De västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (ECOWAS) är en regional samarbetsorganisation som består av 15 medlemsländer i Västafrika. I huvudsak är organisationens fokus att skapa ökad handel och arbetskraftsin- och utvandring i regionen, för att bidra till hållbar ekonomisk tillväxt, men har också utvecklat militära samarbetsavtal och forum för att diskutera socialpolitiska frågor. I både yta och befolkningsmängd liknar ECOWAS den Europeiska Unionen.

Medlemmar i ECOWAS, uteslutna medlemmer i ljusgrönt. Wikimedia Commons.

ECOWAS har varit en av de mest effektiva internationella samarbetsorganisationerna i Afrika och skapat starkare kopplingar mellan länder än på många andra håll. Gemensamt har länderna en postkolonial identitet, franskan som språk och de flesta av länder i ECOWAS använder en och samma valuta (CFA-franc). Dessutom finns det planer på att utöka valutaunionen och införa en ny valuta (eco) 2027, men tidslinjen är osannolik med tanke på de kriterier som måste gå i uppfyllelse samt regionens nuvarande svårigheter.

Organisationen har ofta agerat som en förstärkande intressent i Västafrika och lyckats med ett antal interventioner i medlemsländer. ECOWAS spelade en viktig roll under Sierra Leones statskupp på 90-talet genom att bidra med en militärstyrka som lyckades fälla militärjuntan och återinföra Ahmed Tejan Kabbahs demokratiskt valda regering. I den senaste av dessa interventioner skickade ECOWAS 7000 soldater till Gambia från grannlandet Senegal för att tvinga president Yahya Jammeh överlåta presidentposten till Adama Barrow, som hade besegrat honom i presidentvalet 2017. Denna operation var ovanligt framgångsrik, eftersom det endast krävde hotet av ECOWAS militärstyrka för att Jammeh skulle ge över makten till Barrow.

Vad händer med ECOWAS och Västafrika?

Det river i sömmarna i Västafrika. Som en grupp postkoloniala länder har motståndet till västvärldens (och speciellt Frankrikes) inflytande ofta förekommit då politiska och ekonomiska svårigheter blir tydligare. Sedan 2020 har 10 statskuppförsök inträffat i väst- och centralafrikanska länder. I ECOWAS har tre framgångsrika statskupper skapat frågor om organisationens framtid.

2021 lyckades en militärkupp i Mali och trots militärjuntans offentliga planer på att införa demokratiska val har ledningen skjutit upp det gång på gång, oftast över vaga praktiska detaljer. I september 2022 ledde Ibrahim Traoré en statskupp i Burkina Faso, som påstods vara en respons till regeringens misslyckanden i att hantera våldsamma jihadistiska grupper i landet. 2023 inträffade en tredje statskupp i Niger, vilket skapade en omöjlig situation för resten av ECOWAS: hur ska organisationen kunna engagera militärt utan att starta ett inbördeskrig i en region där det bor över 400 miljoner människor? Sedan dessa statskupper har ECOWAS tillfälligt uteslutit alla tre länder, infört ett antal sanktioner och stängt gränserna till länderna. Under 2024 har organisationen försökt lyfta på dessa begränsningar och istället engagera i dialog med de uteslutna staterna.

I juli varnade ordförande för ECOWAS kommission för att dessa statskupper kunde leda till ett “sönderfall” i organisationen, då Mali, Niger och Burkina Faso skapade en ny allians som bygger på ett kollektivt försvar.

Vem ska man skylla på?

ECOWAS möjliga kollaps och hot från Sahelalliansen (AES) bottnar sig i stora geopolitiska konflikter som västvärlden inte är förberedd på. Paramilitärgruppen Wagner har ökat dess militära räckvid i regionen och fört Sahel allt närmare Rysslands inflytande. Medan ECOWAS försöker uppehålla en koppling till Europa och speciellt Frankrike, riktas postkolonial kritik mot franska företag, politiska strukturer och valutaunionen av de som är missnöjda med Västafrikas ekonomiska situationen.

Skulden finns tydligt hos flera aktörer. Opportunistiska militära ledare har utnyttjat svaga demokratiska processer och retoriskt effektiv postkolonial kritik för att utföra sin egen vilja. ECOWAS bristfälliga, oklara strategi efter flera av dessa statskupper gjorde väldigt lite för att stärka organisationen mot dessa nya hot. En nivå av skuld finns förstås hos imperialistiska makter som uppehåller en ekonomiskt lönsam internationell marknad för sig själva spelar alla en roll i försvårandet av regionens geopolitiska stabilitet. Däremot är det tydligt att lösningen inte bara kan komma från interna intressenter och ECOWAS i sig, utan att ett fullskaligt krig bryter ut.

Vad borde göras?

Medan Israel-Palestinakonflikten och Ukraina har världens uppmärksamhet, skapas en möjlig humanitär, militär och ekonomisk katastrof precis söder om Europa. Västvärlden måste sikta på en långsiktig utvidgning av ECOWAS och andra regionala organisationers kapacitet till att behandla möjliga hot i deras respektive världsområden. Som ECOWAS har bevisat finns det effektiv kapacitet i Västafrika till självstyre och behandling av konflikter på ett sätt som kan bidra till demokratins hållbarhet när organisationen har ekonomiskt och militärt inflytande samt behåller sin regionala legitimitet.

Miljontals människor lider av hungersnöd i regionen, klimatförändringen kommer att skapa en otrolig mängd klimatflyktingar redan 2050 och Rysslands fortsatta militära inflytande i Afrika skapar ytterligare svagheter för ett liberalt världsprojekt. Med kritiska attityder i regionen om europeiskt inflytande, måste organisationer som ECOWAS kunna utöva demokratiska principer genom en självbestämmanderätt. De sydostasiatiska nationernas förbund (ASEAN), organisationen för stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (OACPS) och ECOWAS likaså är alla framgångsrika när de får det stödet de behöver för effektiv regional förvaltning. Krisen i ECOWAS handlar inte bara om ett bipolärt motstånd mellan väst och öst i världen, utan innebär en komplex multipolaritet, ett tänkande som den kortsiktiga geopolitiken hos västvärldens regeringar inte behärskar. För att undvika kaos, måste makten i världen avsiktligen riktas till organisationer med regional kapacitet utanför de rikaste ländernas direkta inflytande.

Rent konkret behöver det finnas en legitim och permanent militär styrka som leds och stöds av ECOWAS. För att lyckas med det behöver organisationen införa fler demokratiska medel som, till exempel, ett förstärkt ECOWAS parlament. En styrka som finns både för fredsbevakning (mot bland annat paramilitära grupper och terrorhot) och humanitära ändamål (stöd till regioner med stor hungersnöd och framtida pandemier) kan skapa en nödvändig nivå av självstyre som kan direkt samarbeta med FNs fredsbevakningstrupper och uppdrag.

Tillväxten och budgetbalansen kommer oavsett att lida i Europa: Samlingspartiet, Kristdemokraterna, Svenska folkpartiet och Sannfinländarna måste förstå sig på att de möjliga konsekvenser som kommer från nedskärningar i biståndet inte bara påverkar individuella biståndsprojekt, utan kommer att leda till precis en sådan geopolitik som orsakar global skada. För all betoning på långsiktigt tänkande när staten begränsar statsskulden finns det väldigt lite förståelse för de konsekvenser Europa kommer att uppleva inom kommande decennier på grund av ett evigt fokus på hemlandet. Det som måste hända i västvärlden är ett skifte från ett felaktigt tankesätt. Det räcker varken med direkt inblandning från postimperialistiska makter, eller att lämna dessa regioner “ifred”. Att skapa ett hållbart och effektivt världsamarbete grundar sig i tillit och stöd för självstyre på en regional nivå.