Som nybliven tvåbarnsmamma känns livet rätt mysigt. Vardagen går ut på att ta hand om och mysa med en underbar liten filur som dag för dag visar nya framsteg i sin utveckling, samtidigt som man har en 5-åring vars personlighet och kreativitet nästan får en att spricka av stolthet. Att dessutom ha en partner som varje dag påminner mig om vilket bra team vi är, ja, det får en att känna sig älskad. Men trots att livet på många sätt är perfekt, kan oförutsedda händelser plötsligt dra ner på livsglädjen. Istället börjar vardagen kantas av sömnlösa nätter och mörka tankar. Att det dessutom är den mörkaste tiden på året, gör ju inte saken bättre. Men vad ska man då göra, då livet plötsligt tar en vändning man inte kunde förutse?

Just nu är det många som oroar sig för framtiden. Många har mist sitt jobb, eller så är deras anställning i fara på grund av samarbetsförhandlingar eller hot om konkurs. De stigande boende och matkostnaderna kan göra vardagen kämpig, framförallt för redan utsatta grupper. Som förälder oroar man sig oftast främst för att en dag inte kunna ge sina barn den trygga vardag som varje barn förtjänar att växa upp i. Mångas trygghetskänsla har i dagsläget kanske fått sig en törn eller helt tagits ifrån dem. Att dag ut och dag in bära på mörka tankar tär på kroppen – och knoppen. Att försöka hålla sig lugn då stormen blåser som värst, är svårt. Att någon säger: “Det löser sig nog” ger kanske en tröst i stunden, men det tar inte bort det faktum att man plötsligt tappat kontrollen. Som den oroliga själ jag är så vet jag hur oron kan tynga både axlar och humör, ibland till den grad att tårarna börjar trilla. Känslan av att ha greppat så många halmstrån att man kan fläta sig en korg. Men jag vet också att det är just där och då allt kan vända. Plötsligt står man där med korgen fylld av nya möjligheter. Det gäller bara att hitta något som får en att hålla hoppet vid liv. För mig har detta detta “något” varit, och är fortfarande, min fina familj.

En kall vindpust slår mot ansiktet då jag öppnar dörren till kylskåpet. Huvudvärken har äntligen börjat ge med sig och magen hungrar efter de sista matsresterna från julfirandet. Jag tar ut potatislådan och värmer en del av den i mikron. I väntan på den uppvärmda maten, dras blicken mot fönstret. Långt borta vid de mörka trädtopparna ser jag hur himlen ändrat färg och en strimma solljus tittar fram mellan träden. Ett leende sprider sig på mina läppar. Tyngden över pannbenet är borta och jag kan återigen med klarhet se det som gömt sig i hjärndimman. Trots orosmoln väljer jag att gå in i det nya året tillsammans med min familj med sol i sinnet och hopp om ett gott nytt år.