51-åriga Howaida el-Said Awat Hassani smuttar på ett glas med sött te medan hennes tankar går 10 år bakåt i tiden. Till våren 2011. Då var hon och hennes kollegor på företaget Telecom-Egypt i full färd med att bygga upp en av tusentals fria fackföreningar som bildades i kölvattnet av den egyptiska revolutionen. Idag återstår endast spillror av deras fackförening.

– Facket kan inte längre föra arbetarnas talan. Lagen säger ”nej”. Försöker vi trots allt göra något så möts vi av ”vilka är ni, vad vill ni och visa mig era fackföreningsintyg”, säger hon.

Vi träffas i lägenheten där hon bor med sin man i centrala Kairo. Några kilometer bort ligger Tahrir-torget – epicentret för protesterna under den egyptiska revolutionen som startade den 25 januari 2011. 18 dagar senare, den 11 februari, avsattes diktatorn Hosni Mubarak efter 30 år vid makten. Dagen därpå tillkännagav arbetsministern att det var fritt fram att bilda fria fackföreningar. Tidigare hade endast fackföreningar anslutna till regeringskontrollerade ETUF, the Egyptian Trade Union Federation, varit tillåtna.

– Man anslöts automatiskt till ETUF när man anställdes, berättar Howaida.

Trots detta utbröt tusentals strejker och protester, utanför ETUF:s kontroll, från 2004 och framåt. Några fria fackförbund grundades, men de godkändes aldrig av regeringen. Den 30 januari 2011, mitt under brinnande revolution, utropades The Egyptian Federation of Independent Trade Unions, EFITU, på Tahrir-torget. Därmed var bollen i rullning. Enligt FN: s arbetsmarknadsorgan ILO bildades 1800 fria fackföreningar på företagsnivå, 63 nationella förbund och 24 federationer fram tills maj 2017.

Howaida el-Said Awat Hassani var ordförande i den fria fackföreningen på Telecom-Egypt fram tills slutet av 2017. (Foto: Bengt Sigvardsson)

Tvingas upplösas

Howaida har jobbat på Telecom-Egypts HR-avdelning sedan 1987. Hon var en av initiativtagarna till det fria facket på företaget som har cirka 40 000 anställda. Hon valdes till fackordförande 2012.

– Att jag, en kvinna, valdes till ordförande var stort. Det fanns en kvinnokommitté i ETUF, men den var bara en fasad – ett antal namn på en lista för att en viss procent i fackledningen skulle vara kvinnor, men de hade ingen röst, säger hon.

ETUF: s roll var framför allt att kontrollera arbetarna och arrangera en och en annan picknick.

– Vårt fack var helt självständigt. Vi kunde föra arbetarnas talan inför ledningen och lyckades förhandla fram flera förmåner. Från 2012 till 2017 anslöt sig 6 000 kollegor, säger Howaida.

Idag är de flesta fria fackföreningarna borta, något som får ses i ljuset av utvecklingen i Egypten. Sommaren 2012 valdes Muhammad Mursi, från Muslimska Brödraskapet, till president. Ett år senare störtades han av armén. Ett ännu gällande demonstrationsförbud infördes. I juni 2014 blev den före detta militären Abd al-Fattah al-Sisi president. Den nya regeringen började se de fria fackföreningar som illegala eftersom de hade tillåtits genom ett ministerdekret, inte genom en lagändring. När en ny lag antogs, i slutet av 2017, tvingades de fria facken att upplösas. De ETUF-anslutna tilläts vara kvar.

– Vi, de fria facken, fick 60 dagar på oss att omregistrera oss, säger Howaida.

Inga fria federationer

Den nya lagen stadgar att en företagsbaserad fackförening måste ha minst 50 medlemmar. Det kravet uppnådde det fria facket på Telecom-Egypt med råge.

– Men handläggarna på Arbetsministeriet vägrade att ta emot våra omregistreringsansökningar, berättar Howaida.

Hon och hennes kollegor skickades mellan olika myndigheter. Vart de än kom så hittade handläggarna anledningar till att inte godta ansökningarna.

– Arbetsministeriet gjorde allt det kunde för att vi skulle missa deadlinen för omregistrering, suckar Howaida.

De missade deadlinen. Enligt världsfacket ITUC erkändes endast 122 av 1000 företagsbaserade fackföreningar innan deadlinen löpte ut. Det har nu gått över tre år. Howaida och hennes kollegor irrar runt i samma cirkel.

– Myndigheterna hittar hela tiden något nytt att anmärka på i våra ansökningar och säger åt oss att göra om allt igen eller att bifoga fler dokument, säger hon.

För att erkännas som ett nationellt fackförbund måste 15 företagsbaserade fackföreningar, med minst 15 000 medlemmar, ansluta sig. Endast ett fritt förbund, ambulansförarnas, har erkänts. Federationer måste bestå av sju fackförbund med minst 150 000 medlemmar. Därmed finns det inga fria federationer längre.

– Tidigare hade vi 6 000 medlemmar, men nu har vi bara 1 200. En del har gått i pension, men de flesta har övertalats att gå med i ETUF. Dess representanter säger att vi inte är ett lagligt fack, säger Howaida.

Rädsla

Hon undanber sig att tala om arbetsförhållandena på företaget. Idag är det värre ställt med yttrandefrihet och mänskliga rättigheter än före revolutionen. 2015 antogs en rigorös antiterrorlagstiftning och sedan april 2017 råder undantagstillstånd, något som har använts för att tysta arbetsrättsaktivister. Det berättar Kamal Abbas, chefssamordnare på Centre for Trade Unions and Workers Services, CTUWS, när vi träffas på hans kontor i Kairostadsdelen Helwan.

– Men det är framför allt rädslan för lagarna i sig som tystar folk, säger Kamal.

Enligt Amnesty International har tusentals regimkritiker arresterats på senare år. Ofta på mycket vaga grunder. Ett inlägg på Facebook kan leda till att man anklagas för att vara ett säkerhetshot eller terrorist. I världsfacket ITUC:s Global Rights Index, 2020, rankas Egypten som ett av världens tio värsta länder för fackföreningar och arbetare.

– Egypten har svartlistats av ILO fem gånger och vi ligger regelbundet bland de tio värsta nationerna på ITUC:s lista. Rankningen överensstämmer med verkligheten. Regeringen bekämpar fria fackförbund, arbetarrörelsen och arbetsrättsaktivister. En del fängslas. Vi känner till fem arbetsrättsaktivister som har suttit fängslade i över ett år nu. Dessutom arresteras många arbetare vid strejker, säger Kamal.

Kamal Abbas, chefssamordnare på CTUWS (Centre for Trade Unions and Workers Services). (Foto: Bengt Sigvardsson)

Märklig situation

ETUF har åter stärkt sitt grepp kring arbetarna, framför allt bland de cirka fem miljoner offentliganställda som ansluts per automatik.

– Cirka åtta miljoner egyptier arbetar i den privata sektorn. Där är en väldigt låg procent med i fackföreningar. Bland annat för att arbetsgivare stoppar varje försök till organisering, säger Kamal.

Det är inte ovanligt att anställda sparkas när en fackförening håller på att bildas.

– Det finns inget i arbetslagstiftningen som hindrar en arbetsgivare från att avskeda anställda, annat än att de har rätt till kompensation, säger Kamal.

Även om en arbetsgivare är okej med att ha en fackförening på arbetsplatsen så finns det ingen garanti för att Arbetsministeriet godkänner det.

– Det är en väldigt märklig situation när lagen tillåter det, men Arbetsministeriet saktar ned processen, säger Kamal.

Under 2020 förhandlade CTUWS med Arbetsministeriet om att erkänna 30 fria fackföreningar. Endast sex godkändes. Samtidigt säger Kamal att den nya fackföreningslagen är klart bättre än den gamla och att de fria facken, som har godkänts, gör skillnad på arbetsplatserna.

– Det går framåt. Vi har även deltagit i parlamentsmöten där vi diskuterat arbetslagstiftningen. Genom vår lobbying har anställda till exempel fått bättre socialförsäkringar, säger Kamal.

60 procent av arbetarna i Egypten uppskattas jobba i den informella sektorn. De omfattas därför inte av arbetslagstiftningen och kan inte bilda eller ansluta sig till fackföreningar. Deras löner ligger ofta under minimilönen på cirka 63 euro i månaden. Enligt Kamal är anständiga löner, samt trygga anställningsformer, även det som arbetare i den formella sektorn efterfrågar mest.

– Därför är det viktigt att kunna bilda fria fackföreningar som kan jobba för dessa rättigheter, säger han.

Vild strejk

De fria facken måste överväga varje steg de tar för att inte hamna i trubbel. På ett café i Kairostadsdelen Nasr City träffar vi några arbetare från den fria fackföreningen på det tyska kabeltillverkningsföretaget Leonis tre fabriker i Egypten. De berättar att i slutet av april, 2021, utbröt vild strejk bland de 5 400 anställda. Bakgrunden var att lönerna hade höjts med sju procent efter förhandlingar mellan facket och företagsledningen.

– Höjningen var högre än regeringens rekommendationer, men arbetarna hade förväntat sig mer, säger Ahmed Ali som är en av grundarna till fackföreningen.

Arbetarna var förbannade, men förhandlingarna var över. Förbudet mot protester, från 2013, innefattar även strejker. Det fanns en överhängande risk att fackledningen skulle arresteras om man kallade till strejk.

– Vi sa till arbetarna att ”nu är det upp till er att besluta hur ni vill gå vidare”, säger Ahmed.

Utan fackets välsignelse gick de anställda i strejk. Myndigheterna ställde facket till svars.

– Vi berättade att facket inte låg bakom. Strejken var arbetarnas eget beslut, säger Ahmed.

Efter tre dagars strejk höjdes lönerna med 13 procent. Inga fackmedlemmar arresterades. Det är dock tveksamt om utgången hade blivit densamma om företaget hade haft egyptiska ägare eller om det då hade funnits ett fritt fack överhuvudtaget. Ahmed säger att Leonis fackföreningsvänliga policy aldrig anammades av cheferna i Egypten. Efter revolutionen fick arbetarna organisera sig i smyg.

– Men när chefen kom på oss hoppade alla av, berättar Ahmed.

Efter revolutionen började Ahmed Ali organisera sina arbetskollegor i hemlighet men när chefen “kom på” dem hoppade alla av. (Foto: Bengt Sigvardsson)

Viktigt med kunskap

Det skulle dröja fram tills augusti 2019 innan ett fritt fack grundades på företaget. Då hade man först kontaktat facken på Leonis fabriker i Marocko och Tunisien. De blev en bro till ägarna i Tyskland.

– Den tyska ledningen mejlade Leonis chefer i Egypten och bad dem acceptera en egyptisk fackförening, säger Ahmed.

När arbetarna lämnade in sin fackföreningsregistreringsansökan betonade de att den tyska ledningen stod bakom dem.

– Det var huvudanledningen till att vår fackförening godkändes, säger Ahmed.

Sedan augusti 2019 har antalet medlemmar ökat från 188 till 2100. Arbetsförhållandena har förbättrats avsevärt. Det beror framför allt på att de anställda noga har studerat arbetslagstiftning och annat som är relaterat till fackligt arbete. Ahmed säger att kunskapen om detta är låg bland egyptiska arbetare i allmänhet och han önskar mer samarbete med fackrörelser i länder där man har lång erfarenhet av det.

– För att fria fackföreningar i Egypten ska bli effektiva och starka måste vi lära oss mer om arbets- och fackföreningslagstiftning, förhandlingsteknik med mera och ta del av andras erfarenheter, avslutar Ahmed.