Har ekonomins globalisering i sin hittillsvarande form nått sitt slut? Håller de gradvis tilltagande ekonomiska sanktionerna och en ny protektionism på att skapa nya bestående barriärer för den internationella ekonomin? Eller är det fråga om ett uppehåll påtvingat av geopolitiken, en ”lågkonjunktur”, där den globala ekonomin väntar på att nya gynnsamma möjligheter åter ska öppna sig?

Den internationella samhällsdebatten florerar nu av inlägg där man tar ställning till de ovanstående frågorna. Här på hemmaplan hade Pär Stenbäck ett initierat inlägg i Hbl den 29.1.2023 med rubriken ’Globaliseringen löste inte världsproblemen’.

Stenbäck påminner helt riktigt om att det i forskningen om globaliseringen aldrig rått full enighet om att globaliseringen verkligen kan betraktas som en särskild avgränsad tidsperiod eller epok, utan att en del av de grundläggande elementen förekommit långt tidigare: ett globalt ekonomisk samröre förekom redan under årtiondena före första världskriget, och att handeln inte de facto i grunden varit global, utan merparten av handeln har ägt rum mellan närliggande länder.

Hursomhelst, under 1990-talet växte en internationell globaliseringsdebatt fram, där huvudlinjen var att det fanns fog för att tala om ett nytt utvecklingsstadium i den internationella ekonomin.

Jag skrev och talade själv om globaliseringen under de åren och beskrev i synnerhet tre faktorer som den möjliggörande utgångspunkten för den nya ekonomiska globaliseringen:

– det kalla krigets sammanbrott, som skapade olika möjligheter till ett nytt politiskt samröre över de gamla blockgränserna;

– det gradvisa avreglerandet av ekonomin och omfattande åtgärder för att förstärka och utvidga frihandeln;

– den teknologiska omvälvningen, som i sig på ett aldrig tidigare skådat sätt bröt ner gränser för både ett övernationellt politiskt samarbete (också på civilsamhällets plan) och för en djupare ekonomisk integration.

Den ekonomiska globalisering som de här tre faktorerna lade grunden för har pågått fram till dessa dagar. Inte utan svackor och problem, som t.ex. finanskrisen år 2008 gav upphov till, men dock.

Den stagnation eller återvändsgränd – vilkendera, får framtiden utvisa – den ekonomiska globaliseringen nu råkat in i, har en direkt koppling till dessa samma tre faktorer som står i en konstant växelverkan sinsemellan:

– Rysslands angreppskrig mot Ukraina har på ett dramatiskt sätt lett till en geopolitisk konfrontation som alltmer liknar det kalla krigets motsättningar;

– de ömsesidiga omfattande ekonomiska sanktionerna och den nyuppvaknade protektionismen begränsar det globala handelspolitiska samröret och de internationella investeringsflödena;

– samhällenas och ekonomiernas digitalisering är inget som helt kan stoppas, men strävandena att minska det ömsesidiga beroendet i produktionen av datateknologi och i synnerhet Rysslands och Kinas försök att strypa sina egna civilsamhällens möjligheter till öppen kommunikation kan skapa en situation som för utvecklingen långt tillbaka i tiden .

x x x

En intressant dimension i det hela är, att ett antal viktiga politiska problemställningar, som var centrala i den politiska debatten i allmänhet och i olika folkrörelsers kampanjer i synnerhet under sent 90-tal och vid millenieskiftet, nu igen har dykt upp i den politiska debatten.

Till dessa hör bl.a.

– kravet på lokalisering av ekonomin och politiken som ett alternativ till den dåvarande accelererande globaliseringen;

– motståndet mot det planerade sk. MAI-avtalet för att utvidga och reglera internationella investeringar;

– Jubilee 2000-kampanjen och dess krav på att avskriva de mest utsatta utvecklingsländernas enorma skuldsättning;

– den såkallade Tobinskatten som ett medel att minska på den stora ojämlikheten mellan fattiga och rika, samt skapa en ny inkomstkälla för finansieringen av nödvändiga samhällsreformer.

Vad ledde de ovannämnda debatterna och kampanjerna till då under globaliseringens framväxtår? Och på vilket sätt figurerar de igen i dagens politiska debatt under globaliseringens kris?

Lokalisering versus globalisering

Den politiska motreaktionen till globaliseringens framfart tog under 1990-talet olika former. En del av kampanjrörelserna var kritiska mot vissa aspekter av globalisering, och talade för behovet av en omfattande multilateral reglering av globaliseringsprocessen. Andra försökte öppet motverka och bromsa globaliseringen och krävde avvecklandet av de institutioner som fungerade som plattform för globaliseringen.

I den finska debatten fick särskilt två böcker synlighet. Den amerikanska forskaren David Kortens omfattande verk om de globala företagens övermakt (Maailma yhtiöiden vallassa, Like 1995) krävde bl.a. ett avvecklande av Bretton Woods-institutionerna (Världsbanken, Valutafonden) och lokala och regionala lösningar för produktion och varuutbyte. I samma anda försspråkade britten Colin Hines lokaliseringen som ett alternativ till frihandelns övertramp (Lokalisaatio, Like 2000).

Lokaliseringstanken väckte genklang också bland de rörelser som förhöll sig kritiskt till globaliseringen och krävde olika regleringsåtgärder. En stark lokal ekonomi sågs som en motvikt till den globala kapitalismen. Speciellt i den internationella biståndsdebatten växte stödet för ett större inflytande och ökat politiskt utrymme för de lokala samarbetspartnerna i förverkligandet av biståndspolitiken.

Under 2000-talets två första årtionden marginaliserades lokaliseringsdebatten delvis. Men under de senaste åren, särskilt i koronapandemins kölvatten, har lokaliseringen som ett verktyg för att förstärka utvecklingsländernas möjlighet att råda över sin ekonomi och samhällspolitik återigen blivit framträdande. Lokaliseringens olika koncept är centrala i synnerhet i biståndsorganisationernas strategiska diskussioner.

Från MAI-avtalets kollaps till nya multilaterala investeringsförhandlingar

Under 1990-talets fördes bakom lyckta dörrar inom OECD förhandlingar, närmast mellan de ledande västliga industriländerna , om ett multilateralt avtal för investeringar (MAI). Ett avtalsutkast läckte(s) ut, ett stort rabalder uppstod. Den globaliseringskritiska rörelsen i Nord och i Syd , med kända profiler som Susan George och Martin Khor i spetsen, organiserade omfattande motkampanjer. Majoriteten av utvecklingsländerna, med Kina i spetsen, förkastade avtalet. Kort sagt betraktades avtalet som ett försök att ensidgt förstärka de multinationella storföretagens investeringsmöjligheter och försvaga u-ländernas möjligheter att bevaka sina egna industriella och miljöpolitiska intressen.

Att MAI-avtalet strandade var på kort sikt en stor fjäder i hatten för den globaliseringskritiska rörelsen, och var ett centralt element i grundandet av ATTAC-rörelsen och Världens Socialforum omkring millenieskiftet.

Men så småningom upptogs nya diskussioner och sonderingar om ett annorlunda och mera balanserat regelverk. Ett forum för dessa diskussioner var Helsingforsprocessen om globalisering och demokrati, som samlade såväl regeringar från nord och syd som t.ex. representanter för Världens ekonomiforum i Davos och Världens socialforum för informella diskussioner.

Konstellationerna i diskussionerna om ett multilaterfalt investeringsavtal svängde under 2010-talet i takt med att pendeln svängde för Kinas del: Kina blev så smångom en nettoinvesterare utomlands och dess intressen för ett regelverk för investeringarna ökade i samma takt.

Idag är läget att mångåriga förhandlingar inom Världshandelsorganisationen WTO om ett avtal för facilitering av utrikesinvesteringar har fortskridit och ett avtal håller på att ta form. Avtalsutkastet är av mera teknisk art än det gamla MAI-avtalet, men är mera balanserat och innehåller också skrivningar om behovet av att styra investeringar för att befrämja en hållbar utveckling.

Från Jubilee 2000 till en ny skuldkris för de fattiga länderna

Ett växande problem under 1990-talet var de flesta utvecklingsländernas katastrofala skuldsättning. Problemet gav bl.a. fart åt grundandet av en internationell folkrörelsekampanj för en avskrivning av u-ländernas mest ohållbara skuldsättning. Jubilee 2000-kampanjen fick stor synlighet också i Finland.

Jubilee 2000-kampanjen blev åtminstone på kort sikt en relativt stort framgång. Olika internationella instrument och bilaterala avtal förverkligades, som ledde till att en lång rad u-länder fick betydande lättnader av sina skulder. Ett argument som bet på de dåvarande borgenärerna var, att också de utsatta u-länderna bör ges en chans att dra nytta av den framskridande globaliseringen. Skuldsatta över huvudet har de ingen chans till detta, och det blir i längden ett problem också för långivarna.

Under de senaste åren har en lång rad u-länder igen hamnat i en liknande situation som ett tjugotal år tidigare. Enligt färska uppgifter från Internationella Valutafonden har cirka 60 procent av låginkomstländerna en ohållbar skuldbörda.

I ett avseende skiljer sig den växande skuldsättningen från den föregående krisen. Då bestod borgenärerna till största delen av multilaterala institutioner och västliga regeringar. Vid sidan av dessa är nu Kina en betydande borgenär, liksom också privata långivare. Tillsvidare har den nya skuldkrisen inte fått särskilt stor uppmärksamhet i den globala nyhetsförmedlingen och politiken. Men i takt med en avtagande globalisering kan inte den här problematiken förbigås länge till.

Från Tobinskatten till nya krav på globala beskattningsformer

Den ursprungliga idén om en beskattning av valutatransaktioner framfördes av britten James Tobin under början av 1970-talet. Den har sedan dess åkt berg- och dalbana i den internationella debatten, men fick ett nytt uppsving under slutet av 1990-talet då den globaliseringskritiska ATTAC-rörelsen framförde en ny version av Tobinskatten som sin huvudmålsättning. Den har aldrig gjort ett definitivt internationellt genombrott, trots att olika versioner av transaktionsskatter nog utretts och debatterats på olika plan, bl.a. inom EU.

Ett flertal seriösa rapporter har fortsättningsvis lagt fram bevis och siffror på hur den globala ekonomiska ojämlikheten och inkomstskillnaderna har ökat under en längre tid, också de senaste åren. Detta har varit den röda tråden i bl.a. Thomas Pikettys forskningsarbete. Det färskaste bidraget till denna verklighetsbeskrivning är Oxfam Internationals rapport ”Survival of the richest”, som offentliggjordes i samband med Världens ekonomiforums senaste sammanträde i januari i Davos.

Oxfamrapporten beskriver hur världens rikaste elit har lyckats med att fortsättningsvis utöka sin andel av den globala förmögenheten mitt under den senaste tidens utbredda elände. Rapporten vimlar av siffror och statistik. Sedan 2020 har den rikaste enprocenten tillskansat sig ungefär två tredjedelar av all ny förmögenhet. De stora livsmedels- och energibolagen har mer en fördubblat sina vinster under år 2022, och betalat ut enorma vinster åt sina aktieägare.

Oxfams primära recept för att åtgärda de här hisnande problemen är nya beskattningsformer av olika slag, globalt men också nationellt.

x x x

Jag håller i stort med Pär Stenbäcks slutkläm: oberoende av om vi nu bevittnar den hittilsvarande globaliseringens slutliga solnedgång eller om det är fråga om en djup svacka som korrigerar dess intensitet och spelregler, kommer det gränsöverskridande globala samarbetet att behövas.

Globaliseringens uppenbara kris skapar i bästa fall möjligheter att utveckla nya former för reglering av den globala ekonomin och handeln. Det faktum att flera av 90-talets globalpolitiska målsättningar nu igen intar en plats på den politiska agendan stöder den här slutsatsen. Mycket av det som blev ogjort under globaliseringens guldålder, kanske kan ges en ny möjlighet nu då maskineriet hostar och haltar.

Det bedrövliga kriget i Ukraina gör det svårt att på kort sikt se möjligheter för ett nytt positivt genombrott i återuppbygget och uppdateringen av det regelbaserade multilaterala samarbetet. Men är det helt utopiskt att tänka sig ett nytt initiativ i stil med Helsingforsprocessen om globalisering och demokrati under 2000-talets första årtionde? Ett projekt som skulle samla representanter för intresserade regeringar i nord och syd, medborgarorganisationer, näringslivet och forskare för gemensamma samtal om nya möjligheter till en multilateral styrning av globaliseringen. Där bl.a. de nygamla idéer som jag hänvisat till ovan – lokaliseringen av ekonomin, ett multilateralt investeringsavtal, de fattigaste ländernas nya skuldsättning, och internationella beskattningsformer – skulle göras till föremål för en öppen diskussion.

Är det här något de nordiska länderna kunde samlas omkring?

Folke Sundman