Allt skulle bli så bra och all social- och hälsovård skulle ordnas så att vården blir jämställd och likvärdig för alla oberoende av var man bor. T ex inom Västra Nylands välfärdsområde är mottot För att västnylänningarna skall må bra.

Till att börja med så lovades det att allting efter årsskiftet skulle fortsätta som tidigare. Ingenting skulle förändras trots att kommunerna inte längre är ansvariga för vården utan det i stället är välfärdsområdet.

Nåja, det dröjde inte länge innan saker och ting i alla fall började förändras.

Vården blev allt svåråtkomligare och placerad allt längre bort.

Och jämställdheten – visst är det ju också jämställd vård när så gott som alla börjar få sämre vård än tidigare, så som också en av fullmäktigeledamöterna i välfärdsområdets fullmäktige konstaterade, när det i slutet av fjolåret ordnades ett diskussionstillfälle om välfärdsområdet med våra västnyländska fullmäktigeledamöter i panelen. Med var Ralf Backman, Karl von Smitten, Karin Cederlöf och Henrik Wickström.

Henrik Wickström berättar att de som bor i västligaste Västnyland är betydligt aktivare än invånarna i andra delar av välfärdsområdet. Det anser han är bra och att det visar att kommunikationen från områdets sida måste utökas och bli bättre.

Han nämner att han lämnat in ett förslag till välfärdsområdesdirektör Sanna Svahn om fysiska seniorinformationspunkter i alla välfärdsområdets kommuner. Ett förslag som starkt understödes av äldreråden och åldringarna och pensionsföreningarna.

Ralf Backman konstaterade att det också råder stor oreda inom sjukvården, informtionen om hur man skall gå tillväga och vart man skall skicka patienterna för att följa direktiven är bristfällig och allting är minst sagt rörigt. Inte ens han som läkare vet vart han skall skicka patienterna.

Karl von Smitten konstaterade att det är så att tjänstemännen fått alldeles för stor makt inom välfärdsområdet. Ralf Backman påtalar också detta och säger att den nuvarande förvaltningsstadgan var ett misstag och bör korrigeras. Det är tjänstemännen som bestämmer och inte de förtroendevalda. Karl von Smitten befarar att också läkarbesöken och vårdbesöken i framtiden blir AI (artificiell intelligens)-besök och man pratar med någon sorts robot om sina besvär.

Just före den här diskussionen var det mycket på tapeten om välfärdsområdets planer på att göra den för åldringarna så viktiga dagverksamheten till endast distansvård. Var och en skulle bara sitta hemma i sin ensamhet och titta på en skärm i stället för att träffa andra människor och kanske enda gången i veckan ha någon annan att prata med och bli sysselsatt med meningsfull verksamhet.

Ensamheten är ett verkligt stort problem bland de äldre. Det är för mången livets höjdpunkt, när den dagen kommer, då de får åka till dagvården och träffa andra människor.

Nu berättades om att välfärdsområdesfullmäktige på sitt möte lyckats förhindra att dagverksamheten skulle övergå till distansverksamhet och att pengar skulle tas in

för att dagvården skulle fortsätta med fysiska träffar på plats.

Efter denna träff tog det inte länge innan vi kunde läsa i tidningen att dagvården i Ingå i fortsättningen skall skötas på distans i Ingå. Så få se hur det i verkligheten blir på annat håll? Inte kan väl Ingå vara ett undantag från alla andra?

Lyssnade nyligen på en intervju i radion med en Oravaisbo. Han konstaterade att på annat håll är folk rädda för ryssen, men i Oravais är dom rädda för välfärdsområdet.

Och det tror jag stämmer på andra håll också.

Avgifterna för allting har blivit högsta möjliga som lagen tillåter. Vård och omsorg flyttas allt längre bort. Vilket medför stora kostnader och svårigheter för klienterna.

När det gäller dygnet runt serviceboende, så kan den boende placeras var som helst inom välfärdsområdet, det finns inga som helst garantier för att man skall få en plats så nära som möjligt till det gamla hemmet och släktingar och vänner. Man kan placeras i andra ändan av välfärdsområdet och ingen hänsyn tas till att alla band till de närmaste helt klipps av och inte heller till att man troligen inte kan prata sitt eget språk med någon som skall vårda en.

Färdtjänsten fungerar under all kritik, felaktiga räkningar skickas ut till klienterna, patienter tappas bort, så att det tar timmar att få reda på vart de förts och folks tillhörigheter tappas bort i samband med omflyttningar och hittas aldrig igen. Detta för att göra ett litet axplock bland allt som välfärdsområdet åstadkommit. Förutom det förstås allra viktigaste att det blivit övermäktigt svårt att alls få någon vård.

Det här gäller ju alla åldersgrupper, men hur skall en åldring som inte ens har någon som hjälper, klara av att få det han/hon behöver?

Ständigt kommer nya besked om nya stängningar av hälsocentraler, sjukhus- och bäddavdelningsverksamhet och inskränkande av vården. Detsamma gäller som vi vet också många andra områden inom samhället. Vart är vi på väg?

Håller hela det nordiska välfärdssamhället på att monteras ner?