Allt fick sin början en höstdag för länge sedan. Närmare bestämt i oktober-november 1970. Söndagen den 15 november 1970 gjorde jag mitt livs första flygresa, just fyllda tjugo år. Det var samtidigt mitt första besök i Norge. Jag skulle delta i en nordisk socialdemokratisk ungdomskurs i Oslo. Ännu minns jag den höstgråa förmiddag då SAS-planet lyfte från Sjöskog som man förr kallade Helsingfors flygfält.

Flygruttens nummer var SK733 med mellanlandning i Stockholm.

Egentligen skedde starten redan en fredagkväll i slutet av oktober. I Orions biografsalong vid Eriksgatan i Helsingfors såg jag Fellinis kultfilm Satyricon och mötte då Henrik Ulfvens som också var medlem av Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Efter filmen beslöt vi ta en öl på Nylands Nation vid Kaserngatan 40, ett populärt tillhåll för många unga finlandssvenskar. Där mötte vi av en ren tillfällighet Folke Sundman, Rolf Johansson samt Herbert Walther från vår socialdemokratiska ungdomsklubb. De tog hand om två kamrater från socialdemokratiska Arbeidernes Ungdomsfylking AUF i Norge, “jenten” Borgny Stølen och “gutten” Karl Gunnar Gudmundsen. Med anledning av FN-dagen skulle vi alla följande dag delta i ett seminarium i rum 22 i Folkets hus i Helsingfors. Arrangör var Finlands svenska socialdemokratiska ungdomsklubbars centralkommitté (CK).

Det blev inledningen till en livslång vänskap. Kort därefter frågade nämligen Folke Sundman som satt i förbundsstyrelsen för Socialdemokratiska Ungdomens Centralförbund (SNK) om jag ville representera förbundet på en veckolång kurs i Oslo som arrangerades av Förbundet Nordens Socialdemokratiska Ungdom (FNSU).

Just innan avresan stötte jag på Järnvägstorget i Helsingfors ihop med Ralf Friberg som var nybliven finlandssvensk socialdemokratisk riksdagsman från Helsingfors. “Det här blir då ditt första internationella uppdrag i rörelsens tjänst”, sade han uppmuntrande.

På Oslos dåvarande flygfält Fornebu möttes jag av mina nyblivna norska vänner och Sturla Bjerkaker.

Med en “drosje”, taxi på norska, åkte vi in till centrum av Oslo där vi tog några öl på de unga socialdemokraternas stamställe Dovrehallen. Det är ett härligt genuint hundraårigt gammalt ölsjapp i andra våningen vid Storgata 22 med hemlagad mat som specialitet. Minns jag inte helt fel åt jag hellefisk med remuladesaus.

När vi åkte förbi en av biograferna i stadsdelen Vika såg vi ett plakat för den stort uppreklamerade filmen Song of Norway. Är filmen ens bra, undrade Borgny.

FNSU-seminariet hölls i Linne Hotell i förorten Vollebekk som också är en tunnelbanestation i Oslo. Det blev för mig en supereffektiv introduktion i nordisk socialdemokrati. Här fanns flera deltagare från AUF i Norge, Danmarks socialdemokratiske ungdom DSU, isländska Samband ungra jafnaðarmanna SUJ, samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SSU. En av de svenska representanterna var Johan Peanberg som sedermera blev generalsekreterare för det nordiska kommunalfacket.

På kvällarna träffade jag mina norska vänner, Borgny, Sturla och Karl Gunnar. Dessutom mötte jag Jan Otto Hauge, en färgstark och ideologiskt ganska kontroversiell person på vänsterkanten som var ordförande för AUF i Oslo. Till de nya bekantskaperna hörde också Kristian Fjeldsgård.

Det var fart och flykt i verksamheten. En av de största avdelningarna var Innflytternes AUF med Sturla Bjerkaker som ordförande. Den var en uppsamlingsavdelning som för unga människor som flyttat in till den norska huvudstaden och som lätt kunde känna sig rotlösa. Femtio år efteråt kan jag ännu minnas med vilken glöd och vilken entusiasm man sjöng Internationalen på Innflytternes kvällsfester.

Följande Norgebesök skedde i slutet av juli 1971 då jag tillsammans med Tom Saxén, sedermera chefredaktör för Finlands Fackförbunds Centralorganisations FFC finlandssvenska tidning Löntagaren deltog i AUF:s traditionella sommarläger på Utøya. Det var på dagen nästan exakt fyrtio år innan de fruktansvärda händelserna som kostade många oskyldiga människors liv. Därför berördes jag så starkt av den tragiska nyheten sommaren 2011. Liksom av dokumentärfilmen om Utøya.

Men 1971 gick det livat till. När Tom Saxén och jag från bryggan i strålande solsken vandrade för att anmäla oss i den vita huvudbyggnaden där det stod Utøya såg vi de röda fanorna vaja vid ingången. Och då hörde vi plötsligt hur Internationalen med full kraft dånade ut från ett öppet fönster. Då sade Tom Saxén ungefär: “Nu vet vi verkligen var vi befinner oss”.

I slutet av maj 1972 representerade jag de finlandssvenska unga socialdemokraterna vid AUF i Oslos årsmöte i Folkets hus i Oslo. Det blev ett glatt återseende med gamla vänner. Här mötte jag bland många andra Bernt Bull som senare skulle göra karriär inom miljödepartementet samt hälso- och omsorgsdepartementet samt Sissel Bjørgan.

Den demokratiska socialismens teori var något som de unga kamraterna ypperligt behärskade. Inslaget av förvärvsarbetande ungdom var dessutom påfallande stort.

Precis som i det övriga Norden på den tiden hade den norska extremvänstern vind i seglen bland universitetsstuderande, skolelever och intellektuella. I Norge liksom i Sverige var det maoism och trotskism som attraherade. I Finland hette motsvarande plågoris taistoism, uppkallad efter Taisto Sinisalo som ledde den ortodoxa oppositionen inom det finländska kommunistpartiet. Men i motsats till maoisternas Peking- och kulturrevolutionsdyrkan deklarerade de unga taistoiterna absolut trohet mot Moskva och Brezjnev.

På den här punkten gjorde AUF-kamraterna aldrig några kompromisser. Heder åt dem för det.

Maoisternas totalitära vurmande för våld och diktatur upplevde de som totalt främmande. Jag minns hur man från AUF-årsmötet i Folkets hus avlägsnade en åhörare som misstänktes vara spion för maoiströrelsen.

Men i övrigt var tongångarna nog så radikala. Norge ut från Nato och nej till EEC-medlemskap stod högt på dagordningen. Fast visst fanns det plats för humor. “Norge ut fra Svalbard – frihet for Jan Mayen” skanderade man på skämt på Oslos gator efter kvällsfesten. Själv var jag så entusiastisk att då jag skulle köpa en korv med bröd från korvkiosken på Youngstorget, den norska arbetarrörelsens hjärta, kom att försäga mig. Jag beställde pils (=öl) med bröd när jag skulle ha sagt pøls (=korv) med bröd. “Det är nog bättre med pøls än pils”, löd korvkiosktantens blixtsnabba replik.

Socialdemokratiska Arbeiderpartiets mäktiga röda tegelbyggnad vid Youngstorget i Oslo – den norska arbetarrörelsens hjärta. (Foto: Emmanuel Wald/Wikimedia Commons)

AUF-medlemmarna deltog med liv och lust i kampen mot ett norskt medlemskap i EEC, De europeiske fellesskap EF, alltså nuvarande EU. En folkomröstning arrangerades den 25 september 1972. Bland socialdemokrater och fackföreningsfolk hade man startat en landsomfattande organisation som hette Arbeiderbevegelsens Informasjonskomité (AIK) mot norsk medlemskap i EF. bevegelse betyder rörelse. Samtidigt hade det socialdemokratiska Arbeiderpartiets ledning med statsminister Trygve Bratteli i spetsen hårt bundit sig för ett medlemskap.

Folkomröstningen gav ett knappt nej till medlemskap och Brattelis regering avgick. Inom Arbeiderpartiet uppstod en spricka då en del av AIK-medlemmarna ville fortsätta med verksamheten. Det slutade med att informationskommittén i mars 1973 ombildades till ett utbrytarparti med namnet Demokratiske Sosialister – AIK som i samarbete med Sosialistisk Folkeparti (SF) och Norges kommunistiske parti (NKP) bildade Sosialistisk Valgforbund (SV) som vann en brakseger vid stortingsvalet 1973. Bara för att ordentligt backa vid det följande valet 1977.

Vid AUF-kongressen i Oslo vintern 1973 representerade jag det finländska socialdemokratiska ungdomsförbundet. Det visade sig att cirka en tredjedel av delegaterna skulle lämna Arbeiderpartiet för att ansluta sig till det nybildade demokratiska socialistpartiet vars ordförande för övrigt var den kända feministen Berit Aas. Till ledarna hörde också den karismatiske fackföreningsmannen och lysande talarbegåvningen Ragnar Kalheim. Av mina vänner inom AUF i Oslo var det många som valde utbrytarpartiet, för att senare återvända till Arbeiderpartiet.

Men mer om detta i kommande avsnitt av mina Norgeminnen.

Henrik Helenius