I tankarna finns nämligen alltid min första flygtur i november 1970. Med Oslo som mål.

”Velkommen til ditt andre fedreland”, som mina goda norska vänner Hallgeir Westrum och Vidar Grønli brukar säga när jag anländer till Norge.

Jag är stamkund hos den indiska resebyrån Intia-Keskus i Helsingfors. Resebyråns chef Raj Kumar tycker att jag på grund av mitt lätt haltande gång bör få specialtranport på flygfälten. Det är bara att tacka och ta emot. Därför möttes jag av ett specialåkdon på Oslos flygfält Gardermoen. ”Du snakker meget godt norsk”, säger damen som kör mig till bagageutlämningen.

Det var ju ett trevligt sätt att bli mottagen.”Til sitt andre fedreland”.

Anledningen till mitt Oslobesök är att de föredetta redaktörerna för metallarbetarförbundstidningarna i Norden ska hålla sin årliga träff som av förekommen anledning vid namn corona uppskjutits. Dessutom ska det bli några intervjuer för Arbetarbladet som redan publicerats.

En sen eftermiddag möts så de nordiska exmetallredaktörerna på Fellesforbundets kontor vid Lilletorget i centrum av Oslo. Fellesforbundet är resultatet av en sammanslagning med flera fackförbund, bland dem ärorika Norsk Jern-og Metallarbeiderforbund, i slutet av 1980-talet. Norska värdar är Hallgeir Westrum och Vidar Grønli, båda med bakgrund som redaktörer för Fellesforbundets medlemstidning Magasinet for fagorganiserte. Övriga gamla kolleger som denna gång kunnat ställa upp är Hans Larsson som varit chefredaktör för Dagens Arbete i Sverige, en av utgivarna heter IF Metall, samt Kjeld Hammer, tidigare chefredaktör för Dansk Metalarbejderforbunds medlemsmagasin.

Vi får en järndos fackligt-politisk information av Fellesforbundets ordförande Jørn Eggum. Han berättar till exempel hur Fellesforbundets aktivister varit starkt engagerade i den valkampanj som ifjol återgav socialdemokratiska Arbeiderpartiet regeringsmakten och gjorde Jonas Gahr Støre till statsminister. Støre blir bra i den rollen, tror Eggum. Efteråt har vi middag och alla fina minnen från så många gemensamma möten sedan början av åttiotalet kommer tillbaka.

Men kvällen innan hade jag stämt träff med Borgny Stølen, Sissel Bjørgan och Sturla Bjerkaker på deras – och mitt – gamla stamställe Dovrehallen som jag första gången besökte den 15 november 1970. Under kvällens lopp anslöt sig också Alma Gudmundsen och Martin Bull Gudmundsen, framlidne Karl Gunnar Gudmundsens nu medelålders barn, till vårt sällskap.

Tankarna går naturligtvis tillbaka till stämningarna vid socialdemokratiska Arbeidernes Ungdomsfylkings (AUF) Oslodistrikts årsmöte i maj 1972.

Jag minns hur Sissel Bjørgan sade åt mig: Henrik påminner så mycket till utseendet om min chef.

Vidare kom jag ihåg hur förvånad jag blev när Borgny bjöd på räksmörgås till frukost.

Räkor var på den tiden inte så vanliga i Finland. Nästan lyxmat som man åt på festmiddagar.

– Men hur kan du minnas allt det där, säger både Borgny och Sissel ganska förvånade.

– Ja, det undrar jag också. Ni måste alla ha gjort ett outplånligt intryck på mig, svarar jag.

Sturla nämner en av våra gemensamma finländska vänner som i tiderna varit hans arbetskamrat vid den nordiska folkhögskolan i Kungälv i Sverige. Nämligen Jan-Erik Wiik som senare blev chefredaktör för Arbetarbladet.

– Inte sett Janne Wiik på länge. Om du ser honom så hälsa, säger Sturla.

Sturla och Karl Gunnar mötte jag till och från under decenniernas lopp. Men det hade gått nästan femtio år sedan jag senast såg Borgny och Sissel. Det var på landsmötet 1973 då Arbeidernes Ungdomsfylking splittrades. En tredjedel av delegaterna valde nämligen Arbeiderbevegelsens Informasjonskomite (AIK) mot norsk medlemskap i EF, då EEC och nuvarande EU, som våren 1973 ombildades till ett politiskt parti med namnet Demokratiske Sosialister – AIK.

Mina norska vänner valde utbrytarpartiet och kom därmed att för en tid lämna Arbeiderpartiet.

Som det framgick av första delen av mina Norgeminnen så gick DS-AIK som förkortningen löd samman med Socialistisk folkeparti och det norska kommunistpartiet i ett socialistiskt valförbund som först hade stora framgångar bara för att i form av Sosialistisk Venstreparti åka på ett braknederlag vid stortingsvalet 1977. Politiska analytiker ansåg orsaken vara att de missnöjda AIK-väljarna då återvände till Arbeiderpartiet.

En gång berättade jag om allt detta för de finlandssvenska socialdemokraternas mångårige ledare, Lars ”Basse” Lindeman, senare Finlands ambassadör i Oslo. Basse som själv inifrån upplevt den socialdemokratiska partisplittringen på femtiotalet kommenterade på sitt typiskt släpiga sätt: Så de (AIK:arna) var som våra simoniter. De kom alla tillbaka.

Dramatiska tider var det i alla fall.

Sissel berättar att hon folkomröstningsåret 1972 jobbade på Arbeiderbladet, den socialdemokratiska dagstidningen i Oslo, som var för ett norskt medlemskap i EEC, dagens EU.

– Men på kvällarna efter arbetstid satt jag på AIK:s kontor och gjorde valarbete mot ett norskt medlemskap. Det var spännande, säger Sissel.

Sissel och Sturla är igen med i Arbeiderpartiet.

– Jag som passiv medlem av Arbeiderpartiet, berättar Sturla.

Sedan får jag minnas mina politiska ”ungdomssynder”.

– Från femtiotalets slut till början av sjuttiotalet hade vi i Finland ett parti som i mycket påminde om DS-AIK. Det hette Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund (ASSF) och anhängarna kallades simoniter efter partiledaren Aarre Simonen. Jag hade så många vänner och bekanta bland simoniterna att man till och med misstänkte att jag var smygsimonit, konstaterar jag.

– ”Simonittrørsla”, jag vet, replikerar Sturla.

Likheterna mellan de bägge partierna är till och med överraskande stora. ASSF hade på femtiotalet fötts som Arbetarorganisationernas informationscentral (TTK) som sedan blev den socialdemokratiska oppositionen vilken i sin tur år 1959 grundade partiet ASSF. Detta parti återvände 1973 till Finlands socialdemokratiska parti (SDP). De båda utbrytarpartierna hade ett starkt stöd bland traditionella socialdemokratiska väljargrupper, industriarbetare och småbrukare. Bland vänsterintellektuella var däremot stödet inte lika omfattande. Dessutom var och förblev de tillfälliga protestpartier som kom och gick.

Två generationer av vänner på Dovrehallen. Henrik Helenius med Alma Gudmundsen och Martin Bull Gudmundsen. (Bildkälla: Henrik Helenius)

I det här skedet slog sig Karl Gunnar Gudmundsens barn Alma Gudmundsen och Martin Bull Gudmundsen ner vid vårt bord.

– Ni talar alltid om ”vår snälla pappa”. När jag en gång för länge sedan var hemma hos er på Grünerløkka sade Karl Gunnar att Alma är ”min lilla prinsessa”, berättar jag.

– Vi förstod du genom åren höll kontakt med honom, kommenterar Alma och Martin.

– Det stämmer, svarar jag. När jag var på arbetsresor till Oslo brukade jag ofta ringa upp Karl Gunnar varefter vid träffades på en öl på Dovrehallen. Han kontaktade också till mig när han var i Helsingfors på något internationellt möte.

Alma har för mig berättat att Karl Gunnar alltid kristallklart kom ihåg vårt första möte. Det var i oktober 1970 på en studentkrog i Helsingfors där han och Borgny Stølen inför ett seminarium i Folkets hus följande dag togs om hand av mina kamrater från Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb, Folke Sundman, Rolf Johansson och Herbert Walther. Om detta skrev jag tidigare i mina Norgeminnen i Arbetarbladet.

Efter timmar av diskussioner i tecknet av ”återseendets glädje” vandrar jag sedan mycket glad och nöjd till mitt hotell runt hörnet.

Då drar jag mig med en gång till minnes devisen ”Hundra år – men Dovrehallen består” när man firat krogens sekeljubileum.

Jag tänker på mina vänner i Norge och ändrar lite på orden ”Många år – men vår vänskap består”.

Henrik Helenius