Efter de senaste högerpopulistiska motgångarna under både förbundsdags- och delstatsvalen ville AfD visa nya och kraftfulla uppbrottssignaler till en sinande väljarkår.

Och visst hördes den signalen! Partitåget rullade nästintill ohejdat iväg för att forma Tyskland för en ”normalitet” med högerextrema förtecken.

Dalgång

Parollen ”vi har kommit för att stanna” symboliserar AfD:s tidigare årslånga framgångsrika förankring i de tyska parlamenten.
Idag är det däremot en sanning med variationer. Under de senaste tio valen dalade AfD. I Schleswig-Holstein hamnde partiet till och med under femprocentsribban. Påtagliga mandatförluster noterades dessutom i Nordrhein-Westfalen.
Även när det gäller medlemsanslutningen går trenden nedåt. Under bara två år har partiet tappat drygt 4 000 av sina cirka 30 000 medlemmar.

Den främsta orsaken ligger tveklöst i AfD:s politiska utveckling från ett högerpopulistiskt till ett högerradikalt parti.
Den tanken fick tydligen allt större gehör i samhället sedan det tyska författningsskyddet meddelade att hela organisationen misstänks som ”högerextremistiskt”.
AfD i delstaten Thüringen kännetecknas dessutom som ”observationsobjekt” på grund av ”bevisad högerextremism”.
Som partiledare i den delstaten figurerar den redan ökände rasisten Björn Höcke.
Han leder AfD:s högerflygel och fick allt större svängrum. Han lyckades i synnerhet med att tränga undan s k borgerliga grupper inom partiet.
Efter interna konflikter om AfD:s framtida utveckling lämnde senast i januari den snarare moderate högerpopulisten Jörg Meuthen ordförandeposten som han innehade vid sidan av Tino Chrupalla.

Ansvarig för AfD:s minskade dragkraft är framför allt nedgången i förbundsrepublikens västra delstater. I östra Tyskland har man ändå bevarat sin tidigare starka ställning.

Maktkamp

Uppbrottssignalen som skulle utgå från Riesa-kongressen misslyckads dock fullständigt.
Visserligen återvales Chrupalla, men en uppslutning på enbart 53 procent är knappast något bevis på förtroende utan snarare en politisk örfil.
Han delar makten med Alice Weidel som fick drygt 60 procent av de delegerade bakom sig.
Båda agerar även som ledare i AfD:s förbundsdagsgrupp.

Kongressen beslutade dessutom om att partiets högsta ledning framöver även kan bestå av enbart en person.
Bakom denna stadgeändring står i främst extremhögerprofilen Björn Höcke som siktar på att ta makten efter nästa reguljära partival om två år.
Och det är mycket som talar för den utvecklingen. Redan i Riesa vann hans anhängare poster från de kvarvarande ”borgerliga” krafter bland AfD:s vice ordföranden och inom partistyrelsen.

Även innehållsmässigt lyckades Höcke med att få kongressen på sin sida. Drygt 60 procent av de delegerade röstade för en motion som öppar partiet för ett samarbete med den högerextrema fackföreningen ”Zentrum”.
Tidigare var motsvarande kontakter bannlysta som ”oförenliga” med partiets intressen.
Som motivering uppgav Björn Höcke att det är partiet självt som bestämmer vem som är ”extremist” samt det s k författningsskyddet endast är ett maktinstrument för att avveckla Tyskland.

Debacle

Redan den omständigheten måste betraktas som ett pinsamt nederlag för de nyutnämnda ordföranden Chrupalla och Weidel.
Ännu tydligare blev den pågående radikaliseringen när de delegerade skulle ta ställning till en motion om AfD:s framtida Europapolitik.
I den fastslogs målsättningen att Tyskland ska lämna EU eftersom alliansen inte kan reformeras.
Även eurozonen ska utsättas för en ”ordnad avveckling” samt att den Europeiska centralbanken måste upplösas.
Dessutom föreslås en återgång till staternas traditionella gränsövervakning.

Förmodligen anade de ledande parhästarna Chrupalla och Weidel förödande konsekvenser när denna europapolitiska högersväng sprids i media som AfD:s officiella riktning.
Efter närmast kaotiska rådslag med partiets ledande profiler drogs motionen tillbaka.

Kongressen i Riesa som ville visa vägen för ”normalitet och ordning” i Tyskland upphörde med ett debacle. Församlingen avbröts och slutförde inte ens den egna agendan.
Det som måste välkomnas är att högerextremism har visat sina djupt oseriösa politiska avsikter.