från Ukraina och Belarus). Men den andra inspirationskällan var, att Memorials utmärkelse hoppeligen öppnar ögonen också hos de finländare som idag drar alla ryssar över en kam och inte ser den annorlunda verklighet som finns i Ryssland och växer sig starkare för var dag som går.

Finland och Europa kommer att behöva alla sina kontakter till detta oliktänkande Ryssland när den dagen kommer då Putin och hans regim förpassas till historiens sophög.

Folke Sundman