Vid Youngstorget finns Folkets hus med norska LO:s högkvarter, flera fackförbundskontor och många möteslokaler, Arbeiderpartiets mäktiga röda tegelbyggnad samt en respektingivande staty modell ”Arbetets hjälte” – för frihet och solidaritet tillägnad arbetarrörelsens pionjärer som texten lyder.

Här börjar Oslos traditionella arbetarkvarter, Østkanten kallad, i riktning rakt österut, norrut, och mot nordost. Här finns stadsdelar som Grünerløkka, Rodeløkka, Sagene, Vaterland, Grønland, Kampen, Tøyen, Hasle – och inte minst Vålerenga berömd för sitt fotbollslag. Motpolen utgörs av de förmögna stadsdelarna i väster som naturligtvis bär namnet Vestkanten.

Går man från Youngstorget genom Arbeiderpartiets byggnad längs Folketeaterpassasjen kommer man ner till Storgata. Till höger om passageingången finns en populär pub med det träffande namnet Internasjonalen. På väggen därinne hänger en jättestor svartvit bild av landsfadern, mångårige Arbeiderpartiledaren och statsministern Einar Gerhardsen som talar till folket på Youngstorget. Till vänster har vi en känd fiskbutik som alltid ger en lika hemtrevlig fisklukt.

I passagen finns Folketeateret. Där följde jag med en gång ett kulturprogram i samband med Norsk Jern- og Metallarbeiderforbunds kongress. Väl ute på Storgata noterar jag på andra sidan min gamla stamkrog Dovrehallen i andra våningen. Där har jag ikväll stämt träff med några av kamraterna från ungdomsåren och deras nu fullvuxna barn. Men det ska vi återkomma till i nästa artikel.

Som så många gånger förr hoppar jag in i en av Oslos ljusblåa spårvagnar, ”trikken”, ett slanguttryck lånat från engelskans electric tramway, för att längs Storgata vid Nybrua åka över Akerselva och vidare upp längs Trondheimsveien som för tankarna till Tavastvägen i Helsingfors. Väl framme på ett torg som heter Carl Berners plass startar min flera timmar långa rundvandring genom de klassiska arbetarkvarteren. Fast en ny tid med nya seder har också här svept in. De gamla träkåkarna med de trånga arbetarbostäderna har förvandlats till eftertraktade lägenheter till och med i miljonklassen. Precis som det i Helsingfors gått med Berghäll, Sörnäs och Vallgård, med Södermalm i Stockholm, och visst också med Vesterbro i Köpenhamn.

Först utlokaliserades fabrikerna, sedan flyttade de gamla invånarna in till en förort eller ett servicehem för äldre. Det tycks vara tidens gång. Ett stycke ner längs Trondheimsveien viker jag av vid Hammerfestgate till höger. I hörnet av Tromsøgate finns ett vitt trähus med en liten trädgård. Här bodde mina norska vänner Borgny och Sturla för femtio år sedan.

Rodeløkka mekaniske verksted är redan historia. Men Freia chokladfabrik finns kvar mitt i Rodeløkka. Sötsaksproducenten med den goda nötchokladen och den berömda ”Kvikk Lunsj”, de chockladtäckta våfflorna i grön-gul-röda förpackningar norrmännen lärt sig älska sedan barnsben.

Jag promenerar vidare mot idrottsplatsen Dælenenga. Min vän från AUF-tiden Jon Pelle Kjellstrøm uttalar platsen med det rullande l-ljud som bara äkta Østkantbor kan. Här samlades i tiderna medlemmarna i det norska arbetaridrottsförbundet till massiva uppvisningar. I närheten finns Grünerløkka Hus, förr Grünerløkka Folkets hus. Bakom hörnet bodde min numera avlidne vän Karl Gunnar Gudmundsen. Hemma hos honom och på Dovrehallen försökte vi ofta lösa många världsproblem. Nu är det hans dotter Alma som bor där.

Parallellerna till Berghälls idrottsplan och före detta Folkets hus i Vallgård i Helsingfors är slående..

Oslo minns sin store arbetardiktare Rudolf Nilsen. Här med en reklamaffisch för hans tonsatta dikter. (Foto: Henrik Helenius)

Så går jag neråt mot Birkelunden, björkarnas park. Då hör jag plötsligt en kyrkklocka slå och tänker med en gång på Rudolf Nilsen (1901-1929) och hans fantastiska dikt Storstadsnatt där han skriver ”Nu är tiden då de goda sover. En klocka slår den andra timmen in”. Rudolf Nilsen var den stora arbetardiktaren som älskade sitt Oslo.

Jag undrar om klockan jag hörde kom från Pauluskyrkan här bredvid, namnet samma som Pauluskyrkan i Vallgård. Någon har dock sagt åt mig att diktarens klocka finns i Sofienberg kirke i Grünerløkka.

Men dagens Grünerløkka är långt ifrån den proletära stadsdel den en gång var. Här i Finland har tidningar som Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet i lyriska ordalag beskrivit Grünerløkka som området för de trendiga krogarna och boutiquerna. De nya invånarna är akademiskt utbildat folk, konstnärer, universitetslärare, dataspecialister och intellektuella. Speciellt vid Thorvald Meyers gate känner man förändringarnas vindar. Här är det hipsters som gäller för att ta till ett modeord.

Min vandring har nu tagit mig tillbaka till Nybrua där Schous ölbryggeri en gång fanns. Men tar nu riktning mot Rudolf Nilsens plass ett par kvarter därifrån. Till höger forsar Akerselva friskt. Då minns jag dikten Gategutt, gatpojken, av Rudolf Nilsen. Där skriver han bland annat ”Og den er hatets sang en elv i strøm og kjærlighetens vise ung og øm”. Kanske var det Akerselva han tänkte på?

Mindre revolutionär är den i decennier omtyckta revykupletten ”Akerselva du gamle og grå”. Också den populär bland generationer norrmän.

Så står jag då till slut framför Rudolf Nilsens staty på Rudolf Nilsens plass. På sockeln finns det inristat ”Gi meg de rene og ranke, de faste og sterke menn. De som har tålmod og vilje og aldri i livet går hen og selger min store tanke, men kjemper til døden for den.”

Dikten heter Revolusjonens røst.

Rudolf Nilsens staty på Østkanten i Oslo. På sockeln finns inristat en strof ur hans dikt ”Revolutionens röst”. (Foto: Henrik Helenius)

I verkligheten var nog den gode ”Rulle” som han kallades en betydligt mera fridsam man än hans ibland något bombastiska formuleringar låter ana.

Här slutar rundvandringen i Oslos gamla arbetarkvarter. Där levde man på stengrund, precis som namnet på en av Rudolf Nilsens dikter. Det är där han skriver om den ungdom som med drömmar, hopp och tro, likt fåglar flyger upp från spruckna gator för att i vindens sus och solens glans mot vår och mull breda ut sina vingar.

Livet på Østkanten.

För länge sedan

I vår och mull.

Sjuttiotalet blev en guldålder för många samhällskritiska sånggrupper. Även i Norge. I minnet finns en sång om svårigheterna att få en hyresbostad i Oslo. Den är skriven på nynorska. Hybel betyder hyresbostad, haveflekk trädgårdsplatt, vesle liten och von önskan.

”Vi drøymde om en hybel der, med hus og haveflekk. Ein bit for oss av Norges jord. Det var vår vesle von”.

Fritt ur minnet.

Från mina minnens Oslo.

Henrik Helenius