Thinzar Shunlei Yi är en myanmarsk demokrati-aktivist sedan tio år tillbaka. Hon har flitigt intervjuats av flera västerländska medier som amerikanska Wall Street Journal och tyska Deutsche Welle. Också hon har protesterat aktivt mot militärens statskupp. När Arbetarbladet ringer upp henne säger hon att endast en liten del av befolkningen i landet har tillgång till internetuppkopplingen, eftersom militären har stängt ned det allmänna nätverket för att förhindra demonstranternas planer.

– Men det har inte stoppat oss från att demonstrera. Befolkningen i Myanmar accepterar inte att militärens statskupp. Trots att militären inte tvekar att skjuta ihjäl oss måste vi protestera, säger Shunlei Yi till Arbetarbladet.

– Vi protesterar för att vi vill sträva efter att utveckla Myanmar i en demokratisk riktning. Myanmars befolkning har länge levt under olika militärdiktaturer och det är vi trötta på. Vi kräver förändring.

Hon tillägger att för att få till stånd en förändring är det är viktigt att diskussioner om Myanmars militär och deras skjutningar mot befolkningen inte upphör. Det är endast genom fortsatt nyhetsförmedling om militären som en förändring kan ske.

– Det är även viktigt att vi skapar ett mer enhetligt Myanmar. Genom historien har majoritetsbefolkningen endast i mindre grad eller inte alls brytt sig om landets minoriteter. Till exempel rohingya-muslimerna i sydvästra Myanmar har diskriminerats länge.

Demokrati-aktivisten Thinzar Shunlei Yi från Myanmar säger att civilbefolkningen i landet är trötta på att leva under en militärdiktatur: ”Vi vill att Myanmar ska utvecklas i en demokratisk riktning”.

– Också den etniska minoriteten Karen har länge kämpat för ökad autonomi.

Regionen Karen, eller Kayin – som den heter sedan år 1989, ligger i sydöstra Myanmar och gränsar mot Thailand i öst. Många från minoritetsgruppen med samma namn har flytt till Thailand, men där är de inte välkomna utan skickas tillbaka till Myanmar eller fängslas i Thailand. Karen-minoritetens egen gerillaarmé, KNU, har under våren haft väpnade konflikter mot den nationella militären.

– Militären har utfört flygräder över de områden där de etniska folkgrupperna bor för att kväsa motståndet. Man har också förstört skolor och sjukhus, säger Shunlei Yi.

Varför skjuter landet militären mot sin befolkning?

– Man måste komma ihåg att Myanmars militär skiljer sig från andra länders militärer. Vårt lands armé lever frånskilt från resten av samhället. De har egna skolor, affärer etc.

– Många soldater inom militären blir mobbade av andra inom armén. Genom att en soldat vågar skjuta mot befolkningen visar han tecken på styrka – som värderas högt inom militären.

Shunlei Yi tillägger att Myanmars militär oftast inte lyssnar på demokratiska ledare utan istället ser upp till andra nationer med liknande statsskick och starka arméer, som Ryssland och Kina. Hon nämner bland annat studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking år 1989, då Folkets befrielse slog ner demonstranterna. Kina har också en lång relation med militären med Myanmars armé.

– Kina har inte fördömt militärens statskupp eftersom kommunistpartiet har affärsintressen i Myanmar. Kina har också gett politiskt stöd till militärregimen.

Men på andra håll i Sydostasien vill man se en förändring i Myanmar. Organisationen ASEAN, sydöstasiatiska staternas förbund – till vilken Myanmar hör, har vädjat till militären att dödandet av civilbefolkningen måste upphöra.

Flera länder i organisationen har också påverkats av Kinas politiska ambitioner i regionen.

– Bland annat Filippinerna, Vietnam och Bhutan är av olika orsaker i konflikt med Kina. Att Kina inte fördömer statskuppen i Myanmar gör den politiska situationen i Sydostasien inte lättare, säger Shunlei Yi.

Militären vill inte förlora makten

Olli Ruohomäki är forskare vid Utrikespolitiska institutet. Han säger att militärens maktövertag i Myanmar bottnar i valresultatet från förra hösten.

– Parlamentsvalet i november föll i en stor seger för Aung San Suu Kyis parti NLD. Militären och dess stödparti gjorde därmed en brakförlust och de förfärade att deras makt skulle minska, säger Ruohomäki.

För sex år sedan hölls de första allmänna och fria valen i Myanmar på flera årtionden. Då skrevs en författning på att militären ska ha 25 procent av platserna i parlamentet oberoende valresultat. NLD fick 61 procent av rösterna i valet medan militärens stödparti fick 3 procent.

– Det finns en rörelse inom Myanmar som strävar efter att utveckla landet i en demokratisk riktning. Myanmar ska inte jämföras med Nordkorea utan många vill ha kontakt med omvärlden, säger han.

Nordkorea anses av flera oberoende källor som den strängaste diktaturen i världen. All information, nyhetsförmedling och politiska utveckling i landet sker via det styrande partiet Koreas arbetarparti.

– Sedan år 2015 har Myanmar skördat frukterna av demokratin: fria och oberoende medier och tillgång till information – nu vill militären ändra på det.

Ruohomäki tillägger att den rådande situationen i Myanmar handlar om liv och död för befolkningen. Förutom militären finns också en hemlig polis som angriper demonstranterna.

– Den här poliskåren liknar de som finns i Ryssland och Belarus. Man är rädd för att förlora makten och att samhället demokratiseras.

Sanktioner inte tillräckligt effektiva

Omvärlden, med USA och EU i spetsen, har utfärdat sanktioner mot de företag och konglomerat som militärjuntan i Myanmar kontrollerar, i hopp om att försvaga armén. Shunlei Yi säger att sanktionerna mot militären är det minsta som omvärlden kan göra.

– Sanktionerna är en symbolisk åtgärd med vilka omvärlden säger “vi ser vad ni gör”. Men det är endast några få länder som har utfärdat sanktioner. Ännu viktigare är det att våra grannländer slutar sälja vapen till militärjuntan.

Flera källor, så som Al Jazeera och turkiska Anadolu Agency, uppger att bland annat Kina, Nordkorea, Indien, Filipinerna och Ryssland säljer vapen till Myanmars militär.

Olli Ruohomäki är forskare vid Utrikespolitiska institutet. Han anser att protesterna mot militärjuntan i Myanmar kommer att pågå länge: ”Jag ser inget ljus i tunneln på situationen i landet”.

Olli Ruohomäki anser å sin sida att omvärlden inte kan förlita sig på att deras sanktioner kommer att fälla militärjuntan. För att fälla militärdiktaturen måste i första hand andra metoder tillämpas.

– Befolkningen i Myanmar är de som har störst möjlighet att besegra juntan. Att utfärda sanktioner är för omvärlden det rätta att göra, men de är inte tillräckligt effektiva för att få till stånd en förändring.

– Det är också viktigt att sanktioner är rätt riktade, så att de inte drabbar civilbefolkningen utan endast militärens konglomerat.

När sker en förändring?

Protesterna mot statskuppen i Myanmar har nu pågått i tre månader. Men varken Shunlei Yi eller Ruohomäki tror att situationen snabbt kommer att gå mot det bättre.

Shunlei Yi hoppas ändå att Myanmar har en fredlig framtid. För att åstadkomma det måste man bygga upp federala demokratiska institutioner som är accepterade av folket, även av minoriteterna i landet.

– Men innan vi kan skapa ett demokratiskt samhälle måste vi bland annat ersätta den nuvarande militären med en armé som består av alla landets folkgrupper, inte bara majoritetsbefolkningen.

– Det är också alltför tidigt att säga när en demokratisering av vårt samhälle kommer att ske, säger Thinzar Shunlei Yi.

Även Ruohomäki är skeptiskt till när Myanmar utvecklas till en demokrati.

– Jag ser inget ljus i tunneln på situationen i Myanmar. Protesterna pågår ännu länge. Militären verkar inte heller kunna hantera dessa på annat sätt än att skjuta mot befolkningen.

Han tillägger att militärjuntan nog trodde att befolkningen skulle protestera mot statskuppen, men inte att protesterna skulle hålla på så länge som de har gjort.

– Befolkningen har också strejkat från arbetet. Butiker och banker har heller inte varit öppna så som tidigare. Men militären har börjat tvinga befolkningen att återgå till arbetet för att inte samhället ska fullständigt kollapsa.

När tror du att förändring kommer att ske i Myanmar?

– Det är alldeles för svårt att säga. Låt oss jämföra med situationen i Syrien. Det är tio år sedan striderna startade där och ännu pågår kriget.

– Men som vi har sett många gånger tidigare i historien så kommer demokratin förr eller senare att segra och militären fråntas makten, säger Olli Ruohomäki.

John Eriksson